Människans vägar till det gudomliga äro outgrundliga – aldrig ska vi tydligen få upphöra att förvånas över vilka kreativa grepp den sekulära samtidsmänniskan tar till i jakten på de religiösa upplevelserna: Lägger vi en vanlig dag i Sverige 2011 under lupp i syfte att söka förstå något om samtidens sökande efter mening kan vi ganska snabbt konstatera att det mest upphöjda av i dag rör sig kring det mest basala, odlandet av den egna täppan, eller för att tala klarspråk – mat och inredning.
Att dessa världsliga värden antagit så hejdlösa proportioner i svenskens liv är ett ämne som kulturkrönikörer älskar att avhandla och med sneda leenden raljera över på lagom intellektuell distans. På senare tid har en viss ödmjukhet dock inträtt inför hela hajpen. Från Nina Björks numera legendariska inlägg för några år sedan om svennarnas ”skitdrömmar” om nya kök, en ispärla i nyllet på medelklass­etablissemanget, har synen på de förment ytliga trenderna kommit att ändras. Sannolikt till stor del för att just medie-medelklassen själva funnit sig alltför insyltade i vurmen för surdegarna och designmöblerna för att kunna sabla ned fenomenen – numera heter det att det är Gud vi söker när vi pular på med korvstoppning och hemmapyntande. Häromveckan skrev till exempel Björn Wiman i DN om hur maten blivit vår tids viktigaste religiösa substitut. ”Maten är den nya kantaten”, deklarerade han.

Och har den intellektuella medelklassen sagt att inredning och matlagning är att betrakta som tillflyktsorter, religiösa bitar till livspusslet, ja då måste det väl vara så. En vacker tanke visserligen; om en Gud som finns i de små tingen, om en kroppsnära religiositet mitt i det vardagliga, men en tanke som dessvärre motbevisas av de försvinnande få vittnesmål om frälsning som når oss från dem som försökt finna den genom hemmafix. Nej – om Gud finns i livsstilsprojektet så är det en kall gud vi har att göra med.
Snarare är väl huslighetstrenden verkligen bara ännu ett sorgligt bevis för hur marknadstänkandet ätit sig in i vårt mest privata. För helt ärligt; renoveringsbloggande eller facebookande om komplicerade och ursprungsmärkta middagar säger inte ett dyft om existentiella frågor utan är bara delar i det pr-projekt vi till mans ägnar oss åt, under rubriken ”mitt lyckade jag”, delmoment i det numera ständigt pågående racet där allt handlar om att bygga våra varumärken, välja rätt, välja snabbt.

Att det individfixerade och uppkopplade samhället skulle snurra till det för nutidsmänniskan på detta sätt hade man ju kunnat räkna ut, allt är egentligen ganska logiskt. För varje val vi gjort; elbolag, skola, pensionsplan, har vi erövrat makt över vår tillvaro, befriat oss själva från påbud uppifrån – men samtidigt klippt bort oss själva från sammanhang och gemenskap. Vi har kort sagt valt oss ensamma och söker nu gemensamma ytor att dela med andra. Och vad, förutom Melodifestivalen, är stort nog att famna en hel befolkning utom maten och hemmet – kanske är de i själva verket de enda konstanter vi har kvar att förlita oss på i ett Sverige som byggt bort och renoverat om folkhemmet till oigenkännlighet. Kanske är mat- och inredningshysterin inget annat än tecken på de valhänta försök som pågår för att snickra ihop just detta nya folkhem.
Problemet är väl bara det att detta nya folkhem är en plats som formuleras av många, men som bebos av ett fåtal, få utöver den proppmätta intellektuella medelklassen har de ekonomiska muskler som krävs för att kunna leva de svartvitrutiga köksgolvens dröm på solsidan. Majoriteten på skuggsidan är hänvisade till att hemnet-knarka, suktande torrsurfa på inredningsbloggarna, suckande slänga ned något halvfabrikat i stekpannan i sitt standardkök från Ikea.

Kanske är vi dock ändå något på spåret här; kanske är den svenska befolkningens gemensamma nämnare inte alls sökandet efter materiell och intellektuell status. Kanske är den gemensamma nämnaren
i själva verket den djupt rotade känslan av att någon annan alltid ligger steget före. Ett nytt folkhem byggt på gemenskapen i känslan av att sträva efter det ouppnåeliga således.
Kan samtidsmänniskan egentligen bli sorgligare än så?