Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Det är vackrast när det skymmer

Av , , Bli först att kommentera 2

Om olika sätt att se på det unika handlar veckans krönika på kultursidan:

————————————————————————————————–

En stad är aldrig så vacker som när det skymmer. Det är i den blå timmen – medan avantgardet ännu dröjer kvar men innan de stora flockarna och kapitalet hunnit packa sina kappsäckar och flyttat efter – som magi sker.
Metaforen går att tillämpa på det mesta inom kulturen, skymningstimmens kraft och dragningskraft återfinns i varje dramaturgisk kurva när kulturen slingrar sig fram från det smala till det breda, från elit- till populärkultur, från det unika till allmängods, från det fria till det kommersiella. Skymningsmetaforen må vara försedd med ett visst känslodarr och används väl hellre av det avantgarde som intar sin absint i kvällningen än de morgonpigga byggherrarna och entreprenörerna – men den bär sina poänger och stannar väl rent krasst vid att fylla uppgiften av att beskriva snarare än att förhindra framforsande utveckling.
Mest bildlik blir den förstås använd i stadsplaneringssammanhang och i gentrifieringsdebatten – så till exempel i det inlägg av Julia Svensson i DN häromveckan, där det handlar om Berlin och om huruvida staden ska eller inte ska lyckas frysa tiden och förbli i den skymningstimme som andra storstäder – London, Paris – har lagt bakom sig, när de givit vika för kapitalet och skrämt iväg konstnärerna.
Berlin, konstaterar Julia Svensson, bär fortfarande identiteten av ”Poor but sexy”, till skillnad från andra metropoler där marknadstänkandet kidnappat kulturimagen och gjort stadskärnor till kommersialiserade och museifierade platser för de allra rikaste. Bilden bekräftades av Tomas Polvall i hans bidrag till VK-kulturens miniserie av europeiska utblickar; Berlins kulturscen är väl etablerad och ansedd, men bär ännu själen av att vara fotfolkets. 

Umeå är inte Berlin, inte heller Paris eller London, däremot en metropol i det lilla, en högst vital kulturstad och en stad som trots sitt nordliga läge och i all sin relativa småskalighet tar rejäl höjd mot det europeiska. Det gäller inte minst i stadsplaneringsfrågor, där Umeå just nu utgör en god spegel av större europeiska och globala trender, där riktningen är tydlig och kraftfull mot utformandet av stadskärnor byggda kring kommers och tunga kulturinstitutioner.
Umeå är inte Berlin eller Paris, inte heller Oslo eller Köpenhamn, där liknande utveckling också äger rum – städer låter sig naturligtvis inte läggas upp för jämförande analys så lättvindigt. Däremot kan det finnas en poäng i att för en stund lyfta blicken mot skyn och faktiskt, med det stora globala i åtanke, ställa sig frågan; vad är timmen slagen för Umeå? Var finns avantgardet och hur långt har marknadstänkandet hunnit? Är det skumma ljuset annalkande skymning eller gryning?

Umeå vill vara unikt och är så i många avseenden, dock inte i stadsplaneringsfrågor. Här gör vi samma typ av annorlunda saker som storasyskonen ute i Europa och världen. Att härma vinnande koncept är nu inget fel i sig, men gör man så måste man inse att man därmed väljer bort detta område som något som kan markera stadens särart.

Återigen; Umeå är inte Berlin eller Paris – och i det ligger faktiskt en skatt gömd. Umeå är unikt, kanske är det här som skymning och gryning kan infalla samtidigt. Kanske är Umeå staden som i sin litenhet och med sin unikt skarpa utblick över Europa, som med sitt imponerande, ja faktiskt unika, kulturella självförtroende, lyckas få avantgardet och kommersen att kunna verka i harmoni. Kanske ska Umeå bli det goda exemplet. Lennart Holmlund vill ställa en jättestaty
i älven – inget fel med det, i det lyckade exemplet på en stad där skymning och gryning kan infalla samtidigt bör man ha respekt för vars och ens idéer om vägar mot det unika.
Men innan vi börjar gjuta fundament i älven kunde vi väl bara stanna upp ett slag och inventera vad vi redan har under kategorin unika ting. Det finns en del, men det håller ofta till i konstiga små lokaler, är i regel rätt så oglamouröst och man behöver ibland sänka blicken rätt rejält mot marknivå för att se det.

