Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Låt oss nyansera lyckodebatten

Nytt år och vart man än vänder sig skrivs och talas det om nystarter – med en skräckinjagande vidsträckt vardag att fylla med mening framför oss och med baddräktssäsong och semesterdrömmar att förverkliga i faggorna strax efter det, är det åter dags att kavla upp ärmarna och ta tag i våra liv mera rejält. I livsstilsreportagen får vi så här års möta det ena typexemplet efter det andra på livsvilsna försökspersoner vars liv under si eller så många veckor ska stylas om av expertstaber av coacher, terapeuter och hälsogurus. Alla är eniga; dags nu att lägga i en högre växel i byggandet av våra individuella livsprojekt, jaktsäsongen är åter igång – bytet Lyckan ska nu en gång för alla sökas upp, läggas ned och släpas hem.

Lyckotrenden är ett fenomen som har varvat sig själv gång på gång de senaste åren, uppnått status som folkrörelse, tagit lovar än hit än dit, högt och lågt, väckt intresse på sina håll inom både politiken och vetenskapen, malts och malts om genom de kommersiella kvarnarna och har ändå ständigt haft mer att krama fram för den som önskat.
Jakten på lycka, liksom på senare tid undergruppen fenomenet jakten på lycka, har på senare år blivit en av det välmående västerlandets mest framgångsrika industrier och varje lyckojägare, lyckokonsument eller lyckoproducent har kunnat finna sin nisch på marknaden – flummigare eller strikt instrumentell lyckolitteratur har flödat, kurser och utbildningar ordnats, spikmattor krängts.
Och ingen samhällstrend utan sin medföljande tv-serie – denna gång är det SVT som tagit på sig jobbet att,
i samma lättsamma men pålästa anda man nått framgång med i tidigare tv-produktioner, granska lyckoindustrin – i veckan drog den nya programserien i gång i tvåan, där den för ändamålet klippta och skurna Hanna Hellquist (folklig men med intellektuell udd) drar land och rike runt i just jakten på lycka.
Premiärprogrammet i tisdags avtäckte inga nya sanningar, inget av substans sipprade igenom som pekade ut något vi inte redan visste; att den lyckojakt de flesta ägnar sig åt inget annat är än rena egoprojekt och bara mycket lite, om ens något, väver in mera altruistiska moment. (”Man vill ju SE reaktionerna hos den som FÅR gåvan” klagade exempelvis Hellquist efter lyckoexperimentet med att anonymt betala en t-banebiljett till okänd resenär och kvittera in lycka i form av förnöjsamhet över att glädja en medmänniska)

Även lyckolitteraturen har nu också alltjämt bejakat de egoistiska aspekterna av projektet lycka, eller snarare de individualistiska, det käcka budskapet har i regel varit att varje människa har makt att förändra själv, tänka sig lycklig – den andra sidan av detta mynt är förstås att ingen annan än du själv kan heller kan hållas ansvarig för misslyckandena. Just detta är vad som gör lyckotrenden så sorglig – att sökandet förblivit cirkelformat, att vi aldrig tagit oss utanför oss själva och vidare, att vi genom att rikta kraft mot att a) vårda våra psyken b) klättra högre på allehanda vingliga statusstegar, gjort oss själva mer och mer ensamma. Och att våra misslyckanden lastats till fler och fler egna tunga bakvikter när vi fortsatt längta framåt.

Lyckojakten är alltså ett projekt som i sin nuvarande form ser ut att ha rätt dåliga odds för att bli framgångsrik och borde därför kunna avvecklas – problemet är bara vad vi då ska göra med all den längtan framåt, uppåt, vidare, vi trots allt har att hantera och som väl i grunden är en kraft att bejaka. Vad gör vi med viljan att få det bättre när vi redan har allt materiellt vi kan önska oss och när det vi hoppades på i lyckojakten fört oss allt längre ut i missnöje och ensamhet?
Ja, en god start kunde vara att uppfinna nya begrepp, att skrota tankemodellen Lycka och börja prata om och tänka i nya riktningar. Kanske kunde exempelvis ord som tacksamhet, gemenskap, empati, motivation, kreativitet vara goda ersättare för det lycko­begrepp ingen verkar kunna nagla fast.
Författaren Inger Edelfeldt må ha rört sig mot mera rökelsedoftande fält i sitt skrivande, men är en av dem som bidragit till att göra detta – att skapa nyanser i lyckodebatten – med boken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor”, som utkom här­om året. I slutet av boken, under rubriken ”Hur kom Hitler till makten”, visar hon till exempel fint på hur man kan vara både världsförbättrare och samtidigt vilja uppnå harmoni för egen del.
”Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, som tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är ”Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten? Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati i stället för att lära dem att krig är oundvikligt?”

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>