För vem bygger vi det blivande kulturhuset? Frågan, ställd intill trådslitenhetens gräns i den lokala debatten, fortsätter vara en av de hetaste i kulturumeå. Med rätta så, för innehåll och tänkta målgrupper för jätteprojektet säger inte bara mycket om huset som sådant utan avslöjar även en del annat av värde; om den bredare kultursynen, om synen på kulturhuvudstadsåret och umeborna, om långa och korta perspektiv i kulturlivet.
För tillfället hänger ett betänkligt antal lösa trådar ut från den planerade kulturväven, men inom kort ska allt förhoppningsvis vävas samman när mer klarnar i fråga om uppdelning av lokalerna mellan kommun och kommers, om bolagsbildande och avtal mellan Balticgrupp och kommun. För frågorna pockar på allt mer, ju mer tid som rinner iväg mot 2014; vad ska in i det nya kulturhuset och varför? Hur långsiktigt ser man på de tänkta verksamheterna? Vilka avtal ska gälla för dem som ska ta lokalerna i bruk? Och – inte minst – vem ska betala för allt detta?
Beskeden har hittills varit väldigt vaga om planerna på kulturhusets innehåll – utöver det planerade, bibliotek och kvinnohistoriskt museum, har lite blivit känt om mera konkreta planer för kulturhusets innanmäte. Häromveckan presenterades dock på nyhetsplats i VK en del lovande visioner; ett kulturhus i allmänhetens tjänst skissades här upp, med lokaler ämnade för både kulturella möten, kulturskapande och kulturupplevelser. Storslagna planer, med tydlig ambition om att skapa verkligt innehåll mer än ytlig fernissa – det hela låter faktiskt nästa lite för bra för att vara sant…

När jag läst om visionerna för huset har ett minne från min skoltid smugit sig fram:
Det var tidigt 1990-tal och skolan där jag gick skulle få sig en ansiktslyftning. Någon välmenande själ passade då på att försöka förverkliga en idé om medskapandets positiva kraft; så vi elever fick i uppdrag att rita våra visioner om ny skolgård, alla idéer såklart välkomna och sladdriga A3-papper fylldes med kritteckningar på vattenland, äventyrsbanor, tivolin och konstgräsplaner. Resultatet, något år senare – en nyasfalterad men tämligen ordinär skolgård, samt ett par hundra långnästa elvaåringar. Så lärde vi oss den hårda vägen att verklighet och vision sällan går ihop i kommunbudgeten.
Att budgetbekymmer dyker upp i tanken som en reaktion på visionerna om det nya kulturhuset är egentligen ett gott betyg till de planerade verksamheterna, överlag sådana som hör till de icke vinstbringande – den bästa kulturen som skapas är ofta den som inte primärt har ekonomisk vinst för ögonen. Den bästa kulturen är ofta den som inte ens har kravet på sig att bära sina egna kostnader.

När man rör sig bland kulturskapare i stan och kulturpolitik och kulturekonomi kommer på tal framträder i stort sett samma önskan överallt från kronvändande kultur-utövare; om mer resurser, mer pengar att köpa sig plats och tid för kulturskapandet. Från kulturlivets gräsrötter finns en ihållande önskan om ett förutsättningslöst stöd, utan motkrav eller förbehåll – något som bygger på ett stort förtroende hos politiker, både till den enskilda utövaren men också till kulturen som kraft.
För att våga ta ifrån tårna och skapa kultur som är just annat än fin fernissa behövs trygga ramar, de fysiska och ekonomiska ytor som avsätts för kulturskapande måste kalkylera med resurser även för de projekt som aldrig når säljbart resultat, för misslyckandena.
Om plats finns för detta i nya kulturhuset, bra – och de planer som finns tycks inrymma just detta. Budgetfrågan envisas dock med att ställa sig i vägen för visionerna som presenterats: varifrån ska medel tas för att göra det möjligt för enskilda utövare, studieförbund eller föreningar att hyra in sig i de nya lokalerna? Vad händer om sämre tider kommer, om den kommunala svångremmen måste dras åt? Hur ser man i ett sådant läge på relationen mellan kultur och kommersiell verksamhet i den nya kulturväven – i hur hög grad kan ytorna och kvadratmetrarna omförhandlas?
 

När jag läser om visionerna för det blivande kulturhuset gör jag vad jag kan för att kämpa ned associationerna till det snopna skolgårdsprojektet, men minnet envisas med att poppa upp som en kork. Så högtflygande och fantastiskt är nämligen det innehåll som hittills presenterats att det ter sig rent orimligt att ingen ska behöva stå med långnäsa i slutänden – även om ingen skulle vara gladare än jag om det blir vi olyckskorpar som får inta denna roll.