För mig kommer en självklar koppling mellan nylånade travar av biblioteksböcker och kajkanter alltid att finnas; som uppvuxen i Örnsköldsvik, där en biblioteksflytt ägde rum från trång tvärgata ned till hamnläge 1993, blev en solvärmd stentrappa med havsutsikt intill en trave böcker för mig en viktig punkt i tonårsflackandet. I dag tillhör denna stentrappa mitt överlägset mest sentimentala biblioteksminne. På god andraplats kommer dock minnespärlorna från den tid då stadsbiblioteket huserade i halvrisiga men dock ändamålsdugliga lokaler på ovan nämnda tvärgata, minnen av pirret över ett första lånekort, fullmatade tygkassar med bilderböcker – de sju stadgade böcker vardera vi syskon fick låna lyckades ofta förhandlas upp till åtminstone åtta-tio.

När jag filtrerar den rådande debatten om Umeå stadsbiblioteks framtid genom dessa minnen finner jag alltså saker som känslomässigt talar för båda läger; både för ett nytt, framtidsanpassat kajläge, och för en bestående placering i etablerad infrastruktur med den trygghet och väl utprövade funktionalitet det medför.
Biblioteksminnen, mer eller mindre sentimentala, har dykt upp allt oftare här och där på senare tid; på bokbloggar, i olika nätforum och till och med i mera organiserad form i tidskriften Ordfront, som i vår driver en kampanj där bland andra författare bjuds in till att bidra med berättelser om hur folkbiblioteket förändrat deras liv. Med dessa minnesbilders hjälp vill man bygga ett värn mot de skador man befarar att den rådande biblioteksutvecklingen, med entreprenörskap, oövertänkta lösningar, nedskärningar, ska åsamka folkbiblioteken. 
Och minnesbilder kan ofta vara bra att ta fram och diskutera, särskilt dem som berör kollektiva angelägenheter och särskilt dem som också har en viss känslomässig laddning. Särskilt viktiga att diskutera är just dessa känslomässiga minnen i skeden av förändring och utveckling – de hjälper oss att formulera vad som varit bra och vad som kan vara fruktbart att föra vidare. Om vi lyckas hålla isär just det känslomässiga och det sakliga i minnesgröten vill ­säga.

Biblioteksfrågan i Umeå kräver inte bara svar på frågan om vad ett bibliotek ska vara, utan gräver sig djupare ned mot större frågor om vad vi vill med kulturlivet i stan och är därför viktig att fördjupa. I diskussionerna kring stadsbiblioteket i Umeå har mycket hittills tvärbromsat vid frågan om placering. Varken särskilt mycket av mera övergripande tankar om bibliotekets roll och funktion eller biblioteksminnen har plockats fram att få tumla runt i debatten – helt logiskt så, för känslosvall och nostalgi har ju ofta som oönskad effekt att de undergräver även de mest sakliga och rationella argument. Men kanske skulle frågan må bra av lite mer av både biblioteksnostalgi och för den delen känsloladdade biblioteksvisioner, både från den falang som varit med om att bygga upp stans kulturella infrastruktur med Vasaplan som centrum och från den entreprenörsfalang som ser kajläget som en möjlighet mer än ett hot.