Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Tröst kan komma från från oväntade håll

På vänster hand, precis där pekfingret möter handflatan, har jag ett ärr från 11 september 2001. Dagen hade varit surrealistisk, som för oss alla, och vid något tillfälle under eftermiddagen skulle en snabb macka fixas medan tv-sändningarna rullade, förkrossande och obönhörliga.
Ingen tid, medan dramat vecklade ut sig i realtid, att vänta på bröd som borde fått tina – kanske kunde jag hacka loss en skiva från den frysta limpan? Kanske darrade handen något, kanske var det ungefär samtidigt som de båda tornen började kollapsa som kniven slant?
Från en liten flimrig tv-skärm i akutens väntrum på NUS kom jag så att följa resten av denna den första dagens bilder från skräckscenerna i USA, ljudlöst lade de sig i utkanten av synfältet. Mellan mig och dem som senare sydde ihop min hand utväxlades förväntade och trötta klichéer om trots allt grader av lidande. Denna dag räckte inte orden till för annat än plattityder.
Kanske har jag under tio år putsat berättelsen en smula, som man gör med sin egen historieskrivning och myterna om sig själv, men detta blev min berättelse, det jag lägger fram när ämnet kommer på tal om dagen då världen förändrades.

I dagarna, tio år efter terrorattackerna i New York och Washington, sker ett frekvent utbyte mellan människor världen över av just dessa ”vad-gjorde-du-när”-berättelser – vi har alla vår egen version, ansad och bearbetad under tio år. Kollektiva trauman har den effekten på oss människor, när det svåra blir för tungt och stort bryter vi ned det till en hanterbar nivå – ned till de egna upplevelserna av en händelse, till något privat vars sanningshalt inte går att invända mot. Vi delar med oss av våra myter om oss själva, var för sig ter de sig små och obetydliga men när vi fogar dem till varandra har vi ändå känslan av att tillsammans lägga pusslet över en tid vi nu på längre avstånd börjar få överblick över.
Under de tio år som passerat har samma pusslande pågått i det större. I medierna och i kulturen har vi sedan 11 september 2001 kunnat följa ett globalt bearbetningsarbete, där händelserna kring terrorattackerna skildrats och diskuterats genom både dokumentära och fiktiva verk. Nu inför tioårsdagen har uttrycken varit extra många, i USA utkommer i höst en stor mängd nya böcker om attentaten och världen post-9/11, men även i resten av världen uppmärksammas terrorattentatens kulturella avtryck – i morgon skriver Tomas Polvall på VK-kulturen om ett par av de svenska nya debattböcker om händelserna.
Bland skönlitterära verk om 9/11- hittills inte många, men de lär bli fler med åren – håller jag liksom många Don de Lillos Falling man främst, i den gör han en stor insats i skildringen av attackerna och dess inverkan på det psykologiska och mänskliga planet.

De konstnärliga och fiktiva skildringarna – i litteraturen, bildkonsten och på scenerna – är viktiga för att fästa förståelsen av skeendena före och efter 9/11 i de djupare medvetandelagren. Tillsammans med det dokumentära och det journalistiska skapas med de konstnärliga tolkningarna ytor för samtal, nödvändiga för överblick. Nödvändiga för att kunna ta ut kursen framåt.
Att större historiska händelser bearbetas i kulturen är viktigt för den kollektiva sorgebearbetningen. Men trösten kan också komma från andra, oväntade, håll. Det är viktigt att påminna sig om detta, att det bland kulturens världsklassiker eller för den delen i den samtida strömmen av konst- och kulturyttringar, ofta går att hitta just de stråk som berättar om det mänskliga. En dikt av Tranströmer avhandlar inte storpolitiken eller världsekonomin, men den kan lägga sig som en hand på axeln och försäkra om att, jo; orden är en bärande del i grunden för det humana samhället.

I tider av politisk och social oro är kulturen viktigare än någonsin. Den som hanterar människor i sorg och chock vet att behovet av tröst, av att prata och bearbeta, kan dyka upp med stor nyckfullhet. Sorgen följer sin egen oförutsägbara dramaturgi, därför måste källorna till lindring, platser för samtal, ständigt finns tillgängliga. Ett samhälle vi kallar gott har beredskap för att ta hand om skärsår när någon ställer till det för sig – om än det sker en dag som får hela världen att skälva. Men i ett samhälle vi kallar gott och fritt finns också beredskap för att bistå själva det mänskliga, där finns också kulturen – litteraturen, musiken, konsten – ständigt tillgänglig inom armslängds avstånd för själslig lindring.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>