Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En mammas bekännelse

Saker en mamma drömde om 1970: Revolution. Jämställdhet. Daghem åt alla. Effektiv smärtlindring vid förlossningar. I Ebba Witt Brattströms nyligen utkomna feministnostalgiska Å alla kära systrar läser jag om detta, om enad kamp och systerskap, om starka kvinnor, mammor – våra duktiga, målmedvetna och kamplystna mammor, dem vi döttrar aldrig kan mäta oss med, för:
Saker en mamma drömmer om 2010: En platt och fast post-graviditetsmage. Välorganiserade barnkalas. Tjejhelg med mycket vin. Ogrumlad bebislycka. Detta enligt Mammabikten, en sajt skapad av landets stora familjemagasin, vilka imorgon mors dag till ära arrangerar ett tvättmedelssponsrat och kändiskryddat inspirationsevenemang  i huvudstaden. Inför denna händelse har man på sajten Mammabikten uppmanat kvinnor i landet att avslöja sig och sina tillkortakommanden som mammor och skrollar man sig igenom inskickade bekännelser framträder i relief mot dessa en idé om ett moderskap som skulle få även den aldrig så lite fotriktiga sjuttiotalsfeminist att förtvivla.

I intervjuer om sin nya bok höll Ebba Witt Brattström klädsamt igen, men vi såg nog ändå besvikelsen och ilskan lysa igenom över hur uselt vi döttrar förvaltar det feministiska arvet. Och jo, gapet kan utan tvekan synas avgrundsdjupt mellan generationerna, mellan modersgenerationen av övertygade sjuttiotalsfeminister och oss, de omedvetna lattemammorna till döttrar, vi som med någon vag antibiologism från uppväxtens 80- och 90-tal skvalpande i bakhuvudet revolterar mot själva den systerliga kampen. Sturskt och dumdristigt har vi döttrar splittrat upp oss i små sårbara divisioner, avfärdat kletig gemenskap baserad på något så förlegat som delade erfarenheter av kvinnlighet, av att föda och amma.

Men, alla sjuttiotalsmammor, nu ska ni få höra: vi är inte så självsäkra som vi verkar, vi behöver er trots allt i ryggen. Vi kan verka kaxiga och ni har gett oss styrka till att i de flesta lägen vara ganska bra på att kräva vår rätt, men det stämmer – vi har tappat vår historia och någonstans inom oss vet vi att vi sviker er när vi aningslöst går på nykonservativa hemmafrutrender, sväljer myten om det jämställda samhället.
Vi är dessutom en smula avundsjuka på ert systerskap, det är det saken handlar om när vi formerar oss kring ytligheter på nätforum, om att fiska efter de gemensamma erfarenheterna i att vara mamma, kvinna, dotter. På Mammabikten skriver någon livsstilscoach om hur gemenskap ger kraft: ”när vi fördelar en tyngd på flera axlar så känns det plötsligt lättare att bära”, skriver hon och överbryggar med ens för en sekund generationsgapet.
Och bryter vi moderna mammor sönder det vi själva håller på med återfinner vi i de minsta beståndsdelarna mycket av det kampen på sjuttiotalet handlade om: rätten till en yrkesidentitet, delat ansvar för barn och hem, rätten till våra egna kroppar. Så till alla foträta mammor: vi är visst tacksamma över den moderna mammaroll ni skapade och vi vill visst vara som ni – vi behöver bara få komma på det själva.

3 kommentarer

  1. Elisabeth Isaksson

    Stort tack för denna underbara krönika. Du sätter ord på vad jag många gånger känt. Fick mitt första barn 1980 och då var det fortfarande självklart(åtminstone för mig och min dåvarande man och personer i min umgängeskrets) med delad barnledighet,att kämpa för bra dagis m.m. Att bli hemmafru fanns inte på kartan. Men kanske var det på ett sätt lättare att bli mamma förr, inte så många ”måsten” från media,med omedelbar viktnedgång efter förlossning m.m.

Lämna ett svar till Elisabeth Isaksson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>