Bli först att kommentera

Människan bakom ikonen

Av , , Bli först att kommentera 3

Om Dawit Isaak, bokmässan och om hur litteraturens scener kan vara mer än en arenor för kändiskult handlar dagens krönika på kultursidan:

——————————————–

Har han någ­ra barn då? 

Jag har just för min åt­ta­år­ing i myc­ket sve­pan­de or­da­lag re­do­gjort för män­ni­skan bak­om tidningssidornas sti­li­se­ra­de Da­wit Isaak-por­trätt och den mest själv­kla­ra av frå­gor från en åt­ta­år­ing, (min egen, som jag har all­de­les in­till mig i sof­fan och inte på tu­sen­tals ki­lo­me­ters och tu­sen­tals da­gars av­stånd), träf­far med syl­vass pre­ci­sion mitt i smärt­punk­ten av fal­let ­Isaak.
 Ja, sä­ger jag, han har tre barn. De he­ter Yoran, Bet­le­hem och Danait och Yoran var un­ge­fär lika gam­mal som du när pap­pan sat­tes i fäng­el­se. Fast – tio år har gått och nu är han näs­tan vux­en.
Vi läg­ger un­der tyst­nad åren som ett trans­pa­rent sjok över våra egna liv, ibland är så­da­na grepp enda sät­tet att nå in­sikt om det mest svårfattliga.
Tio år är en lång tid. På tio år hin­ner män­ni­skor om­vand­las till iko­ner, till lo­go­ty­per, till nå­got an­nat än sig själ­va. Där­för är det tack­samt att de tv- och ra­dio­pro­gram som upp­märk­sam­mat tio­års­da­gen av gri­pan­det, ur den sti­li­se­ra­de hi­sto­ri­en lyft upp män­ni­skan Da­wit Isaak. Det är i de mänsk­li­ga be­rör­ings­punk­ter­na som vi kan fin­na kraft till fort­satt kamp – både för de vär­den iko­nen Isaak kom­mit att re­pre­sen­te­ra; de­mo­kra­ti, press­fri­het, men fram­för allt fort­satt kamp för män­ni­skan Da­wit Isaak, pap­pan, ma­ken, vän­nen.
Åt­ta­år­ing­en igen, med de mer be­svär­li­ga följd­frå­gor­na: hur svårt kan det vara att se till att han får kom­ma hem då? Om han nu är oskyl­dig? Tja, sä­ger jag, re­ger­ing­en gör vad de kan för att få dem som styr i Eri­trea att släp­pa ho­nom. Mån som jag är om att inte ra­se­ra nå­gon trygg världs­ord­ning där sty­ret är gott och lyck­li­ga slut icke för­hand­lings­ba­ra drar jag till med det­ta, men kän­ner när jag sä­ger det hur tung­an svart­nar och or­den lö­ses upp till luft.
Orim­lig­he­ten, cy­nis­men, det omänsk­li­ga i fal­let Isaak går inte att tvinga in i en vo­ka­bu­lär av­pas­sad för en åt­ta­år­ing. Re­gim­kri­tis­ka ar­tik­lar? Dub­belt med­bor­gar­skap? Tyst di­plo­ma­ti?

Man job­bar på det på många oli­ka sätt, sät­ter jag se­dan som punkt på en omöj­lig dis­kus­sion och tän­ker att de många oli­ka sät­ten är pre­cis den stra­te­gi som mås­te bli den gäl­lan­de från och med nu. Håll­ning­en är den som le­dan­de rös­ter i kam­pen för Da­wit Isaaks fri­gi­van­de starkt fört fram i de se­nas­te dis­kus­sio­ner­na. En över­ens­kom­mel­se har for­mats om att ti­den är för­bi för att stri­da om val av me­tod, att en kre­a­tiv kamp med alla tänk­ba­ra me­del är vad som mås­te till.
Den me­die­scen som i pe­rio­der av fri­giv­nings­ar­be­tet an­setts mind­re stra­te­gisk att be­trä­da är så­le­des fullt öp­pen och vid årets bok­mäs­sa i Gö­te­borg sker på den sce­nen i dag en tung­vik­tig ma­ni­fes­ta­tion för att upp­märk­sam­ma fal­let. För­hopp­nings­vis gör den till­sam­mans med alla öv­ri­ga ”tänk­ba­ra me­del”: me­die­lju­set, de tunga rös­ter­na, en re­ger­ing som tar sig sam­man och ta­lar i stäl­let för att för­bli tys­ta, att be­rät­tel­sen om Da­wit Isaak får slu­ta väl.

