Under den senaste tiden har frågan om lämplig grad av intimitet på nätet seglat upp i topp i debatten. Överlag har det väl mest krafsas på ytan, det harfrämst handlat om mera etikettsmässiga frågor; om i vilken grad sociala medier ska och bör nyttjas under arbetstid, om huruvida uttalanden på Facebook ska eller inte ska få citeras och var, men under ytan anas ett sökande efter svaren på vilka de mera djupgående effekterna flytten av det sociala livet ut på nätet kan tänkas bli.
Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns. Klart är också att detta hudnära ritat om kartorna för allt vad interna sociala angelägenheter, familjehemligheter och tabun heter, till att i dag skissa ett landskap där det mesta går för sig att stjälpa ut, där likar står att finna bara knapptryck bort, där tekniken slutligen suddat ut gränserna för det privata och det offentliga.

Och i en stadig tro på vårt samhälle som ständigt framåtskridande, på att varje steg i någon riktning är steg framåt, vore det logisk att se en ständigt devalverad skamfaktor och hopp från två- till tre- till fyrsiffriga antal facebookvänner som utveckling. Lägg därtill de positiva bitarna de sociala medierna ändå bär med sig och vi har nästintill sopat ut invändningarna mot att haka på, stjälpa ut lite till av oss själva, av bara farten och hos de flesta utan att något aktivt ställningstagande gjorts kring hur privata vi vill vara. Trott oss om att ändå hyfsat kunna modellera fram den perfekta avvägningen av privat och offentligt, så som vi lärt oss att den moderna människan bör vara beskaffad.

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet? Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”). Osäkerheten kring hur mycket vi spiller ut av oss själva via sociala medier, liksom vilka som egentligen tar del av allt detta nätspill, lockar fram den där truliga tonåringen inom oss, den som skyr intimitet, ryser av en kram, spyr av att höra andra tugga, liksom upplever sig invaderad av objudet sällskap.

Och även om denna tonåring inte är speciellt sympatisk måste dess uppenbarelse i våra sociala liv ändå ses som ett sundhetstecken, en påminnelse om att ohejdad nätintimitet kanske inte bara är av godo. Kanske kan denne tonåring i själva verket ­vara vår ­räddning, den som ser till att vi inte i framtiden i panik kompenserar flödet på nätet av oss själva med att sluta oss i små och ogenomträngliga analoga ­­
i­solat.