Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Mytbildning i marknadens tjänst

Jag blir uppringd av en student vid universitetets kulturjournalistprogram, som inför en skoluppgift vill veta; hur väljer du ut vilken litteratur som ska recenseras på kultursidorna? Frågan i luren tycks liksom blixtbelysa hyllorna rakt föröver, de som var dag fylls på med uppemot tio nya titlar, av vilka i bästa fall en tiondel får utrymme att anmälas.
Den viktiga litteraturen är ju vad man söker pricka in, börjar jag, de redan erkända författarna, de förhandsomsurrade debutanterna, de av olika anledningar förväntade snackisarna, och så ska ju även de lokala förmågorna få komma till….
När jag senare öppnar dagens bokpaket inser jag att jag glömt nämna ett av de moment som präglar urvalet mer än man skulle önska, men som man var dag likafullt tvingas förhålla sig till, nämligen röjandet av väg genom alla de litteraturens nypåfunna biprodukter som gör vägen jobbigt snårig fram till själva verken.

För ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast – och tungviktarna bland författare presenteras av förlagen i lika uttänkta förpackningar som de snabbt sålda och snabbt glömda. Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

I skenet av detta faller bitarna också snabbt på plats i fallet med Anders Teglunds/Cult of Lunas kommande bok Eviga Riket, vilket Erik Jonsson i veckan berättade om, där ett spårlöst försvunnet källmaterial antyder ett mytskapande kring ett förestående boksläpp några steg över gränsen för det moraliskt försvarbara.
Trots det; här har vi dock av allt att döma att göra med ett författarskap i vardande som kyligt och utan förbehåll tycks ha anammat de rådande marknadsmekanismerna och, i avsaknad av ett storförlags pr-apparat på egen hand skapat en hype, en story kring storyn, sökt bädda för ett intresserat mottagande.
Författare som av olika anledningar kryddat sina litterära verk med diverse mytbildning har nu alltid förekommit, men i dag framstår dessa tendenser mer än någonsin tidigare som tydliga tecken i tiden, rena symptom på den marknadsanpassning som pågår av kulturen, vilken innebär att en bok rent krasst behöver något annat än bara sig själv för att ha en chans att nå sina läsare.

Jag återkommer på nytt till frågan om de viktiga böckerna, inser när jag navigerar ner på detaljnivå i urvalsprocessen att jakten på den viktiga litteraturen i dag mer än ­något annat kräver något så ospännande som bildning och kunskap. På mitt skrivbord ligger önskelistor från kunniga kritiker över önskade ­recensionstitlar – med all sannolikhet bättre kartor över de litterära landskap som har relevans för vår samtid än vilka påkostade ­press­utskick eller djuplodande ­författar­intervjuer som helst.

3 kommentarer

  1. Lisbet Olofsson

    Det har också slagit mig varför bara vissa böcker blir recenserade. Det är sällan faktaböcker eller t ex mina böcker har blivit det på kultursidor etc.
    Det är mest romaner & deckare av alla de slag.

    Jag och Linda Skugge blev intervjuad tillsammans med Ernst Brunner om just hur lång livslängd en bok har. Om det är rimligt att det ska ta ett år och ett halv innan man får en bok utgiven om nu någon anser den är bar nog. Litteratur är ju också ett massa tyckande.

  2. Anders

    Ja det var ett minst sagt uttömmande och bra svar på frågan 🙂 Frågan är hur många av böckerna som recenseras på Sveriges alla kultursidor som är kulturjournalistisk tradition och hur mycket som är personligt val.

    Bra skrivet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.