Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Bokrean är död – länge leve böckerna

Av , , 1 kommentar 3

Oavsett utfall för årets nu pågående, hittills tämligen ljumma bokrea, är det ett faktum att rean som vi känt den befinner sig i dödsryckningar. Och i takt med att försäljningen stadigt sjunkit och sortimentet glesnat, har de strategier som värkt fram ur det krampaktiga läget, på senare år blivit allt tydligare i sina ­konturer; de stora kedjorna som lägger krutet på staplar av bästsäljare, de mindre bokhandlarna som satsar på unicitet och vässar sina profiler, nätet som både vill och kan sälja allt, men som med uppluckrandet av tidigare rådande dogmer väl egentligen inte platsar som bärare av den traditionstunga Bokrean.
Ingen vill naturligtvis vara den som slutligen dödförklarar bokrean, både stora jättar och små entusiaster har sina fullt rimliga skäl till att fortsätta hoppas på den bokfest man minns rean som. Själva idén om att utnyttja buzzen kring rean liksom traditionens ramar till att högtidlighålla litteraturen, låta böcker flöda över diskarna, har därför kittat samman stormarknader och små boklådor så pass att bokrean sammantaget kunnat leva vidare på hoppet.

Men ur detta hopp, denna fadda feststämning har skilda intressen kunnat mötas i något vagt formulerat om att något mer än själva böckerna kanske ändå måste till för att fräsa i gång försäljningen/litteraturintresset. Och visst, om böckerna vi ska läsa är Rudberg, Läckberg och Morberg, plockade som konserver från stormarknadsstaplar, då kan en viss krydda behövas för att få det att gå ned. Och om vi i framtiden ska vara hänvisade till en bokhandel i virtuell form, knappa beställningar via nätet utan att någonsin i köpögonblicket hålla en fysisk bok i händerna, veta sig snart äga ännu en litterär klenod, lär också en längtan efter upplevelser, möten, snart bli övermäktig. Alltså; något mer behövs…
Men – samtidigt är nu detta ”mer” kring litteratur den rödaste av flaggor man kan vifta med, just därför marknadskrafter sedan länge effektivt avbrutit det som kunnat bli ett givande samtal genom att blixtsnabbt profitera på lässuget, grävt klyftan allt djupare mellan fint och fult, mellan introvert litteraturkofta och glad bokcirkeltant. Skapat en sanning av bilden av hur allt fler författarscen tränger ut allt fler hyllmeter av själva böckerna. Skapat schismer och missförstånd, där samtal borde uppstå.

Trots det, hopp finns ännu, inte om bokrean, men om litteraturen – för suget efter litteratur, efter möten och samtal är uppenbart stort, på alla fronter. För att komma vidare gäller det nu bara att börja i rätt ände, i böckerna, själva läsupplevelsen. Bara med en intim, stillsam läsupplevelse som utgångspunkt blir nämligen mötena kring litteratur intressanta.

Kanske ska vi inte sörja bokreans dåliga hälsa, utan se den som en markör av att bokmarknaden drivits till en punkt där det skonsammaste vi kan göra är att dödförklara rean och se det som en anledning att tänka till för att finna nya mötesplatser, bort från både de svettigaste författarscenerna och stormarknadens svajigaste bokstaplar – tillbaka till böckerna, helt enkelt.

En debatt som föll på eget formgrepp

Av , , Bli först att kommentera 1

Redan i söndags kväll rullades röda mattan ut för veckans stora kulturdebatt; detta när Ekot i ett pressmeddelande berättade om den stora granskning av sextrakasserier inom scenkonsten som skulle presenteras följande dag. Under måndagen sedan öppnades ridån för vad som skulle visa sig bli en synnerligen välregisserad föreställning, allt till synes riggat med en fingertoppsskicklig känsla för dramaturgi. I de första scenerna de 365 utsatta kvinnorna, en för varje dag på året, var och en med vittnesbörd från en rutten värld. I de följande scenerna, de fumlande famlande arbetsgivarna, cheferna med blottade strupar och luftfluffiga bortförklaringar, på det sedan de obligatoriska löftena om krafttag från dem som på pappret bär ansvaret för att förändra. Kring allt detta bloggvärldens och nätkommentarernas väldrillade grekiska kör.

