Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Farlig rekyl på äkthetstrenden

Av , , 1 kommentar 1

Sveriges första grindsamhälle är sedan i höstas i gång – Victoria park, i Limhamn strax utanför Malmö. I SVT:s Kulturnyheterna härom veckan berättade några nyinflyttade lätt euforiskt om tryggheten bakom murarna, lyxen, liksom om att illasinnat prat om verklighetsflykt var just bara prat. Nej, det är annat som lockat:
”Vi är mera lika varandra här, mera positiva”, så säger de inflyttade i Victoria Park om sitt val att vända det svenssongrå samhället ryggen.
Kanske ligger denna hållning också bakom den trend resebranschen rapporterar om nu i bokningsintensiva tider, där ett allt större intresse märkts för all inclusive- konceptet.
De turister från väst som tidigare rört sig från det ena oupptäckta hörnet av jorden till det andra tycks nu nämligen ha blivit mätt på utmaningar, tröttnat på sökandet efter det genuina och låtit sig falla ned i minsta motståndets lag – i all inclusive. Inom turistkomplexens hägn tycks dessa nu funnit en värld precis så tillrättalagd en semester bör vara, i likars sällskap enklare att finna vila i.

Dessa murbyggartendenser, sökandet efter likars spegelbilder och det perfekt frammodellerade, bryter av mot den autenticitetstrend som pågått under en längre tid, där äkthetssträvanden varit genomgående, i resor, i maten, i litteraturen. Motsägelsen är dock inte så stor som det kan verka, för vid närmare betraktande har det sökande efter äkthet som pågått främst gällt det ytligt konsumerade. Autenticitet har blivit en lösning på det behov ett överlag ökande materiellt välstånd fött hos dem som vant sig vid att alltid ha mer, ett nypåfunnet sätt att när andra knappat in kunnat fortsätta markera klass. Den moraliska konsumtionen har på så vis blivit lyckosam, både för eko- och etikindustrin och för den enskilde konsumenten som kunnat köpa sig etisk status, tillskansa sig livets patina, men utan annan insats än lite stålar.

Men naturligtvis har en rekyl på allt detta alltid varit att vänta, för den äkta äktheten har aldrig i själva verket varit särskilt intressant ens för dem som vurmat mest för den. I själva verket har väl bara den autenticitet som kunnat åtnjutas under kontrollerade former och på lagom avstånd varit det som efterfrågats. Gärna lite lokalbefolkning på turistorten, men knappast dagsturer till de riktiga slumområdena. Gärna snabba utflykter till verkligheten, men alltid med bakdörren öppen hem till vårt skyddade boende. Där vi kan känna igen oss i våra grannar. Oavsett om de är lilahåriga damer i ett grindsamhälle eller bufféätande barnfamiljer på semesterorten.
I värsta fall blir denna rekyl så kraftig att samma gäng som gjorde äktheten till trend nu, med samma effektivitet, ser till att göra minsta motståndets lag politiskt korrekt, normaltillståndet till all inclusive, likars sällskap upphöjt till ideal – vilket i sig ritar fram en utveckling som det finns all anledning att vara vaksam på, kanske till och med känna sig ganska rädd inför. För ju mer bekvämt och gemytligt sällskapet med likasinnade blir, desto mindre angelägen blir den verkliga verkligheten.

”Verkligheten finns omkring oss också, det är bara att slå på tv:n så får vi också del av eländet”, så säger en av damerna i Victoria park utanför Malmö till SVT. 
Och när kameran sedan sveper över kalkstensbrottet intill går det nästan att se stenarna från dessa ord falla ned på muren kring denna dams alldeles egna kategori av människor.

Biblioteksnostalgi hjälper oss se framåt

Av , , 1 kommentar 2

För mig kommer en självklar koppling mellan nylånade travar av biblioteksböcker och kajkanter alltid att finnas; som uppvuxen i Örnsköldsvik, där en biblioteksflytt ägde rum från trång tvärgata ned till hamnläge 1993, blev en solvärmd stentrappa med havsutsikt intill en trave böcker för mig en viktig punkt i tonårsflackandet. I dag tillhör denna stentrappa mitt överlägset mest sentimentala biblioteksminne. På god andraplats kommer dock minnespärlorna från den tid då stadsbiblioteket huserade i halvrisiga men dock ändamålsdugliga lokaler på ovan nämnda tvärgata, minnen av pirret över ett första lånekort, fullmatade tygkassar med bilderböcker – de sju stadgade böcker vardera vi syskon fick låna lyckades ofta förhandlas upp till åtminstone åtta-tio.

