Ännu en bit föll i veckan på plats i biblioteksfrågan, när VK på nyhetsplats kunde berätta att Stadsbiblioteket definitivt stängs och att verksamheten flyttas till det nya kulturhuset mellan broarna. Eller – föll på plats kanske är mycket sagt – snarare tvingades väl biten på plats medelst uteslutningsmetoden: att det blir bibliotek i nya kulturhuset har varit känt sedan tidigare, men nu talades det också för första gången ur skägget om att inget annat än stängning av de nuvarande lokalerna är aktuellt.
Dramaturgin i artikeln, de snitslade banorna genom utsagorna och klarhet bringad genom pusslande snarare än via raka besked, är symtomatisk för hela biblioteksfrågan som sedan start präglats av en påtaglig brist på tydlighet utåt kring vad som skett i beslutsprocessen. Men nu, får vi veta, råder alltså tillräcklig enighet för att pusslet ska kunna läggas över bibliotekets öde (även om tonen i politikerkommentarerna i artikeln låter förstå att vi inte ska räkna med att det förekommer några gruppkramar precis i de politiska leden över den uppnådda samsynen).

Trots tillkännagivna beslut om flytt till nytt och stängning av det gamla lär dock debatten för eller emot flytt på sitt eget paradoxala och tjuriga sätt hänga kvar ett tag. Också det symtomatiskt för den säregna dramaturgi biblioteksdiskussionerna alltsedan begynnelsen följt, där bristen på tydlighet från politiskt håll om var i processen vi befunnit oss lett till en debatt som frikopplat sig själv från den verklighet om vilken besked saknats.
Fram tills i julas, när planen slutligen skissades upp för staden mellan broarna, kulturväven och det nya stadsbiblioteket, saknades nämligen tillräckliga underlag för att kunna ha några åsikter om det nya – debatten som fördes präglades därför naturligt nog mestadels av ideologiska fäktningar, låt vara förklädda till frågor av mera praktisk karaktär (om antal steg till fots mellan Vasaplan och älven, antal hyll- och kvadratmetrar i nybygget, antal bokhungriga barn och pensionärer med trötta fötter och krympande intellektuellt kapital).

Biblioteksdebatten är ett tungrott skepp, den vänder man inte på en femöring – ska så vara, bibliotekens roll i ett demokratiskt samhälle är inget man bör ta lätt på, särskilt inte med tanke på vilka dramatiska förändringar folkbiblioteken står inför. Kanske ska vi därför ha ett visst tålamod med hur debatten kring kulturhuset och stadsbiblioteket gärna hänger sig kvar i en verklighet där beslutet om placering ännu är öppet, att de större ideologiska frågorna kopplade till ett vidare resonemang om det nya folkbiblioteket ännu en tid överskuggar debatt kring de faktiska besluten.
Men ändå – från att ha impregnerats av konspirationsteorier, misstänksamhet, frustration, börjar nu biblioteksfrågan torka upp till en grund vi har att bygga vidare på. Och nu, när grunden är lagd för det nya är det viktigt att kunna ställa om skärpedjupet, fästa ideologi i verklighet och omsätta idédebatt i handling – och detta kan alla folkbibliotekskramare därute ta som en uppmaning: era ögon behöver nu mer än någonsin förr vara riktade framåt för att bevaka uppbyggnaden av det nya till något bra.