Bok­mäs­san i Gö­te­borg är inte bara scen för de tunga frå­gor­na, här läggs ock­så hu­vud­sce­nen ut för den både hyl­la­de och för­ak­ta­de ka­rak­tär som un­der se­na­re år kom­mit att be­fol­ka det lit­te­rä­ra land­ska­pet i allt hög­re grad: författarkändisen. Vi har sett dem i mor­gon­sof­for, i Let’s Dan­ce, men ock­så i Akademien och fin­sa­long­er­na. I bokmässevimlet gli­der de nu runt bland van­li­ga död­li­ga, fa­sci­ne­ran­de som fe­no­men och på ett lika fa­sci­ne­ran­de fält, mitt i spänningszonen mel­lan fin- och fulkultur. Som en hand­bok i när­stu­di­er av fe­no­me­net släpps la­gom till bok­mäs­san en klar­gö­ran­de och rapp bok av lit­te­ra­tur­ve­tar­na Tor­björn Fors­lid och An­ders Ohl­sson där författarkändisen av­hand­las med så myc­ket all­var som äm­net fak­tiskt för­tjä­nar. Det du­ger inte läng­re att fny­sa bort författarkändisarna och de­ras fans – de age­rar näm­li­gen på en mass­me­di­al are­na vi kom­mer att få svå­ra­re och svå­ra­re att väl­ja bort.

Även i Umeå åter­finns för­stås författarkändisen som fe­no­men, här har sce­nen för li­ve­fram­trä­dan­de för­fat­ta­re fått stor be­ty­del­se i kul­tur­li­vet un­der de se­nas­te åren och verk­sam­he­ten med för­fat­tar­träf­far kring Bokcafé Pil­ga­tan och på bib­lio­te­ken har kom­mit att bli en om­tyckt folk­rö­rel­se. Men – och det be­kräf­tas av många be­sö­kan­de för­fat­ta­re – Umeåscenen stic­ker ut ge­nom att
i stäl­let för att byg­ga på idol­dyr­kan foga in sig i en dju­pa­re bild­nings­tra­di­tion. Mer än att för­fat­ta­ren och lä­sa­ren po­si­tio­ne­ras som pro­du­cen­ter och kon­su­men­ter av va­ror och livs­sti­lar hand­lar det här om att författargestalten och bo­ken nytt­jas på bäs­ta sätt, som sam­lan­de kraft och lä­ger­eld att mö­tas kring.
Fint så – lit­te­ra­tu­ren be­hö­ver knap­past mer av kän­dis­kult, där­emot sina fy­sis­ka rum och lä­ger­el­dar, blod och syre.

Bli först att kommentera

Lågt förtroende på många nivåer

Av , , 1 kommentar 3

Skriver på dagens kultursida om regeringens budgetbesked om 2014:

……………………………………….

Bortsett från alla andra oroväckande moment i 2014-projektet; att Umeå inte har gjort sin läxa när det kommer till finansieringen har varit det mest akuta och besvärande. I VK:s granskning av arbetet inför 2014 redogjordes i slutet av augusti för det finansiella läget, att inte en krona har redovisats från näringslivet, att organisationen inte har lyckats presentera en trovärdig budget.
Hittills har det alltså inte funnits anledning att hysa någon tilltro till 2014-organisationens förmåga att klara ekonomin i projektet. Frågan inför gårdagens presentation av budgetpropositionen var därför inte huruvida allvarsord skulle serveras till budgetbeskedet utan snarare hur hårt Umeås 2014-grupp skulle tas i örat. Hårt, visade det sig i går när det stod klart att inga pengar utlovas. I stället för betryggande besked i reda summor kom en kraftfull markering om att det är hög tid för Umeå att börja leverera.

