Jag försöker förklara det här med kvinnodagen för en av döttrarna, inleder med brinnande tonläge men märker hur jag snabbt blir vag och svävande – ”Jo du förstår att vissa  förr i tiden  tyckte att kvinnor inte kunde lika mycket som män. Alltså, nu är det ju inte så längre, fast på kvinnodagen pratar man om och påminner om att tjejer också kan göra allt som killar kan …”
Och så tystnar man inför sitt eget handfallna svammel, för hur förklarar man egentligen för en åttaåring, sprängfull av självförtroende och livsiver, kvinnodagens betydelse när man inte till fullo lyckats förklara kvinnofrågan för sig själv. När man har fullt upp med att balansera bördor och gåvor från mor- och mormorsarv, fullt upp med att utifrån detta diffusa söka odla framtiden.
Är det ens vettigt att väcka småbjörnar som sover, fläcka rena flicksinnen med tal om kvinnors underordning? Måste vi prata om detta jobbiga, kan vi inte bara låta våra döttrar få flyga vidare som de kalvbenta segrare de är i just detta nu?

Så jag hummar mig ur situationen, försvarar min feghet med att den stolta kvinnodagen ändå blivit mer och mer av ett kvinnokampens Valentines day, jippoartat, lite för marknadsmässigt Lady Gaga-feministiskt. Starka kvinnor, tänker jag i tystnaden efter hummandet, kan vi väl prata om året runt.
Å andra sidan, tänker jag – i tystnaden efter hummandet – handlar kvinnodagen nu inte främst om att lyfta fram det goda exemplet. Snarare ger den tillfälle till en fast och årligt återkommande utvärdering av jämställdhetskampen och är som sådan en dag vi inte bör slösa bort. För trots fler och fler goda exempel på utjämnad balans mellan könen är läget 2011 fortfarande sådant att kvinnor i alldeles för många lager och läger av samhället hålls tillbaka till förmån för män.
Läget 2011 är fortfarande sådant att kvinnorna bär vardagen och männen gör hjälteinsatserna, vare sig det gäller i köket, i kulturlivet eller på arbetsplatser.
Läget 2011 är sådant att, trots att kvinnor i dag erövrar fler och fler tunga positioner i offentligheten, firandet av hundraårsjubilarer och historiens stora ständigt påminner oss om att det bara är någon generation sedan könsbalansen var betydligt mer haltande.
I de historiska marginalerna ständigt de barnafödande, uppbackande, korr-
läsande kvinnorna, dem vars döttrar genom att fylla hjärnorna med allt vardagen medför av mentala postitlappar, år 2011 fortsätter odla manliga genier på
bekostnad av sig själva.
Läget år 2011 är sådant att vi i Sverige kommit en bit, men långt ifrån hela vägen. Vi är duktiga på att prata om detta, om hur jämställda vi blivit, hur privilegierade vi är – men när det kommer till misslyckandena i kampen, då börjar vi humma.
Och är det något historien borde ha lärt oss, är det att vi bör vara väldigt vaksamma på tystnaden, hummandet. Vi måste prata om det: se till att orden finns till hands att hämta kraft ur när våra döttrar förr eller senare behöver formulera känslan av att bli förfördelad, tillbakahållen och omsprungen.