Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Låt oss nyansera lyckodebatten

Av , , 2 kommentarer 3

Nytt år och vart man än vänder sig skrivs och talas det om nystarter – med en skräckinjagande vidsträckt vardag att fylla med mening framför oss och med baddräktssäsong och semesterdrömmar att förverkliga i faggorna strax efter det, är det åter dags att kavla upp ärmarna och ta tag i våra liv mera rejält. I livsstilsreportagen får vi så här års möta det ena typexemplet efter det andra på livsvilsna försökspersoner vars liv under si eller så många veckor ska stylas om av expertstaber av coacher, terapeuter och hälsogurus. Alla är eniga; dags nu att lägga i en högre växel i byggandet av våra individuella livsprojekt, jaktsäsongen är åter igång – bytet Lyckan ska nu en gång för alla sökas upp, läggas ned och släpas hem.

Lyckotrenden är ett fenomen som har varvat sig själv gång på gång de senaste åren, uppnått status som folkrörelse, tagit lovar än hit än dit, högt och lågt, väckt intresse på sina håll inom både politiken och vetenskapen, malts och malts om genom de kommersiella kvarnarna och har ändå ständigt haft mer att krama fram för den som önskat.
Jakten på lycka, liksom på senare tid undergruppen fenomenet jakten på lycka, har på senare år blivit en av det välmående västerlandets mest framgångsrika industrier och varje lyckojägare, lyckokonsument eller lyckoproducent har kunnat finna sin nisch på marknaden – flummigare eller strikt instrumentell lyckolitteratur har flödat, kurser och utbildningar ordnats, spikmattor krängts.
Och ingen samhällstrend utan sin medföljande tv-serie – denna gång är det SVT som tagit på sig jobbet att,
i samma lättsamma men pålästa anda man nått framgång med i tidigare tv-produktioner, granska lyckoindustrin – i veckan drog den nya programserien i gång i tvåan, där den för ändamålet klippta och skurna Hanna Hellquist (folklig men med intellektuell udd) drar land och rike runt i just jakten på lycka.
Premiärprogrammet i tisdags avtäckte inga nya sanningar, inget av substans sipprade igenom som pekade ut något vi inte redan visste; att den lyckojakt de flesta ägnar sig åt inget annat är än rena egoprojekt och bara mycket lite, om ens något, väver in mera altruistiska moment. (”Man vill ju SE reaktionerna hos den som FÅR gåvan” klagade exempelvis Hellquist efter lyckoexperimentet med att anonymt betala en t-banebiljett till okänd resenär och kvittera in lycka i form av förnöjsamhet över att glädja en medmänniska)

Även lyckolitteraturen har nu också alltjämt bejakat de egoistiska aspekterna av projektet lycka, eller snarare de individualistiska, det käcka budskapet har i regel varit att varje människa har makt att förändra själv, tänka sig lycklig – den andra sidan av detta mynt är förstås att ingen annan än du själv kan heller kan hållas ansvarig för misslyckandena. Just detta är vad som gör lyckotrenden så sorglig – att sökandet förblivit cirkelformat, att vi aldrig tagit oss utanför oss själva och vidare, att vi genom att rikta kraft mot att a) vårda våra psyken b) klättra högre på allehanda vingliga statusstegar, gjort oss själva mer och mer ensamma. Och att våra misslyckanden lastats till fler och fler egna tunga bakvikter när vi fortsatt längta framåt.

Lyckojakten är alltså ett projekt som i sin nuvarande form ser ut att ha rätt dåliga odds för att bli framgångsrik och borde därför kunna avvecklas – problemet är bara vad vi då ska göra med all den längtan framåt, uppåt, vidare, vi trots allt har att hantera och som väl i grunden är en kraft att bejaka. Vad gör vi med viljan att få det bättre när vi redan har allt materiellt vi kan önska oss och när det vi hoppades på i lyckojakten fört oss allt längre ut i missnöje och ensamhet?
Ja, en god start kunde vara att uppfinna nya begrepp, att skrota tankemodellen Lycka och börja prata om och tänka i nya riktningar. Kanske kunde exempelvis ord som tacksamhet, gemenskap, empati, motivation, kreativitet vara goda ersättare för det lycko­begrepp ingen verkar kunna nagla fast.
Författaren Inger Edelfeldt må ha rört sig mot mera rökelsedoftande fält i sitt skrivande, men är en av dem som bidragit till att göra detta – att skapa nyanser i lyckodebatten – med boken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”, som utkom här­om året. I slutet av boken, under rubriken ”Hur kom Hitler till makten”, visar hon till exempel fint på hur man kan vara både världsförbättrare och samtidigt vilja uppnå harmoni för egen del.
”Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, som tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är ”Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten? Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati i stället för att lära dem att krig är oundvikligt?”