Och nog blev det en medryckande, lärorik och betydelsefull föreställning och nog förlöpte allt helt enligt manus. Men trots intensiteten, trots alla rasande kloka och insiktsfulla inlägg och analyser, trots att de pinsamma ursäkterna om teatervärldens nedärvda förtryckarkultur så effektivt fick tala för sig själva, kan man nu, när föreställningen går mot sitt slut, för jo, nya kulturdebatter står redan för dörren, de tar alltid över snabbare än man tror, konstatera att granskningen olyckligt smittades av det område man bevakat genom att i sig själv bli en förutsägbar, välregisserad, men i någon mån oförlöst pjäs.

Här fanns alla möjligheter att genom exemplen av övergrepp inom scenbranschen låta teatervärlden verkligen göra sitt jobb i att gestalta ett samhällstillstånd i uppdriven form; att visa på hur den patriarkala kultur som avtäcktes varit och är ett avtryck av en större och mera ­allmängiltig struktur. Men i stället för att göra så kom debatten att snävas in till att ändå bara handla om just särarten hos det område man granskat. I försöken att förklara scenvärldens fula könskultur har den tuffa arbetsmarknaden, osäkra arbetsvillkor, utseendefixering dragits upp, utan att någon reflekterat desto mer över dessa villkor möjligen och mer än någonsin i dag, gäller även i övriga samhället.
Utan tvekan har Ekots granskning varit oerhört viktig för teatervärlden och man får väl ändå tro att varje kvinna som trätt fram och berättat, liksom varje kvinna som nu erövrar platser i regissörsstolarna, på chefsposterna, bidrar till långsamt förbättrade ­förhållanden. Men ändå, varje chans som går jämställdhetsdebatten förbi att ur enskilda ­exempel peka på större sammanhang, känns som ett litet steg tillbaka.

Och när vi nu tumlar ut från skandaldebattens heta salonger, är kylan mycket påtaglig i den verklighet där vi fortsätter våra grå vardagsliv, där vi fortsätter mana våra döttrar att bli ännu bättre på att säga nej, och förväntas finna någon form av tröst i att det ändå inte är så illa som teatervärldens prat om strumpstickor uppkörda i ­underlivet.

Ohejdad nätintimitet inte bara av godo

Av , , 4 kommentarer 2

Under den senaste tiden har frågan om lämplig grad av intimitet på nätet seglat upp i topp i debatten. Överlag har det väl mest krafsas på ytan, det harfrämst handlat om mera etikettsmässiga frågor; om i vilken grad sociala medier ska och bör nyttjas under arbetstid, om huruvida uttalanden på Facebook ska eller inte ska få citeras och var, men under ytan anas ett sökande efter svaren på vilka de mera djupgående effekterna flytten av det sociala livet ut på nätet kan tänkas bli.
Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns. Klart är också att detta hudnära ritat om kartorna för allt vad interna sociala angelägenheter, familjehemligheter och tabun heter, till att i dag skissa ett landskap där det mesta går för sig att stjälpa ut, där likar står att finna bara knapptryck bort, där tekniken slutligen suddat ut gränserna för det privata och det offentliga.

Och i en stadig tro på vårt samhälle som ständigt framåtskridande, på att varje steg i någon riktning är steg framåt, vore det logisk att se en ständigt devalverad skamfaktor och hopp från två- till tre- till fyrsiffriga antal facebookvänner som utveckling. Lägg därtill de positiva bitarna de sociala medierna ändå bär med sig och vi har nästintill sopat ut invändningarna mot att haka på, stjälpa ut lite till av oss själva, av bara farten och hos de flesta utan att något aktivt ställningstagande gjorts kring hur privata vi vill vara. Trott oss om att ändå hyfsat kunna modellera fram den perfekta avvägningen av privat och offentligt, så som vi lärt oss att den moderna människan bör vara beskaffad.

