Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Broderiet syr in sig i nuet

Av , , 2 kommentarer 3

Uteserveringarnas förhärskande princip råder på Galleri Alva under vernissagedagen för årets sommarutställning: konsthantverksgruppen Fimbria ställer ut verk broderade på vita dukar och man får lirka sig fram sidledes mellan kaféborden som i egenskap av utställningsrekvisita står uppradade tätt, tätt i gallerilokalen. Trängseln är påtaglig och precis som i krogsammanhang blir de fysiska kollisionerna mot möblemang och   andra besökare en attraktion i sig själv, ett förkroppsligande av själva den kollektiva akten. Snirklandet mellan bord präglas
i vernissageträngseln tacksamt nog mer av respektfullt gemyt än av uteserveringens pyrande fientlighet över välta öl- och kaffelatteglas – vi bumpar här in i varandra mjukt, i en gemensam beundran av de vackra verken, hummar imponerat inför säkert utförda stygn
i dukarna, delar den ombonade känslan av att befinna oss i närheten av trygg tradition. 
Utställningen på Galleri Alva – elva konsthantverkare från runt om i länet som utifrån temat ”kaffeduken” skapat varsitt verk i broderi – är ett gott exempel på de nya uttryck som gjort sig hemmastadda i konsthantverket och slöjden under de senaste åren, där blandningen av respekt för traditionerna och viljan att tänja gränserna mot något nytt har vidgat och syresatt konsthantverksbegreppet rejält.
På dukarna i utställningen broderas vassa samhällsbetraktelser fram, där det lilla (pensionspengar, sudoku, platsannonser) vävs samman med det stora (frågor om moderskap, kvinnohistoria, mor- och mormorsarv) till en rik bild av kvinnoliv i dag och i går.

Andan är feministisk, den torra humorn finns på plats och det som sägs, sägs rakt ut utan subtila omskrivningar. Verksbeskrivningarna är till detta utförliga, skyddsnät om betraktaren ändå inte förstår. Jo, det är lite plakatpolitiskt, kombinationen av samhällskritik och konsthantverk får ofta just något av detta lite förnumstiga drag över sig.
Kanske, tänker jag i isig självrannsakan, är det själva de traditionella teknikerna – det mjuka kvinnohantverket, med dess också traditionellt lägre status – som lurar mig in i en onödigt tjurig hållning. Kanske är den instinktiva motsträvigheten mot de lite övertydliga budskapen i verken bara ett latent modersuppror, ett truligt suckande ”jaja” inför mormorsvisdomarna. 
Jag tvingar mig ställa om skärpan, tänker att det kräver mod att verka i de mjuka hantverkstraditionerna, men att det för den som gör så finns oanad kraft att hämta i just traditionen. De gamla tidernas nedärvda tekniker har förmåga att öppna upp för fler dimensioner i verken, under och bortom det strikt visuella. Det blir tydligt i Fimbrias utställning; dukarna är mer än bara sig själva, mer än det vi ser – de är generationer och generationer av händers arbeten, en kollektiv akt som spänner över längre tid och som tusenfalt backar upp allt det som uttrycks mera explicit i dukarnas motiv. Tradition som en rikedom således, en källa driftiga förnyare inom området också vet att nyttja.
En annan komponent som värdeladdar hantverket är tidsfaktorn, det faktum att själva verken vittnar om investerad tid. Sett ur ett samtidsperspektiv borde rimligtvis detta kunna förutspå kommande guldåldrar för konsthantverket, för om det är något
i dagens samhälle som signalerar hög status är det just ägandet av tid.
Broderade stygn tar längre tid än kontorsslaveriets flyktiga tangentnedslag och det uppkopplade livets nerviga twittrande. Därför kopplas hantverket också till den typ av livsstil som skattas högst för tillfället; den som inbegriper andra högstatusbetonade aktiviteter, långsamma eller tidskrävande processer som surdegsbakande, odlande av de egna täpporna, eller för den delen tidsslukande långturer i löparspåren. Något långt ifrån alla har råd att berika sina liv med.

Nalkande semester-tider skall dock i någon mån utjämna de tidsbetingade klasskillnaderna, under några veckor ska vi alla få ge oss hän åt livet där saker får ta rimligt lång tid.
Så kan vi alla sedan återvända till vardagslunk efter vår utmätta fria tid, stärkta i våra personliga varumärken och kanske också i bästa fall med en liten strimma av historisk kraft flödande i ådrorna efter meditativt rörande i sommarens sockerkassmetar och med förnyad styrka efter en stund av den långsamt frambroderade sortens liv.

2 kommentarer