Markeringen är tydlig, Umeå behöver prestera bättre, och med tanke på den sittande regeringens kulturpolitiska inriktning mot ökad regionalisering framträder den som än skarpare.
Kulturhuvudstadsprojektet fogar sig delvis in i regionaliseringstanken, då en av grundtankarna med kulturhuvudstadarrangemangen från EU- och statligt håll ju är att gynna mera lokala samarbeten mellan kultur och näringsliv. Att regeringen nu väljer att knyta pengarna hårdare till en mera övergripande regionaliseringsprocess snarare än att stödja ett kulturhuvudstadsprojekt som delvis flätar in sig i regionaliseringstanken, ger en fingervisning om hur lågt förtroendet är för 2014-organisationen.
Och utan att falla i den gnälliga norrlandsfällan: ett visat lågt förtroende från regeringshåll medför dubbel börda för regionen då en mer avvaktande hållning från tänkbara sponsorer kan befaras bli resultatet av ett projekt som inte stöds av staten. Att vi dessutom går med raska steg in i ett dystert konjunkturläge förbättrar inte chanserna för att få loss näringslivspengar, kultursponsringen är som vi vet bland det första man drar in på när snålvindar blåser.

2014 är ett projekt som bygger på förtroende. Det gäller i alla avseenden och på alla nivåer. Förtroende mellan regering och region, mellan kulturutövare och projektledning, mellan politiker och medborgare. Det kan – utan att man behöver ta till överord – konstateras att det just nu ser skakigt ut på samtliga nivåer.
Lennart Holmlunds blogguttalande i fredags gav hårresande besked om precis vilken status som gäller för förtroenderelationen mellan lokala politiker och medborgare:
”Är det bara pengar man är ute efter?” frågade sig kommunalrådet i ett inlägg om kulturhuvudstadsåret och det lokala föreningslivet. Ja, Lennart Holmlund – efter tillit, respekt, erkännande från politiskt och 2014-ledningshåll är just pengar något som efterfrågas. För ja; kultur kostar pengar, precis som vård, skola, omsorg. Det vet regeringen, det vet föreningslivet och aktiva utövare.
Den akuta frågan just nu: hur lång tid ska det ta för 2014-organisationen – som också vet att kultur kostar pengar – att börja agera utifrån den insikten.

1 kommentar

Kulturjournalistikens styrka och 2014-granskningen

Av , , 1 kommentar 4

Under vecka två av VK:s granskning av 2014 har artiklarna rört det samiska och stadsplaneringen – två brännande teman som på olika sätt aktualiserats av arbetet inför kulturhuvudstadsåret.

Intressant att notera under denna den andra granskningsveckan har den sidodiskussion varit, där formen för de granskande artiklarna ifrågasatts. Diskussionen är viktig och belyser större frågor om hur framtidens journalistik och kulturjournalistik kan se ut – till det ska vi återkomma, men det kan vara på sin plats med ett kortfattat förtydligande:

Kajsa Althéns artiklar om 2014 visar prov på kulturjournalistik när den är som bäst, i sin fulla styrka. Utifrån ett omfattande researchmaterial i reportageform drar hon slutsatser, beskriver mönster och övergripande utvecklingstendenser. Ambitionen är att gå djupare än i den vanliga nyhetstexten och söka skeenden och tendenser. Kajsas artiklar handlar inte om "personliga tyckanden" utan är resultatet av nogsam genomgång av dokument och handlingar som rör satsningen, samt åtskilliga timmars samtal med personer i och kring 2014-organisationen.

Till sin karaktär är texterna alltså inga renodlade nyhetstexter, däremot är texterna resultatet av ett arbete som följer precis samma journalistiskt etiska principer som gäller för nyhetsmaterial.

Kulturjournalistikens styrka ligger i just beskrivingen och analysen och är precis den journalistiska metod som behöver tillämpas inför ett så komplext område som kulturhuvudstadsfrågan.

1 kommentar

Tröst kan komma från från oväntade håll

Av , , Bli först att kommentera 0

På vänster hand, precis där pekfingret möter handflatan, har jag ett ärr från 11 september 2001. Dagen hade varit surrealistisk, som för oss alla, och vid något tillfälle under eftermiddagen skulle en snabb macka fixas medan tv-sändningarna rullade, förkrossande och obönhörliga.
Ingen tid, medan dramat vecklade ut sig i realtid, att vänta på bröd som borde fått tina – kanske kunde jag hacka loss en skiva från den frysta limpan? Kanske darrade handen något, kanske var det ungefär samtidigt som de båda tornen började kollapsa som kniven slant?
Från en liten flimrig tv-skärm i akutens väntrum på NUS kom jag så att följa resten av denna den första dagens bilder från skräckscenerna i USA, ljudlöst lade de sig i utkanten av synfältet. Mellan mig och dem som senare sydde ihop min hand utväxlades förväntade och trötta klichéer om trots allt grader av lidande. Denna dag räckte inte orden till för annat än plattityder.
Kanske har jag under tio år putsat berättelsen en smula, som man gör med sin egen historieskrivning och myterna om sig själv, men detta blev min berättelse, det jag lägger fram när ämnet kommer på tal om dagen då världen förändrades.