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet? Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”). Osäkerheten kring hur mycket vi spiller ut av oss själva via sociala medier, liksom vilka som egentligen tar del av allt detta nätspill, lockar fram den där truliga tonåringen inom oss, den som skyr intimitet, ryser av en kram, spyr av att höra andra tugga, liksom upplever sig invaderad av objudet sällskap.

Och även om denna tonåring inte är speciellt sympatisk måste dess uppenbarelse i våra sociala liv ändå ses som ett sundhetstecken, en påminnelse om att ohejdad nätintimitet kanske inte bara är av godo. Kanske kan denne tonåring i själva verket ­vara vår ­räddning, den som ser till att vi inte i framtiden i panik kompenserar flödet på nätet av oss själva med att sluta oss i små och ogenomträngliga analoga ­­
i­solat.

Mytbildning i marknadens tjänst

Av , , 3 kommentarer 3

Jag blir uppringd av en student vid universitetets kulturjournalistprogram, som inför en skoluppgift vill veta; hur väljer du ut vilken litteratur som ska recenseras på kultursidorna? Frågan i luren tycks liksom blixtbelysa hyllorna rakt föröver, de som var dag fylls på med uppemot tio nya titlar, av vilka i bästa fall en tiondel får utrymme att anmälas.
Den viktiga litteraturen är ju vad man söker pricka in, börjar jag, de redan erkända författarna, de förhandsomsurrade debutanterna, de av olika anledningar förväntade snackisarna, och så ska ju även de lokala förmågorna få komma till….
När jag senare öppnar dagens bokpaket inser jag att jag glömt nämna ett av de moment som präglar urvalet mer än man skulle önska, men som man var dag likafullt tvingas förhålla sig till, nämligen röjandet av väg genom alla de litteraturens nypåfunna biprodukter som gör vägen jobbigt snårig fram till själva verken.

För ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast – och tungviktarna bland författare presenteras av förlagen i lika uttänkta förpackningar som de snabbt sålda och snabbt glömda. Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

I skenet av detta faller bitarna också snabbt på plats i fallet med Anders Teglunds/Cult of Lunas kommande bok Eviga Riket, vilket Erik Jonsson i veckan berättade om, där ett spårlöst försvunnet källmaterial antyder ett mytskapande kring ett förestående boksläpp några steg över gränsen för det moraliskt försvarbara.
Trots det; här har vi dock av allt att döma att göra med ett författarskap i vardande som kyligt och utan förbehåll tycks ha anammat de rådande marknadsmekanismerna och, i avsaknad av ett storförlags pr-apparat på egen hand skapat en hype, en story kring storyn, sökt bädda för ett intresserat mottagande.
Författare som av olika anledningar kryddat sina litterära verk med diverse mytbildning har nu alltid förekommit, men i dag framstår dessa tendenser mer än någonsin tidigare som tydliga tecken i tiden, rena symptom på den marknadsanpassning som pågår av kulturen, vilken innebär att en bok rent krasst behöver något annat än bara sig själv för att ha en chans att nå sina läsare.

Jag återkommer på nytt till frågan om de viktiga böckerna, inser när jag navigerar ner på detaljnivå i urvalsprocessen att jakten på den viktiga litteraturen i dag mer än ­något annat kräver något så ospännande som bildning och kunskap. På mitt skrivbord ligger önskelistor från kunniga kritiker över önskade ­recensionstitlar – med all sannolikhet bättre kartor över de litterära landskap som har relevans för vår samtid än vilka påkostade ­press­utskick eller djuplodande ­författar­intervjuer som helst.