Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Lär av Åbos gräsrötter

Kulturhuvudstadens gräsrötter gråter – i det gigantiska penningflödet har de som aktivt jobbar med konst och kultur glömts bort. Medan kulturhuvudstadsaktiviteterna pågår för fullt på den pampiga officiella scenen huttrar lokala konstnärer i kylan utanför medan de för döva öron larmar om profithungrig rivningsiver och hotad historisk bebyggelse i kulturhuvudstaden.
Ett skräckscenario i ett Umeå under 2014? Icke så, däremot en något tillspetsad delsummering av vad som pågår i den nuvarande kulturhuvudstaden Åbo, som nu går in i sitt andra kulturhuvudstadskvartal. I Åbo invigdes den 28 januari ”Åbo 2011– Europas subkulturhuvudstad”, den alternativrörelse som vuxit fram parallellt med kulturhuvudstadssatsningen för att erbjuda ett komplement till det officiella kulturhuvudstadsårets program, med gratis kultur nära gräsrötterna.
Rörelsen tillkom på initiativ av lokala konstnärer, (företrädesvis studenter utan utsikter om förlorade bidrag i farozonen) som upprördes över satsningens brist på förankring i stadens befintliga kulturliv. Det officiella 2011-programmet är för ytligt, menar de, och om Logomo, kulturhuvudstadsårets huvudscen säger en av konstnärerna i alternativrörelsen till tidningen Åbo Underrättelser att ”Det är fint men också finslipat. Det är ett utrymme för konsumtion av kultur, men som vi aldrig kommer att ha råd att hyra”.
Splittringen i Åbos kulturliv är inget drömscenario för en kulturhuvudstadsarrangör, men knappast chockerande i kulturhuvudstadssammanhang – olika former av motrörelser formerar sig i regel kring de officiella projekten.

Utom i Umeå då, för Umeå ska ju bli kulturhuvudstaden som gör det annorlunda, bättre, än alla de tidigare. I raden av kulturhuvudstäder som fyllt sitt kulturår med glittriga inköpta jätteevenemang i flådiga kulturkolosser, som vänt det lokala kulturlivet ryggen, ska Umeå bli staden som sticker ut genom att låta det imponerande livskraftiga egna kulturlivet bli huvudnumret, staden där invånarna i sig själva är kulturen. Sådan är planen och ännu finns inget som tyder på annat, ännu ligger kulturhuvudstadsåret formbart framför oss, än finns gott om tid att se och lära av andra kulturstäders misstag.
Trots det – dramaturgin i den pågående Åbodebatten återspeglar kusligt väl den dagsaktuella debatten i Umeå och den kritik som nu riktas mot, inte kulturhuvudstadssatsningen, men väl kulturväven, vilken väl får betraktas som den centrala scen som kommer att gälla under kulturhuvudstadsåret.
Kulturhusbygget har på senare tid – sedan planerna blev så pass offentliga att det överhuvudtaget gick att ha någon åsikt om dem – dragit fram kulturlivets interna stridigheter och motsättningar inför 2014 i ljuset. Till att börja med genom att till synes vara precis den arena man gärna förknippar med fläskiga kulturhuvudstadsår där pengarna talar högst, men också genom att faktiskt inte presentera något som är förankrat i folkviljan. För de kulturlivets markarbetare som Umeå 2014-satsningen och politikerna säger sig vara så lyhörda för tycker inte alls att kulturhuset är någon vidare bra idé, dålig till och med.
Det uttalades i klartext i den debattartikel som publicerades i VK 11/3, där ett betydande antal nyckelspelare i Umeås kulturliv starkt ifrågasatte kulturvävsprojektet, kritik som senare fått bifall från både kulturella gräsrötter och storspelare.

Umeå 2014-satsningen har en sympatisk bas i ambitionen om medskapande och öppen källkod. Det är en hållning som grundar sig i en stor respekt och lyhördhet för det lokala kulturlivets kunskap och kraft. Det är enkelt att – precis som kulturhuvudstadsjuryn, säkerligen till leda trött på pösiga programförklaringar och glansig yta – låta sig charmeras av upplägget. Men insatserna är höga i en konstruktion av detta slag, som bygger på stort ömsesidigt förtroende mellan politiker och gräsrötter och en gemensam strävan efter, om inte full samsyn i alla lägen, så åtminstone ett gott samarbete.
Om motsättningarna kring kulturvävsprojektet åter-speglar även de förhållanden som råder mellan politikervilja och gräsrötter inför kulturhuvudstadsåret, ja då lutar en del åt att även Umeå trillar dit och blir de fläskiga arenornas och de fyrverkerisprakande evenemangens kulturhuvudstad, där kulturens markarbetare bara halvhjärtat vill delta.
I Åbo växer kulturhuvudstadsårets alternativrörelse sakta, framtidsplaner formuleras om autonoma kulturcenter med låga hyror – man klamrar sig fast vid hoppet om ett bättre kulturliv så småningom, när kulturhuvudstadsåret är till ända.
I Umeå räknar vi ned till 2014. Än finns tid att se och lära.

En kommentar

  1. Nils

    Men kulturhuvudstadsåret är väl inte till bara för kulturarbetarna, utan skall hellre ses som ett sätt att bredda kulturbegreppet för alla medborgare. Kulturarbetarna lär fortsätta jobba med kultur ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>