I dagarna, tio år efter terrorattackerna i New York och Washington, sker ett frekvent utbyte mellan människor världen över av just dessa ”vad-gjorde-du-när”-berättelser – vi har alla vår egen version, ansad och bearbetad under tio år. Kollektiva trauman har den effekten på oss människor, när det svåra blir för tungt och stort bryter vi ned det till en hanterbar nivå – ned till de egna upplevelserna av en händelse, till något privat vars sanningshalt inte går att invända mot. Vi delar med oss av våra myter om oss själva, var för sig ter de sig små och obetydliga men när vi fogar dem till varandra har vi ändå känslan av att tillsammans lägga pusslet över en tid vi nu på längre avstånd börjar få överblick över.
Under de tio år som passerat har samma pusslande pågått i det större. I medierna och i kulturen har vi sedan 11 september 2001 kunnat följa ett globalt bearbetningsarbete, där händelserna kring terrorattackerna skildrats och diskuterats genom både dokumentära och fiktiva verk. Nu inför tioårsdagen har uttrycken varit extra många, i USA utkommer i höst en stor mängd nya böcker om attentaten och världen post-9/11, men även i resten av världen uppmärksammas terrorattentatens kulturella avtryck – i morgon skriver Tomas Polvall på VK-kulturen om ett par av de svenska nya debattböcker om händelserna.
Bland skönlitterära verk om 9/11- hittills inte många, men de lär bli fler med åren – håller jag liksom många Don de Lillos Falling man främst, i den gör han en stor insats i skildringen av attackerna och dess inverkan på det psykologiska och mänskliga planet.

De konstnärliga och fiktiva skildringarna – i litteraturen, bildkonsten och på scenerna – är viktiga för att fästa förståelsen av skeendena före och efter 9/11 i de djupare medvetandelagren. Tillsammans med det dokumentära och det journalistiska skapas med de konstnärliga tolkningarna ytor för samtal, nödvändiga för överblick. Nödvändiga för att kunna ta ut kursen framåt.
Att större historiska händelser bearbetas i kulturen är viktigt för den kollektiva sorgebearbetningen. Men trösten kan också komma från andra, oväntade, håll. Det är viktigt att påminna sig om detta, att det bland kulturens världsklassiker eller för den delen i den samtida strömmen av konst- och kulturyttringar, ofta går att hitta just de stråk som berättar om det mänskliga. En dikt av Tranströmer avhandlar inte storpolitiken eller världsekonomin, men den kan lägga sig som en hand på axeln och försäkra om att, jo; orden är en bärande del i grunden för det humana samhället.

I tider av politisk och social oro är kulturen viktigare än någonsin. Den som hanterar människor i sorg och chock vet att behovet av tröst, av att prata och bearbeta, kan dyka upp med stor nyckfullhet. Sorgen följer sin egen oförutsägbara dramaturgi, därför måste källorna till lindring, platser för samtal, ständigt finns tillgängliga. Ett samhälle vi kallar gott har beredskap för att ta hand om skärsår när någon ställer till det för sig – om än det sker en dag som får hela världen att skälva. Men i ett samhälle vi kallar gott och fritt finns också beredskap för att bistå själva det mänskliga, där finns också kulturen – litteraturen, musiken, konsten – ständigt tillgänglig inom armslängds avstånd för själslig lindring.

Bli först att kommentera

2014-granskningen fortsätter

Av , , 5 kommentarer 3

Vecka ett av VK:s granskning av kulturhuvudstadssatsningen är till ända och reaktionerna på artiklarna som publicerats har varit många, både på nätet och i form av telefonsamtal och mejl.

Samtalen och kommentarerna till redaktionen har bekräftat den bild som Kajsa Althén redogör för i sina artiklar – situationen är allvarlig och satsningen krackelerar alltmer.

