Myten om nätets makt är förtrollande

Av , , Bli först att kommentera 1

Nätets förmåga att organisera folkrörelser av olika slag har på senare tid manifesterats på bred front. Det har varit fascinerande att följa hur den nya tidens sociala nätverk kunnat bidra till allt från att samordna revolutioner till att snabbt och brett anlägga grunder för angelägna ideologiska debatter. Facebook och Twitters avgörande betydelse för att koordinera folkets resning mot förtrycket i Egypten, nu nyligen i Italien där kvinnor trötta på Berlusconiväldet äntligen via nätet kunnat genomföra en samlad proteststorm, när vi här i Svedala #pratatomdet, är alla färska, riktiga skolboksexempel, på hur nya sociala nätverk genom att erbjuda arenor för samordning eller identifikation med åsiktsfränder lokalt, nationellt eller världen över, har befäst sin självklara roll i vår sociala och politiska verklighet.
 

Ställd inför dessa enskilda rörelser och med många av senare års stora händelser
i åtanke där sociala medier haft avgörande betydelse infinner sig en hisnande känsla inför insikten om vilket kraftfullt redskap internet faktiskt är. Internet har genom att erbjuda plats för en mångfald av röster, genom att skapa möjligheter för platta organisationer att hastigt växa fram utan tydliga ledare, raserat alla de traditionella hierarkierna för samtal och mönster för folkrörelsers framväxt vi varit vana vid.
Nätets betydelse som samtalsarena och sambandscentral finns det flera konkreta exempel på i den senaste tidens händelser, när det handlat om att koordinera det rent fysiska (platser och tidpunkter för demonstrationer), men nätets kraft handlar minst lika mycket om det psykologiska. För en människa som lever i förtryck kan bekräftelsen på att det finns fler som delar samma världsbild vara den knuff som behövs för att resa sig – identifikation med andra föder styrka att skapa förändring, för att större rörelser ska kunna mobiliseras krävs att människor i samma belägenhet först kan få syn på varandra.
 

I debatten kring nya sociala samtalsarenor har under det senaste decenniet exemplen på de sociala nätverkens makt byggt upp myten om nätets kraft som stark och förtrollande – och naturligtvis är tanken på internet som ett magiskt redskap som i sig själv bär snabba lösningar för att uppnå revolutionära förändringar lockande, och den finner väl sin omhuldade plats i ett samhälle som vurmar stort för både teknikutveckling och snabba lösningar.
Men myten om internet som något av ett självlevande väsen kan, om vi oreflekterat fortsätter göda den, visa sig ställa sig i vägen för möjligheterna att fortsätta utforska och expandera de nya nätverkens verkliga potential. För om vi nyktert ska kunna bedöma de sociala nätverkens verkliga påverkan på samhället krävs nyanser i granskandet, varken skön- eller svartmålande är särskilt gynnsamt när utforskandet av de nya samtalsarenorna sker.
 

En del av ansvaret för att inte strypa resonemanget kring de nya nätverkens potential bär traditionella medier, som överlag reagerat på liknande sätt som politiken inför det nya – med en handfallenhet inför insikten om att människor visat sig kunna debattera och samtala fint på egen hand, utan vår tolkningshjälp.
Vi, politiker och journalister, har en fin balansgång framför oss; vi måste hålla våra klåfingrar borta från att försöka tvinga in de nya samtalen i våra vanliga mallar, acceptera att de klarar sig fint utan vår inblandning, men samtidigt fortsätta hålla öronen mot de samtal som förs och följa de stora rörelserna.
För mediernas granskande uppdrag upphör inte trots att information flödar friare, någon måste fortfarande ta på sig en sammanfattande och tolkande roll – ännu finns ett glapp mellan dem som är aktiva inom sociala medier och dem som inte har tillgång till eller helt enkelt valt att ställa sig utanför de nya arenorna.
Ett nyktert förhållningssätt till de nya sociala nätverken innebär också att vara försiktig med att både hylla och förkasta det nya – vad vi ser är fortfarande en pågående process där mycket är öppet. Vi bör heller inte glömma att nätet i sig själv är neutralt, att det aldrig kommer att vara annat än ett redskap för oss människor – som skapar både ont och gott.