När jag filtrerar den rådande debatten om Umeå stadsbiblioteks framtid genom dessa minnen finner jag alltså saker som känslomässigt talar för båda läger; både för ett nytt, framtidsanpassat kajläge, och för en bestående placering i etablerad infrastruktur med den trygghet och väl utprövade funktionalitet det medför.
Biblioteksminnen, mer eller mindre sentimentala, har dykt upp allt oftare här och där på senare tid; på bokbloggar, i olika nätforum och till och med i mera organiserad form i tidskriften Ordfront, som i vår driver en kampanj där bland andra författare bjuds in till att bidra med berättelser om hur folkbiblioteket förändrat deras liv. Med dessa minnesbilders hjälp vill man bygga ett värn mot de skador man befarar att den rådande biblioteksutvecklingen, med entreprenörskap, oövertänkta lösningar, nedskärningar, ska åsamka folkbiblioteken. 
Och minnesbilder kan ofta vara bra att ta fram och diskutera, särskilt dem som berör kollektiva angelägenheter och särskilt dem som också har en viss känslomässig laddning. Särskilt viktiga att diskutera är just dessa känslomässiga minnen i skeden av förändring och utveckling – de hjälper oss att formulera vad som varit bra och vad som kan vara fruktbart att föra vidare. Om vi lyckas hålla isär just det känslomässiga och det sakliga i minnesgröten vill ­säga.

Biblioteksfrågan i Umeå kräver inte bara svar på frågan om vad ett bibliotek ska vara, utan gräver sig djupare ned mot större frågor om vad vi vill med kulturlivet i stan och är därför viktig att fördjupa. I diskussionerna kring stadsbiblioteket i Umeå har mycket hittills tvärbromsat vid frågan om placering. Varken särskilt mycket av mera övergripande tankar om bibliotekets roll och funktion eller biblioteksminnen har plockats fram att få tumla runt i debatten – helt logiskt så, för känslosvall och nostalgi har ju ofta som oönskad effekt att de undergräver även de mest sakliga och rationella argument. Men kanske skulle frågan må bra av lite mer av både biblioteksnostalgi och för den delen känsloladdade biblioteksvisioner, både från den falang som varit med om att bygga upp stans kulturella infrastruktur med Vasaplan som centrum och från den entreprenörsfalang som ser kajläget som en möjlighet mer än ett hot.

Nödvändigt tjat om barnlitteraturen

Av , , 1 kommentar 4

Det här kan tyckas vara lite tjatigt, frågan har varit uppe mer eller mindre konstant under de senaste decennierna. Men när det gäller angelägna frågor får man lov att upprepa sig, man bör kanske till och med. Angelägna frågor som demokrati, intellektuell välfärd, framtidshopp.
Barnlitteraturen är både brännpunkt och grobädd för dessa värden, och där mina vänner, kan jag meddela, ser läget och dagsformen inte alltför kul ut. Läget är faktiskt så dystert att allt tänkbart tjat kan motiveras.
I tisdags gjorde Ulla Rhedin i DN en sylvass analys av läget för den svenska bilderboken utifrån den statistik barnboksinstitutet samma dag presenterade över förra årets utgivning. Rapportens glädjesiffror om ett ökat antal utgivna bilderböcker punkterades effektivt av Rhedin, som krasst påpekade vad hela förlagsbranschen samt landets recensenter redan känner till, att ökningen framför allt utgörs av mer av plastlitteratur och flamsböcker. Detta samtidigt som den smalare, experimentella bilderboken får allt svårare att hävda sig, enligt Rhedin.

Den goda barnlitteraturen har väl egentligen kämpat i motvind, värnad endast av knippen av eldsjälar och vapendragare. Men det kommersiella trycket har aldrig varit hårdare än nu och även kring kvalitetsböckerna märks allt fler tecken på det varumärkestänkande som gäller för många av de översatta tramsböckerna, vilket innebär ökade krav på att varje barnbok som läggs ut i butikerna bör kunna smyckas med travar av tillhörande gosedjur, pussel, dataspel.
Och konstigt vore väl annars, om en genomkommersialiserad vuxenbokbransch inte skulle spegla av sig i även barnlitteraturen. Men det är svårare att lättvindigt avfärda en riktigt usel barnbok än den vuxna skräplitteraturen, för barnlitteraturen förblir utan tvekan oändligt mycket mera avgörande. Både som byggmaterial för våra barns språk och inre världar, men också som en grund till ett framtida förhållande till litteratur. En lättvindighet kring barnlitteraturen innebär därför också en lättvindighet kring och en bristande tilltro överlag till litteraturens betydelse och kraft.

