Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En debatt som föll på eget formgrepp

Redan i söndags kväll rullades röda mattan ut för veckans stora kulturdebatt; detta när Ekot i ett pressmeddelande berättade om den stora granskning av sextrakasserier inom scenkonsten som skulle presenteras följande dag. Under måndagen sedan öppnades ridån för vad som skulle visa sig bli en synnerligen välregisserad föreställning, allt till synes riggat med en fingertoppsskicklig känsla för dramaturgi. I de första scenerna de 365 utsatta kvinnorna, en för varje dag på året, var och en med vittnesbörd från en rutten värld. I de följande scenerna, de fumlande famlande arbetsgivarna, cheferna med blottade strupar och luftfluffiga bortförklaringar, på det sedan de obligatoriska löftena om krafttag från dem som på pappret bär ansvaret för att förändra. Kring allt detta bloggvärldens och nätkommentarernas väldrillade grekiska kör.

Och nog blev det en medryckande, lärorik och betydelsefull föreställning och nog förlöpte allt helt enligt manus. Men trots intensiteten, trots alla rasande kloka och insiktsfulla inlägg och analyser, trots att de pinsamma ursäkterna om teatervärldens nedärvda förtryckarkultur så effektivt fick tala för sig själva, kan man nu, när föreställningen går mot sitt slut, för jo, nya kulturdebatter står redan för dörren, de tar alltid över snabbare än man tror, konstatera att granskningen olyckligt smittades av det område man bevakat genom att i sig själv bli en förutsägbar, välregisserad, men i någon mån oförlöst pjäs.

Här fanns alla möjligheter att genom exemplen av övergrepp inom scenbranschen låta teatervärlden verkligen göra sitt jobb i att gestalta ett samhällstillstånd i uppdriven form; att visa på hur den patriarkala kultur som avtäcktes varit och är ett avtryck av en större och mera ­allmängiltig struktur. Men i stället för att göra så kom debatten att snävas in till att ändå bara handla om just särarten hos det område man granskat. I försöken att förklara scenvärldens fula könskultur har den tuffa arbetsmarknaden, osäkra arbetsvillkor, utseendefixering dragits upp, utan att någon reflekterat desto mer över dessa villkor möjligen och mer än någonsin i dag, gäller även i övriga samhället.
Utan tvekan har Ekots granskning varit oerhört viktig för teatervärlden och man får väl ändå tro att varje kvinna som trätt fram och berättat, liksom varje kvinna som nu erövrar platser i regissörsstolarna, på chefsposterna, bidrar till långsamt förbättrade ­förhållanden. Men ändå, varje chans som går jämställdhetsdebatten förbi att ur enskilda ­exempel peka på större sammanhang, känns som ett litet steg tillbaka.

Och när vi nu tumlar ut från skandaldebattens heta salonger, är kylan mycket påtaglig i den verklighet där vi fortsätter våra grå vardagsliv, där vi fortsätter mana våra döttrar att bli ännu bättre på att säga nej, och förväntas finna någon form av tröst i att det ändå inte är så illa som teatervärldens prat om strumpstickor uppkörda i ­underlivet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.