Maj har tippat över mittlinjen mot juni, terminsavslutningstider stundar. Snart ska läxor och skoldebatter vara glömda, snart ska lärare, föräldrar och fritidsledare med en gemensam rörelse släppa sina grepp, snart ska barnen vara utflugna på oövervakat sommarlov – vid varje terminsslut så kvicksilversnabba kast in i de upphävda gränsernas tillvaro.
Och så åter till vuxenväldet under terminstiderna, några flyktiga veckor senare. Denna cykliska rörelse mellan vuxenreglerad och frisläppt barnaverklighet är fascinerande att följa, hur den överlevt alla pedagogiska strömningar, politiska svängningar och skiftande uppfostringstrender.
Någonstans – trots samtidens upphävda gränser mellan barn- och vuxenvärld, trots att barn av i dag är aldrig så kompetenta och fritt flygande på såväl sommarängar som i det övriga samhället – behöver vi kanske också det cykliska som trygg rutin att stödja oss mot i ett snabbt föränderligt samhälle.
Kanske behöver vi varje år återupprepa det dynamiska spelet kring terminstid vs sommarlov för att inse att vuxenvärldens vägledning inte behöver utesluta barnets frihet, att vuxenauktoritet inte är detsamma som förtryck.

I kulturlivet blir den vuxna vägledningen förstås extra avgörande, här vävs dessutom andra komplexa frågor in av mera hårdpolitisk och ekonomisk karaktär. Vilka barn får tillgång till kulturen, hur ser villkoren ut för barn i skilda sociala sammanhang? Vilket ansvar tar den omgivande vuxenvärlden för att ta barnen i hand och leda dem in i kulturen?
Frågorna måste ställas gång på gång, barns tillgång till kultur har den djupaste demokratiska betydelse och handlar om de riktigt långa perspektiven, faktiskt rent krasst om att säkra ett framtida fritt och demokratiskt samhälle. Den som inte ges tillgång till kulturen har inte heller tillgång till hela samhället och är sämre rustad att besvara frågor om sina egna livsvillkor.
Barn av i dag må vara kompetenta, men inom kulturens områden behövs vuxen­auktoriteterna mer än någonsin, i första ledet nyckelpersoner som inser vikten av att ge ekonomiska resurser till det andra ledet nyckelpersoner, dem som i handling kan förmedla glädjen och värdet i litteraturen, konsten, teatern. Barn i dag må överlag vara rustade med ett framcurlat gott självförtroende, men för att fördjupa gott självförtroende till god självkänsla behövs trygghet, kontinuitet, bekräftelse, plats att skapa och uttrycka sig – något kulturella mentorer i skolan, inom föreningslivet och i den offentliga kulturen dagligen söker ordna.
Barn som får verka och skapa i trygga sammanhang blir framtidens modiga konstnärer.
Under lördagens Kulturnatta i Umeå återfinns många av dessa kulturens nyckelpersoner ute på stan; musik- och teaterlärare, det breda gardet av kulturens marktrupper, dem som tar ansvar för våra barns kulturella skolning, dem som rent fysiskt befinner sig på samma golv och som möter barnen i kulturskapandet. Hjältar hela bunten, kulturnattas riktiga stjärnor.

Andra stjärnor bland kulturella nyckelpersoner som måste nämnas i sammanhanget är naturligtvis alla bibliotekarier som möter våra barn och unga i skeden av livet då litteraturen har som störst betydelse. Vi minns dem alla från vår barndom, de där både anonyma och personliga gestalterna som satt på nycklar till såväl litteraturen som till rum för fria tankar eller allehanda påkomna studiecirklar.
Bibliotekarierna förblir högstatusdjur i kulturlivets fauna och det följer därför en helt självklar dramaturgi att det är deras röster proteströrelsen mot flytt av Stadsbiblioteket tagit till som det tunga artilleriet när man kraftsamlat under de senaste veckorna: förra veckan piskade man nämligen åter liv i den flyttkritiska riskanalys som lades fram av bibliotekarierna i vintras – ett smart grepp från motståndsrörelsen, då inblandade på båda sidor om flyttfrågan är medvetna om vilken tyngd de ord som kommer från dem som befinner sig i markhöjd med biblioteksbesökarna har i sammanhanget.
Bibliotekarierna är dem som hör bibliotekets hjärta slå, bibliotekarierna är dem som känner av vad en god biblioteksverksamhet kostar i tid och pengar. De varnande fingrar som lyfts från detta håll får därför särskilt stor betydelse.
På måndag sammanträder kulturnämnden och väntas då fatta det formella beslutet om flytt. Förtroendet för politikerna är i dagsläget på en sådan nivå att det väl bara kan bli bättre, men en enorm delseger – för alla – vore om man i samband med flyttbeslut också kan presentera en ekonomisk kalkyl som faller i god jord hos nyckelspelarna bibliotekarierna.