Bli först att kommentera

Kulturhus med plats för misslyckanden

Av , , 3 kommentarer 7

För vem bygger vi det blivande kulturhuset? Frågan, ställd intill trådslitenhetens gräns i den lokala debatten, fortsätter vara en av de hetaste i kulturumeå. Med rätta så, för innehåll och tänkta målgrupper för jätteprojektet säger inte bara mycket om huset som sådant utan avslöjar även en del annat av värde; om den bredare kultursynen, om synen på kulturhuvudstadsåret och umeborna, om långa och korta perspektiv i kulturlivet.
För tillfället hänger ett betänkligt antal lösa trådar ut från den planerade kulturväven, men inom kort ska allt förhoppningsvis vävas samman när mer klarnar i fråga om uppdelning av lokalerna mellan kommun och kommers, om bolagsbildande och avtal mellan Balticgrupp och kommun. För frågorna pockar på allt mer, ju mer tid som rinner iväg mot 2014; vad ska in i det nya kulturhuset och varför? Hur långsiktigt ser man på de tänkta verksamheterna? Vilka avtal ska gälla för dem som ska ta lokalerna i bruk? Och – inte minst – vem ska betala för allt detta?
Beskeden har hittills varit väldigt vaga om planerna på kulturhusets innehåll – utöver det planerade, bibliotek och kvinnohistoriskt museum, har lite blivit känt om mera konkreta planer för kulturhusets innanmäte. Häromveckan presenterades dock på nyhetsplats i VK en del lovande visioner; ett kulturhus i allmänhetens tjänst skissades här upp, med lokaler ämnade för både kulturella möten, kulturskapande och kulturupplevelser. Storslagna planer, med tydlig ambition om att skapa verkligt innehåll mer än ytlig fernissa – det hela låter faktiskt nästa lite för bra för att vara sant…

När jag läst om visionerna för huset har ett minne från min skoltid smugit sig fram:
Det var tidigt 1990-tal och skolan där jag gick skulle få sig en ansiktslyftning. Någon välmenande själ passade då på att försöka förverkliga en idé om medskapandets positiva kraft; så vi elever fick i uppdrag att rita våra visioner om ny skolgård, alla idéer såklart välkomna och sladdriga A3-papper fylldes med kritteckningar på vattenland, äventyrsbanor, tivolin och konstgräsplaner. Resultatet, något år senare – en nyasfalterad men tämligen ordinär skolgård, samt ett par hundra långnästa elvaåringar. Så lärde vi oss den hårda vägen att verklighet och vision sällan går ihop i kommunbudgeten.
Att budgetbekymmer dyker upp i tanken som en reaktion på visionerna om det nya kulturhuset är egentligen ett gott betyg till de planerade verksamheterna, överlag sådana som hör till de icke vinstbringande – den bästa kulturen som skapas är ofta den som inte primärt har ekonomisk vinst för ögonen. Den bästa kulturen är ofta den som inte ens har kravet på sig att bära sina egna kostnader.

När man rör sig bland kulturskapare i stan och kulturpolitik och kulturekonomi kommer på tal framträder i stort sett samma önskan överallt från kronvändande kultur-utövare; om mer resurser, mer pengar att köpa sig plats och tid för kulturskapandet. Från kulturlivets gräsrötter finns en ihållande önskan om ett förutsättningslöst stöd, utan motkrav eller förbehåll – något som bygger på ett stort förtroende hos politiker, både till den enskilda utövaren men också till kulturen som kraft.
För att våga ta ifrån tårna och skapa kultur som är just annat än fin fernissa behövs trygga ramar, de fysiska och ekonomiska ytor som avsätts för kulturskapande måste kalkylera med resurser även för de projekt som aldrig når säljbart resultat, för misslyckandena.
Om plats finns för detta i nya kulturhuset, bra – och de planer som finns tycks inrymma just detta. Budgetfrågan envisas dock med att ställa sig i vägen för visionerna som presenterats: varifrån ska medel tas för att göra det möjligt för enskilda utövare, studieförbund eller föreningar att hyra in sig i de nya lokalerna? Vad händer om sämre tider kommer, om den kommunala svångremmen måste dras åt? Hur ser man i ett sådant läge på relationen mellan kultur och kommersiell verksamhet i den nya kulturväven – i hur hög grad kan ytorna och kvadratmetrarna omförhandlas?
 

När jag läser om visionerna för det blivande kulturhuset gör jag vad jag kan för att kämpa ned associationerna till det snopna skolgårdsprojektet, men minnet envisas med att poppa upp som en kork. Så högtflygande och fantastiskt är nämligen det innehåll som hittills presenterats att det ter sig rent orimligt att ingen ska behöva stå med långnäsa i slutänden – även om ingen skulle vara gladare än jag om det blir vi olyckskorpar som får inta denna roll.