Nästa vecka fortsätter granskningen av 2014, med bland annat en ordenlig genomlysning av hur satsningen hanterat det samiska temat och hur frågor om demokrati och stadsplanering länkas samman med kulturhuvudstadsprojektet.

Fortsätt att reagera på artiklarna, hör av dig med tankar om Umeå, kulturen och stadsbygget, din röst är viktig för den fortsatta granskningen av 2014.

5 kommentarer

En självförstörande trend

Av , , 2 kommentarer 5

Kommer ni ihåg köpstoppen? De var mäkta populära för ett par år sedan, framför allt hos den välmående men spänningssökande intellektuella medel-klassen, och gick i stort ut på att begränsa sin konsumtion av onödiga ting (å detta så töjbara begrepp) i syfte att skona miljön och plånboken. Ett viktigt moment i projektet för dem som hakade på var missionerandet (eller självförhärligandet beroende på hur man väljer att se det), att berätta för omgivningen om sitt experiment – det bloggades och facebookades under ett tag ganska friskt om köpabstinens, matlådor och drömmar om kapitalvaror att inhandla post-köpstopp.
Nu kommer uppföljaren för dem som väntat på nästa livsstilsexperiment: den digitala detoxen. I förra veckan besökte den inofficiella gurun i den gryende rörelsen, Susan Maushart, Sverige för att prata om sin nya bok Nedkopplad, en självbiografisk debattbok som beskriver hur Maushart under ett halvår tvingar sin familj att leva just nedkopplade. I intervjuerna kring besöket berättade hon om hur halvåret i avhållsamhet visade sig bli både berikande för familjerelationerna och oväntat kul. Plötsligt var tonårsungarna åter möjliga att se i ögonen, det spelades sällskapsspel och man PRATADE med varandra. När man sedan åter slog i gång sina datorer, smartphones och tv-spel fanns en större MEDVETENHET om vad den nya tekniken gör med oss. Att den uppkopplade tiden återgick till normala, höga kvantiteter när året var till ända ordades det mindre om …
Någon ur den forne köpstopps-rörelsen som känner sig manade att prova på detta nya familjeexperiment? Tänkte väl det – som intellektuell accessoar är idén om digital avhållsamhet till förmån för autenticitet och eftertanke precis lika lockande som köpstoppets knutna näve mot det förslavande konsumtionssamhället.

Nå – det vi bör ha i åtanke när den nya trenden sköljer in är detta: att den här typen av experiment är särdeles lömska. I förstone kan de som politiskt medvetna motståndsrörelser te sig supersympatiska, men börjar man nagelfara dem visar sig ofta projekten lätta att punktera, sprungna ur kategorin ”medveten medelklass analyserar sig själv” som de är. Utmärkande för denna sorts projekt är hur bakdörrar hålls öppna, hur intellektuell distans upprätthålls, hur händer trots allt ändå inte vill skitas ned.
Utmärkande för denna sorts projekt är också hur bedräglig den skendiskussion är, som skapas kring fenomenen. Den diskussion som ser ut att vilja undersöka större rörelser – i köpstoppens fall resursfördelning, produktionsförhållanden, konsumism och miljö, och i teknikstoppens fall vilka offer som skördas i informationsålderns tidevarv – men som slutligen och till sist bara finner sig kretsa kring den egna privilegierade naveln.
Något gott kan dock komma ur den här typen av livsstilsexperiment, nämligen det att de markant lyckas synliggöra de privilegierades särställning. Bara den som har tillgång till ny teknik och friheten att när som helst låta sitt digitala jag, efter en period av rening, återuppstå i sociala medier, kan kokett välja att avstå. Bara den som har pensionspengar intickande, buffert på banken och pengar i plånboken väljer att rubricera kronvändande som ”köpstopp” och blogga om det.
Och det finns trots allt en chans att vi slipper se den digitala detoxtrenden välla in med full styrka, nämligen det faktum att den till sin karaktär är självförstörande; för hur få tillbörlig beundran från omgivningen för sin avhållsamhet, hur berätta om alla fina analoga insikter när man inte har möjlighet att blogga, twittra, facebooka om det?
Förslag på alternativ, för den som ändå vill haka på: i stället för ett halvår, ta en dag utan uppkoppling. Ägna gärna under denna dag varje stund av tristess till att tänka på sådana saker som fallande diktaturer och den digitala revolutionens betydelse för demokrati, kunskap och jämlikhet.
 

2 kommentarer