Ett rum utan krav på interaktion

Av , , Bli först att kommentera 4

Plötsligt blidväder, ett nytt ljus på morgonhimlen, gryende hopp om liv – januari är som ingen annan månad den sturska, på gränsen till dumdristiga, optimismens månad. Vi tar små trippande steg i halkan, vet att varje steg lika fullt tar oss framåt, att varje dag är en liten seger.
I kulturvärlden och på kultursidorna är januari mer än någonsin december med sin glättiga julkommers förväntningarnas tid, när kulturlivet på rent blad efter det nyårsvita presenterar sina säsongsprogram. I Umeå har de lokala kulturarrangörerna en efter en under de senaste veckorna avlämnat rapport om vad vi kan vänta oss i vår och vi har kunnat konstatera att mycket lovande kommer att kanta umebornas vägar fram till sommaren, på alla fronter och i alla vrår precis så som bör förväntas i en blivande kulturhuvudstad.
 

Januari är i så mån kulturlivets julafton och kanske hade också beskedet om kulturhusbygget, det som presenterades dagarna innan jul och vars tillkännagivande var upplagt för att i teorin kunna mottas som en fin julklapp, funnit sig bättre tillrätta i en januarivit yra av optimism än i just det där julröda. Nu skymde liksom allt det andra – julshowerna, klapparna och glöggen – sikten något. Glädjeropen uteblev och kanske ska vi se det som ett sundhetstecken, ännu vet vi ju endast väldigt lite om vad kulturhuset ska innehålla och gör kanske klokt i att avvakta med jublet.
Vad mera, utöver allmän julig proppmättnad, som bidrog till att lägga sordin på den förväntade glädjeyran över beskedet om bygge av kulturhus var förstås också den då pågående och vid den tidpunkten ytterst livliga debatten i riksmedierna om det svenska folkbibliotekets förfall, där det privatdrivna biblioteket Dieselverkstaden i Nacka fick symbolisera just detta. Det gick liksom inte att inte låtsas om den skugga denna debatt kastade över beskedet om den flytt av Umeå stadsbibliotek som i samband med kulturhusbeslutet nu blivit en realitet. Debatten kring Stockholmsbiblioteket sammanfattade i detta skede i stället kusligt väl den konflikt som hållits pyrande så länge kulturhus i Umeå diskuterats, nämligen den eviga och ständiga spänningen och dragkampen mellan privat och offentligt, mellan entreprenörer och kulturidealister om man så vill.

När Eric Sjöström, chef för Kulturhuset i Stockholm i november 2009 besökte Umeå för att inför bland annat berörda kommunpolitiker och en och annan lokal fastighetsägare dela med sig av erfarenheter inför Umeås planerade bygge uppmanade han bland annat församlingen att inte vara rädda för att låta kulturlivet samarbeta med kommersiella aktörer i ett framtida Kulturhus. Och visst, idén om att folk drar folk, att ringlande köer framför cafédiskar eller viss kommers kunde få pågå mellan scener och studiecirkelslokaler tål att prövas – så länge det finns kulturpolitisk enighet och tydlighet om vad man vill åstadkomma i ett hus eller med en verksamhet finns ingen anledning att reflexmässigt avfärda det fria kulturlivets samarbete med näringslivet.
En önskan dock inför allt det nya är att stadsbiblioteket, det som våra lokala kulturpolitiker tänker sig ska utgöra motor och kärna i nybygget, kan få förbli fredat från entreprenöriell makeover. För böcker är inte kaffe och marknadstänkandet går inte att tillämpa i ett bibliotek såvida ambitionen om denna plats som en fri och demokratisk arena ska hållas.
Mycket klokt sades om detta i biblioteksdebatten före jul, avfärdades också snabbt som sammetsögd biblioteksnostalgi av nytänkarna. Men just denna nostalgi är av ett slag som bör tas på allvar, för vad vurmen för den gamla tidens folkbibliotek handlar om är mer än naiv tro på boken som det allenarådande verktyget för kunskap och bildning. I lika hög grad handlar den om en längtan åter till platser fria från varumärken. Dit där inga krav ställs på beslut och val, där du får vara mer än en konsument.

I samtalen om den nya tidens bibliotek talas det också mycket om mötesplatser och visst, samtalen och människors möten är viktiga, men erbjuder inte redan i dag all ny teknik tillräckligt med mötesplatser för interaktion? Är det inte snarare rum för stillhet som är de verkliga rariteterna i vår nya urbana verklighet? Här om någonstans har den nya tidens stadsbibliotek en lucka i marknaden att fylla, och i synnerhet i vårt nordliga klimat där gröna parker under merparten av året inte finns till hands för kontemplation och eftertanke i stadsmiljö. Kan vårt nya stadsbibliotek få bli detta rum i ett nytt kulturhus, ett rum för bildning och kunskap, helt fritt från krav på konsumtion och interaktion, ja då får vi ett kulturhus så pampigt som någon kan önska.