Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Kopian lika god tröst som originalet

Utomhus öser solen ned över klafsig marssnö, men i museets Bio Abelli råder svalt dunkel. Stämningen är stillsam, samtidigt påtagligt laddad – kan inte annat vara, för här avhandlas under en eftermiddag ämnen utplacerade på minerade marker. Temat för dagens seminarier är design, i sig ett ett inte alltför kontroversiellt ämne – i just detta sammanhang dock, med det samiska som prefix och omgärdande faktor, formar sig emellertid designtemat till en brännpunkt för både politiska, kulturella, juridiska och historiska konflikter.
I luften hovrar frågorna: Vem har rätt att utföra hantverket? I vilka syften? Vem äger ursprungsmönstret, om något sådant finns? Hur mycket av bearbetning tål det samiska innan kärnan i det går förlorad?
Och alldeles ovanför mig själv frågan; har jag rätt att ens sitta här och ha en åsikt om allt detta – var går tyckargränsen kring det samiska för mig, som utomstående betraktare?

En central frågeställning kring samisk slöjd och design är den om vem som har eller kan ta sig rätten att ta plats i en tradition – eftersom den samiska slöjdtraditionen är hårt kopplad till frågor om identitet och självbild blir varje enskildhet, varje mönster hämtat ur traditionerna oundvikligen del av något mycket större och mera komplicerat.
Stora krafter rör sig under ytan, något av detta kraftfulla lät anas i slöjdaren Sven-Åke Risfjells inledande anförande, när han kortfattat och lågmält – liksom själv famlande efter ord för att beskriva det oerhörda – redogjorde för en egen omvälvande upplevelse, då han för ett par år sedan återfann ett dittills oupptäckt mönster på en gammal nåjdväska. Mönstret visade sig, när Risfjell återuppväckte det och tog det i bruk, ha kraft att både till exempel fascinera hjärnforskare i storstan som röra till tårar hos en del han visade det för. I dag använder han det själv i sitt yrkesutövande och mönstret har också förekommit i så moderna sammanhang som i samiska ungdomars tatueringar, berättar Risfjell. Se där ett hyfsat odramatiskt exempel på traditionernas uttryck varsamt överfört till ett nutida sammanhang – kedjan obruten av obehöriga utomstående eller profitörer långt från det samiska.

I somras beskrev tidskriften Filter ett projekt med en något mer kontroversiell ansats, i ett reportage av PO Tidholm om klädföretaget Denim Demons vilka rönte stor uppmärksamhet i mode- och designvärlden när de lanserade plagg inspirerade av det samiska, bland annat jeans skapade med autentiskt slitning efter förlagor burna av ett antal renskötare. Designföretaget visste sig vara ute på farliga marker, men till deras förvåning togs tilltaget emot positivt från samiskt håll.
Sameslöjdsstiftelsen konstaterade att det modeföretaget gjorde aldrig kan räknas som samiskt då det saknade den hantverksmässiga förankringen, men var ändå välvilligt inställda till det hela.
Varje aktör på sin plats alltså, så behåller vi lugn och harmoni. Denim Demons utgav sig inte för att representera det traditionellt samiska och fick därför passera.

Stridigheter och konflikter kring rätten till det samiska hantverket och designen lär dock fortsätta, dels för att gränserna kring det samiska ständigt omförhandlas, dels för att traditioner i sig själva är instabila konstruktioner och beroende av att någon utför dem – i det ligger oundvikligen ett visst mått av tolkning och omprövande av former och gränser.
Om detta pratade Gunvor Guttorm, den första professorn någonsin i samisk slöjd, och ritade med imponerande finess upp en karta inte bara över tradition och förnyelse i sameslöjden – under hennes anförande växte också en slående tydlig bild fram av det svenska samhället av i dag. I ena hörnan tradition, kollektiv, det förflutna – i den andra modernitet, förnyelse, individ, innovation. Klamrande sig fast vid det sistnämnda finner vi nutidsmänniskan, längtansfullt blickande ned mot motsatt hörna, ned mot traditionernas hägn och kollektivets famn.

Gunvor Guttorm pratade inte om surdegar, tvångsmässighet kring ursprungsmärkning av livsmedel, eller om nygamla husmorstrender, men mellan raderna sammanfattade temat om tradition och förnyelse i det samiska hantverket svindlande väl situationen för den vilsna människan av i dag. Hon som gjort precis det som samhället lärt henne, sökt sitt eget uttryck och gjort sina egna fria val, men funnit sig själv så vilsen och rotlös att en fixering uppstått vid allt som tycks kunna skänka en känsla av historiskt sammanhang. 
Se där, en gemensam längtan efter förankring och tradition som trygghet och tröst, oavsett vi söker den i det ursprungsmärkta eller i den etnochica kopian.
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>