Logomo? Taxichauffören möter frågande min blick
i backspegeln – nej, det känns inte bekant.
    – The exhibition area for Turkku 2011, the main stage of the capital of culture, försöker jag och tänker; kanske uttalade jag det fel, kändes det inte lite avigt i munnen?
Jag säger något om att det blir bra att hoppa av mitt
i stan, vi kan ta oss till fots dit vi ska. Jag bläddrar i mina turistbroschyrer, visst sjutton heter det Logomo?, och samtidigt som jag läser mig till det riktiga i detta erinrar sig ändå taxichaffisen just Logomo som begrepp och plats och rattar in riktningen.
Men skadan är skedd och jag tänker: Åbo 2011 klarade inte testet – att stans taxistab inte ryggmärgssnabbt ställer in rätt kurs för turister mot de officiella scenerna och de kulturella sevärdheterna är hur man än vänder och vrider på det ett underbetyg till en kulturhuvudstadssatsning.
Vi befinner oss halvvägs in i augusti, jag gör ett kort nedslag i den nuvarande kulturhuvudstaden Åbo precis
i brytpunkten mellan sommar och höst. Stämningen är loj, sommarens turistflod har sinat, färjelinjerna har gått över till hösttidtabell – varken operor eller teaterföreställningar finns på programmet denna dag som är en måndag och som alltså därför inte heller låter sig fyllas av museibesök.
Men – även i ett för tillfället blodfattigt kulturhuvudstads-Åbo pumpar hjärtat på och Logomo, huvudscenen för satsningen, håller ståndaktigt öppet samtliga av årets 365 dagar. Här visas under kulturåret ett antal konstutställningar och centret är också scen för en handfull föreställningar och festivaler knutna till 2011-satsningen. Man kunde ju lätt måla upp glassiga fasader, en över huvudtaget insmickrande glans kring det här med ”huvudscen”, men när taxichaffisen mitt i det ruffigaste av industriområden plötsligt stannar taxametern med ett ”Here; Logomo”, kommer brutalt varje sådan föreställning på skam. Denna för kulturåret tillfälligt ombyggda maskinhall, belägen intill en bangård i centrala Åbo, visar oblygt upp en fasad av mera tillfällig karaktär.

Ärligt, tänker jag – att inte hymla med det faktiskt blott årslånga åtagandet – och träder in i den utställningshall som ska visa sig utgöra ett underbart exempel på jämkandets ädla konst.
Utställningarna, fem till antalet, bjuder på en brokig men oförarglig mix, tilltalar både alla och ingen på samma gång, på det för sådana här typer av kompromissprojekt så karaktäristiska viset. I entréhallen en fotbollsutställning producerad i samarbete med Uefa, en inbjudande gest åt både de breda folklagren och de kulturkretsar där sporten traditionellt har sin erkända status. Lite längre in breder det stora paradnumret ut sig, Finlands hittills största utställning med samtida fotografi. Visst det är bra, somligt riktigt vasst, men samtligt ändå på hitsidan om de säkra gränserna. För barnen bjuder Logomo förstås något extra, utställningen ”Elden är lös” – en visuell och interaktiv godbit, här kan timmatal fördrivas med lek och pyssel, flera gånger om för fina besökssiffror.
För det politiskt skarpa svarar Tom of Finland, den finska konstens enfant terrible, i dag uppgraderad till nationalikon. I en vrå av Logomos innersta visas hans verk, homoerotik så vågad att utställningen försetts med varningsskylt. Piffat med en hörna med svarta sittpuffar i läder utgör utställningen det provokativa alibit i en annars timid och anspråkslös utställningskompott.

Logomo ska bara bedömas som en enskild del av en jättesatsning, men man kan ändå leka med tanken på den som träffande illustration av en kulturhuvudstadssatsning som konstruktion. Sammanjämkningen av många viljor, många skilda och på somliga håll till och med motstridiga intressen. Ett årslångt projekt som
i bästa fall drar folk till outforskade marker, vitaliserar en regions kulturliv, men ett projekt som också, när kompromisserna blir för många och viljorna spretar alltför vilt, blir ett sladdrigt varken eller.
I Åbo upphör Logomos åtaganden som kulturscen när året är till ända, byggnaderna töms och upplåts i huvudsak åt annat.
Ljummet kan tyckas, att inte ta chansen att bygga stort och permanent, smacka in kulturen ordentligt i stadsbilden. Men att spela säkert är ju förvisso också att spela. Jag lämnar Logomo med kluvna känslor och tänker; kanske är tillfälliga, ljumma och årslånga projekt att föredra framför fastcementerande av materiellt och ideologiskt kapital i finfasadernas kolosser, åtminstone i de fall där kompromisserna håller i taktpinnen.