3 kommentarer

Statyfrågan viktig att ta på allvar

Av , , 2 kommentarer 3

Att slåss på patriarkatets uråldriga arenor eller flytta kampen till nya fält – det är den stadigt återkommande frågan i jämställdhetsdebatten. Frågan, om huruvida jämställdhet bäst uppnås genom att män såväl som kvinnor eftersträvar det traditionellt manliga eller genom uppvärderandet av det traditionellt kvinnliga, har under senare decennier alltmer lutat åt ett svar mot det senare – maktkartorna har ritats om och skissat upp nya visioner där det traditionellt kvinnliga ingår i idén om ett mera radikalt förändrat samhälle, mot mjukare värden överlag.
Konflikten mellan de olika synsätten finns dock alltjämt närvarande i både samhällsdebatten och jämställdhetsdebatten och manifesterar sig ibland särskilt tydligt. Som nu till exempel, i samband med den statydiskussion som varit uppe på den kulturpolitiska dagordningen i stan de senaste månaderna. Det var strax före jul som moderaterna Anders Ågren och Ulla Löfgren lade fram förslaget om att, i jämställdhetens namn utjämna obalansen mellan de betydelsefulla män (7) respektive kvinnor (0) som hedrats med att få bli statyer i Umeå, genom att låta resa nya statyer av två kvinnliga politiker (Helena Ljungberg och Margot Wikström). Förslagets intentioner bifölls av jämställdhetsutskottet i början av januari, men mötte mera uttalad skepsis när det i förra veckan var uppe i kulturnämnden, som efterfrågade mera uppdaterade sätt att uppmärksamma betydelsefulla kvinnor i offentliga verk.

Varken jämställdhetsutskott eller kulturnämnd är alltså redo att köpa förslaget som i fråga om placering av jämställdhetskampen alltså förespråkar att fortsätta slåss inom ramarna för de traditionella hierarkierna, i stället söker båda vidga perspektiven, såväl konstnärligt som genusmässigt. Ställningstagandena är sådana som man vill förvänta sig från både jämställdhetsförespråkare och kulturlivskännare och de inger hopp, nog känns det mera fruktbart att söka uppvärdera nya former att ta plats i det offentliga rummet än att inordna sig i de traditionellt statuerade. Detta förlorar i stället både män och kvinnor på, stela och föråldrade modeller för hur vi rör oss och representeras i offentligheten är lika hämmande för män som för kvinnor – hur många av moderna barnvagnsstyrande män identifierar sig i dag med de anfädernas byster vi ser i parkerna?
Däremot finns uppsjöar av fräscha inspirationskällor och förebilder i den mera samtida umekonsten ute på gator och torg – kanske kan någon medelålders umeman finna en livspusslande och vardagssliten broder i Rådhustorgets hukande anonyme Standing man – kanske kan någon ung tjej på Vasaplan finna ett inre pirr i maggropen av neonutropet uppe på väggen, ”Nobody puts Baby in a corner”, ljusverket av Moa Krestesen placerat högt upp på en husfasad – man ser det, och även så en hel del annat av värde, om man bildligt och bokstavligen lyfter blicken en smula…
Förebilderna finns alltså omkring oss, vi måste bara vrida om skärpan ett par snäpp.

Statyfrågan är dock ändå viktig att ta på allvar av flera olika anledningar; framför allt för att den berör frågor som grad av demokrati i det offentliga rummet och hur kön representeras i våra gemensamma utrymmen. För rent visuella förebilder behövs där ute, och det gäller inte bara för män, kvinnor, pojkar och flickor, även etnicitet, klass och ålder är parametrar att ta med i arbetet för en demokratisk och jämställd stadsmiljö.
Dessutom blottlägger statydiskussionen också det besvärande glappet mellan det samtidskonsten tycker är viktigt och det den breda allmänheten tycker är viktigt, en klyfta som i dessa tider inte blir mindre och där grogrunden finns för både kulturförakt och exkluderande kultur-elitism.
Även om det kanske vore enkelt att bara vifta iväg Moderatmotionen som en rest från en tid då vi inte visste bättre än att falla in i de traditionella sätten som de enda sätten att markera betydelse, eller som ett obetydligt utslag av de mera genomgripande nykonservativa strömningar som råder inom kulturlivet och konsten, bör vi alltså fundera över om vi genom att göra detta bidrar till att gräva diket djupare mellan det av folket omfamnade och det kultur-eliten förespråkar. För, vilket inte minst debaclet kring trädrosorna i Rådhusparken och det folkets stöd dessa fick, lärde oss, var väl om något att man inte så enkelt ska avfärda allmänhetens uppfattning om hur god konst ska se ut – eller för den delen kanske hur man bäst hedrar betydelsefulla män och kvinnor i offentligheten.  

2 kommentarer
Etiketter: