I klassteoriernas värld finns alltid en brännpunkt, så också i Umeå. Det skrev Leif Larsson här på sidorna den 9/3 i en artikel om stans kreativa klasser och dess undergrupper, syftandes då på hörnet Rådhusesplananden-Skolgatan och den långdebatterade biblioteksfrågan.
Just då var denna hörna den plats där friktionen mellan klasserna var som mest uppenbar, mellan å ena sidan entreprenörernas grundhållning av do-it-yourself-anda och vurm för det snabba, nyskapande och å andra sidan kulturklassens vårdande av principer och relativa konservatism.
För tillfället är biblioteksfrågan mera lågintensivt pyrande, till denna återkommer vi när det på nytt hettar till, vilket vi nog kan räkna med framöver.

Vänder vi denna glödhärd ryggen och blicken mot sydost skådar vi däremot ett ställe som just nu är betydligt hetare – nämligen konstnärligt campus; en i många avseenden brännande punkt men där röster de senaste veckorna skvallrat om att hettan inte bara alstras av byggiver och snurrande hjul utan också av konflikt och friktion, detta mellan – av vad som hittills framgått – samma trupper som formerar sig mot varandra i biblioteksfrågan – kulturen mot entreprenörerna, i detta fall Konsthögskolan mot fastighetsbolag och de mera näringslivstillvända krafterna inom konstnärligt campus.

För ett par veckor sedan slog Konsthögskolans studenter larm om hur man ställts inför det faktum att det specialritade studentgalleri som ingått i ursprungsplanen för konstnärligt campus beslutats bli publikt bibliotek, detta i en process där hyresvärden, stans stora, någonstans på vägen gått in med medel. I samma anrop från konststudenterna framkom också annat, om verkstäder som under ombyggnationerna står obrukbara eller till och med försvinner, om svårigheter att få insyn i beslutsprocessen, anrop sammantaget osande av stor frustration över att vara i händerna på någon vars intressen inte sammanfaller med dem man själv håller som mest essentiella.

Konsthögskolan är och har länge varit en viktig del i stans konstnärliga anseende och utan tvekan av samtliga beslutsfattare som utformar konstnärligt campus också värdesatt som den prestigefulla utbildning den är. I det kreativa landskap som växer fram vid konstnärligt campus har Konsthögskolan en viktig roll att fylla som företrädare för den fria konsten och traditionerna jämte de mera tekniska design- och arkitekturutbildningarna.
Detta kan dock bara ske om entreprenörskrafterna tar dessa kulturvärden på så pass mycket allvar att man skapar verkliga förutsättningar för att låta dem frodas– annars blir Konsthögskolan inget annat än det alibi konststudenterna själva befarar sig redan bli betraktade som.

Brännpunkten konstnärligt campus är nu inte bara utmärkande för hur Umeås kreativa klasser stångas emot varandra, den antyder också något om det rådande kulturpolitiska klimatet. Konsthögskolorna representerar här de kulturvärden som just nu har det extra tufft – den kultur som är dyr och tidskrävande, där det förutsättningslösa skapandet sätts framför resultat och omedelbar säljbarhet.
För den zon där inga krav finns på att kulturen ska kunna förstås eller förklaras – eller för den delen utgöra vare sig tillväxtfaktor eller turistmagnet.
Sara Meidell