Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Lek med kvinnoroller på blodigt allvar

Formandet av ett samhälles kvinnoroller sker enligt vissa givna mönster, det ser vi när större sjok av tid sammanfattas – idealen kommer och går, knådas om av tiden och politiken, fräschas upp, stylas om, förkastas på nytt. Påtagligt i dessa cykler är att mamma aldrig är lik sin mamma, däremot söker hon ofta systerskap med såväl mormor som mormorsmor.
 

På senare tid har detta draggande bland historiska kvinnoroller manifesterat sig i ett par tydliga trender; vi har fått se inte bara 50-talets hemmafru återfödas utan också – från historiska djup ytterligare ett par generationer tillbaka – burleskens vampiga kvinnor. Den förstnämnda, hemmafrun, har ryckts tillbaka i rampljuset med full kraft och domderar i dag över en bred fåra av livsstilstrender, där undergrupper förgrenar sig i allt från unga cupcakebakande modebloggerskor, till Hollywood- och fotbollsfruar. Uppseglaren, burleskens kvinnogestalt uppstigen från kabaréernas tid vid förra sekelskiftet är också på stark frammarsch, ett livsstils- och modeprojekt som bygger på burleskens utmanande scenshow, men i uppdaterad form.
Ytligt sett skiljer sig kanske burleskens glittriga och utmanande kvinnotyp från den prydliga och rosenkindade hemmafrun, men upplockade från historiens djup och ställda i samma samtida krassa ljus framträder två kvinnoroller som är mera lika än olika, i det att båda ringar in historiska kvinnoroller där kvinnan framför allt är objekt. 
Återupplivandet av de gamla epokernas kvinnoroller handlar också i båda fallen, mer eller mindre uttalat, om feministiska ställningstaganden, om ett återerövrande av två av den politiska korrektheten förkastade former av kvinnlighet. Rätten att vifta med tofsprydda bröst, att glittra loss med benkickar från scenkanten i celluliter och allt utropas, liksom rätten för den unga kvinna som så önskar att baka hallongrottor, sylta och klippa hyllpapper.

Med individualism och ekotänkande som sköldar har de påstått nattståndna återuppväckta husmorsidealen försvarats, mest hängivet av en ung falang av inrednings- och modebloggerskor som framhållit vurmen för hemmafrustilen som framför allt baserad på estetiska preferenser och för dess koppling till downshiftingtrenden, där hemmalivet blir en väg till en mera jordnära och ekologisk livsstil, en livsstil att kontra med mot den av samhället påbjudna, där karriär, konsumtion och statusjakt blivit allt mera tvingande ledord. Individualismen har också åberopats när burlesken försvarats, rätten att uttrycka kvinnlighet efter eget tycke. Genom att ställa den autentiska kvinnan på scen, oretuscherad och fri från silikon och korsetter, omförhandlas i burlesken reglerna för hur kvinnor får ta plats i offentligheten
Gemensamt i båda fallen av ommodellerande är hur den intellektuella distansen blir en avgörande komponent. Det faktum att rollerna tas i bruk med glimten i ögat, med ironi och med en medveten hållning kring den historiska laddningen, har accepterats som en godtagbar barriär mellan modern kvinnlighet och förlegade kvinnoroller. Detta har gjort det enkelt att sälja in de nymoderna varianterna av det gamla, och visst – det är lätt att spontant applådera både den nya hemmafrun och burleskvampen, varje form av försök till motstånd mot stelnade trånga kvinnoroller måste uppmuntras.
Samtidigt är det alltid förknippat med en viss risk att återanvända stilar och symboler från förr och innan vi avfärdar invändningar mot leken med det gamla som gnäll från en trist modersgeneration späckad av 70-talspropaganda, bör vi påminna oss om att de gamla kvinnoroller vi återanvänder också är intimt förknippade med ett historiskt sammanhang, med specifika politiska situationer, och att maskeraden kräver fint handlag.
 

Som estetisk trend är hemmafrun harmlös, men som sådan definitivt lika tvingande som andra livsstylingkoncept som kvinnor ålägger sig att följa när det gäller skapandet av det perfekta livet, vilket i dag omfattar både det perfekta hemmalivet som den perfekta karriären, ett dubbelarbete som i dag knäcker kvinnor på löpande band.
Dessutom – i individualismens namn måste den som hävdar sin rätt att välja hemmafrustilen eller utmanande burleskerier för att uttrycka sin kvinnlighet också vara beredd att tolerera de andra sidorna av mynten – alltså vara redo att rycka ut till försvar för både den som väljer att köra hemmafrupaketet fullt ut, (med allt vad det innebär av ekonomiskt beroende och missade pensionspoäng) liksom den som väljer silikonbröst och botox för att uttrycka kvinnlighet, liksom ett helt samhällsklimat som gör detsamma.
 

2 kommentarer

  1. Tora

    Vet du Sara,
    sen jag läste din krönika om moderna mammans bekännelse i våras (?) har jag tänkt jättemycket på den. Och så i morse kom den här och ännu en gång tycker jag du sätter ord på saker jag också funderat på. Verkligen tänkvärt och inspirerande! Jag tar det med mig till mammakompisar och feministkompisar. Tack!

  2. Erika Chotai

    Tack för den analysen, det här med mammor och kvinnors familjeroll är en svår nöt att knäcka själv, man behöver ögon utifrån. Det du skriver är tydligt men också på något sätt sådant som man bara har behövt sätta i sitt sammanhang. De enklaste sanningarna är ofta jobbigast att se. Gillar din ”ton”, den allvarssamma rubriken till exempel. /Erika.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>