Så hur rädda den hotade barnlitteraturen? Ja, lösningen – också en smula tjatig ska erkännas, men just detta bevisar väl i någon mån dess giltighet – handlar om något så basalt som att ösa in mer resurser. Resurser till eldsjälarna, till biblioteken så att alla duktiga och kunniga barnbibliotekarier har en möjlighet att göra ett vettigt jobb. Resurser till kulturredaktionerna, så att utrymme finns för en seriös recensionsverksamhet av barnlitteraturen. (Här nu självkritiken; även om barnlitteraturen på VK-kulturen under det senaste året fått dubbelt så mycket plats som tidigare, med en ökning från en till två genomgångar varje år, är läget sådant att det bara kan bli bättre.)

Vi kan inte förvänta oss att marknaden självmant ska börja prata kvalitet, den diskussionen måste starta på andra ställen. Får vi däremot till stånd en seriös bevakning och diskussion av barnlitteraturen finns en chans att höja dess status så pass att floderna av skräplitteratur kan motas och i bästa fall på köpet en ökad förståelse för litteraturens betydelse som demokratiskt redskap­ ­uppnås.

Outhärdligt om krigets fasor

Av , , Bli först att kommentera 1

 Det började med ett sms; ”Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar”. Nödropet kom från Shifasjukhuset i Gaza, den 3 januari 2009, och det spreds snabbt över världen. Avsändarna, de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse, hade då befunnit sig i Gaza stad under tre krisartade, traumatiska, dygn, under det att offren för Israels militäroffensiv snabbt fyllde sjukhuset till brädden.

Gilbert och Fosse, som snart förstod att de var två av de få västerlänningar som kunnat ta sig in i det annars slutna Gaza, varvade under de elva dygn de stannade sitt arbete på sjukhuset med tät rapportering om blodbadet. Deras vittnesbörd spreds i väst och kom att rasera Israels mediestrategi, den som byggde på förmedlandet av att bara terrorister och Hamasanhängare dödades. I stället kunde Fosse och Gilbert vittna om att offren var civila palestinier, kvinnor och många, många barn.
Läkarnas rapporter var affekterade, starka, politiskt laddade och ledde oundvikligen snart till anklagelser om att de i sitt förmedlande drev propaganda, inte var tillräckligt oberoende. Någon antydde att antalet offer läkarna uppgav misstämde, någon annan fiskade fram tidigare radikala uttalande läkarna gjort om världspolitik. På nyhetskanalen FOX nätsida publicerades en bild av Mads Gilbert med texten ”Hamas Propagandadoktor”.
Nu, ett år senare, kommer den fördjupade bilden när läkarna i den kommande boken Ögonen i Gaza ingående beskriver händelseförloppen under sin vistelse i krigszonen. Skildringarna är känslomässigt fullständigt dränerande att läsa; på Shifasjukhuset fick läkarna bevittna krigets allra grymmaste konsekvenser, ta emot sönderslitna barnkroppar, fyraåringar med krossade ryggar, unga pojkar utan ben, bebisar med trasiga huvuden. I läkarnas egna beskrivningar ges den fulla bilden, hela den fasansfulla, och med den också förståelse för att Mads Gilbert och Erik Fosse, som visserligen tog på sig uppgiften att rapportera, på plats inte främst agerade som journalister utan som människor. Ingen av dem var specialinlästa reportrar utifrån, inte drillade i att avläsa militära eller politiska situationer, inte förprogrammerade till de mediemässiga formuleringarna – de berättade bara helt enkelt vad de såg.
Nyheter i realtid har blivit en viktig del av journalistiken, och vid politisk brännbara händelser eller i katastrofområden gäller ofta att ju fler kanaler som används och ju snabbare de kan förmedla information, desto bättre. Men, vilket exemplet Gilbert och Fosse visar, de snabba och i affekt formulerade rapporterna behöver också kompletteras med fördjupning och analys. Där fyller de allt fler debattböckerna nu en allt viktigare funktion.  
 I dag, ett drygt år efter treveckorskriget ligger Gaza fortfarande i ruiner och befolkningen, framför allt barnen, är svårt traumatiserad.
All dokumentation av krigets fasor är steg i rätt riktning för fredsprocessen och Ögonen i Gaza är som sådan en bok som inte bör förbigås av någon.