Att slåss på patriarkatets uråldriga arenor eller flytta kampen till nya fält – det är den stadigt återkommande frågan i jämställdhetsdebatten. Frågan, om huruvida jämställdhet bäst uppnås genom att män såväl som kvinnor eftersträvar det traditionellt manliga eller genom uppvärderandet av det traditionellt kvinnliga, har under senare decennier alltmer lutat åt ett svar mot det senare – maktkartorna har ritats om och skissat upp nya visioner där det traditionellt kvinnliga ingår i idén om ett mera radikalt förändrat samhälle, mot mjukare värden överlag.
Konflikten mellan de olika synsätten finns dock alltjämt närvarande i både samhällsdebatten och jämställdhetsdebatten och manifesterar sig ibland särskilt tydligt. Som nu till exempel, i samband med den statydiskussion som varit uppe på den kulturpolitiska dagordningen i stan de senaste månaderna. Det var strax före jul som moderaterna Anders Ågren och Ulla Löfgren lade fram förslaget om att, i jämställdhetens namn utjämna obalansen mellan de betydelsefulla män (7) respektive kvinnor (0) som hedrats med att få bli statyer i Umeå, genom att låta resa nya statyer av två kvinnliga politiker (Helena Ljungberg och Margot Wikström). Förslagets intentioner bifölls av jämställdhetsutskottet i början av januari, men mötte mera uttalad skepsis när det i förra veckan var uppe i kulturnämnden, som efterfrågade mera uppdaterade sätt att uppmärksamma betydelsefulla kvinnor i offentliga verk.

Varken jämställdhetsutskott eller kulturnämnd är alltså redo att köpa förslaget som i fråga om placering av jämställdhetskampen alltså förespråkar att fortsätta slåss inom ramarna för de traditionella hierarkierna, i stället söker båda vidga perspektiven, såväl konstnärligt som genusmässigt. Ställningstagandena är sådana som man vill förvänta sig från både jämställdhetsförespråkare och kulturlivskännare och de inger hopp, nog känns det mera fruktbart att söka uppvärdera nya former att ta plats i det offentliga rummet än att inordna sig i de traditionellt statuerade. Detta förlorar i stället både män och kvinnor på, stela och föråldrade modeller för hur vi rör oss och representeras i offentligheten är lika hämmande för män som för kvinnor – hur många av moderna barnvagnsstyrande män identifierar sig i dag med de anfädernas byster vi ser i parkerna?
Däremot finns uppsjöar av fräscha inspirationskällor och förebilder i den mera samtida umekonsten ute på gator och torg – kanske kan någon medelålders umeman finna en livspusslande och vardagssliten broder i Rådhustorgets hukande anonyme Standing man – kanske kan någon ung tjej på Vasaplan finna ett inre pirr i maggropen av neonutropet uppe på väggen, ”Nobody puts Baby in a corner”, ljusverket av Moa Krestesen placerat högt upp på en husfasad – man ser det, och även så en hel del annat av värde, om man bildligt och bokstavligen lyfter blicken en smula…
Förebilderna finns alltså omkring oss, vi måste bara vrida om skärpan ett par snäpp.

Statyfrågan är dock ändå viktig att ta på allvar av flera olika anledningar; framför allt för att den berör frågor som grad av demokrati i det offentliga rummet och hur kön representeras i våra gemensamma utrymmen. För rent visuella förebilder behövs där ute, och det gäller inte bara för män, kvinnor, pojkar och flickor, även etnicitet, klass och ålder är parametrar att ta med i arbetet för en demokratisk och jämställd stadsmiljö.
Dessutom blottlägger statydiskussionen också det besvärande glappet mellan det samtidskonsten tycker är viktigt och det den breda allmänheten tycker är viktigt, en klyfta som i dessa tider inte blir mindre och där grogrunden finns för både kulturförakt och exkluderande kultur-elitism.
Även om det kanske vore enkelt att bara vifta iväg Moderatmotionen som en rest från en tid då vi inte visste bättre än att falla in i de traditionella sätten som de enda sätten att markera betydelse, eller som ett obetydligt utslag av de mera genomgripande nykonservativa strömningar som råder inom kulturlivet och konsten, bör vi alltså fundera över om vi genom att göra detta bidrar till att gräva diket djupare mellan det av folket omfamnade och det kultur-eliten förespråkar. För, vilket inte minst debaclet kring trädrosorna i Rådhusparken och det folkets stöd dessa fick, lärde oss, var väl om något att man inte så enkelt ska avfärda allmänhetens uppfattning om hur god konst ska se ut – eller för den delen kanske hur man bäst hedrar betydelsefulla män och kvinnor i offentligheten.