Skriver på dagens kultursida om regeringens budgetbesked om 2014:

……………………………………….

Bortsett från alla andra oroväckande moment i 2014-projektet; att Umeå inte har gjort sin läxa när det kommer till finansieringen har varit det mest akuta och besvärande. I VK:s granskning av arbetet inför 2014 redogjordes i slutet av augusti för det finansiella läget, att inte en krona har redovisats från näringslivet, att organisationen inte har lyckats presentera en trovärdig budget.
Hittills har det alltså inte funnits anledning att hysa någon tilltro till 2014-organisationens förmåga att klara ekonomin i projektet. Frågan inför gårdagens presentation av budgetpropositionen var därför inte huruvida allvarsord skulle serveras till budgetbeskedet utan snarare hur hårt Umeås 2014-grupp skulle tas i örat. Hårt, visade det sig i går när det stod klart att inga pengar utlovas. I stället för betryggande besked i reda summor kom en kraftfull markering om att det är hög tid för Umeå att börja leverera.

Markeringen är tydlig, Umeå behöver prestera bättre, och med tanke på den sittande regeringens kulturpolitiska inriktning mot ökad regionalisering framträder den som än skarpare.
Kulturhuvudstadsprojektet fogar sig delvis in i regionaliseringstanken, då en av grundtankarna med kulturhuvudstadarrangemangen från EU- och statligt håll ju är att gynna mera lokala samarbeten mellan kultur och näringsliv. Att regeringen nu väljer att knyta pengarna hårdare till en mera övergripande regionaliseringsprocess snarare än att stödja ett kulturhuvudstadsprojekt som delvis flätar in sig i regionaliseringstanken, ger en fingervisning om hur lågt förtroendet är för 2014-organisationen.
Och utan att falla i den gnälliga norrlandsfällan: ett visat lågt förtroende från regeringshåll medför dubbel börda för regionen då en mer avvaktande hållning från tänkbara sponsorer kan befaras bli resultatet av ett projekt som inte stöds av staten. Att vi dessutom går med raska steg in i ett dystert konjunkturläge förbättrar inte chanserna för att få loss näringslivspengar, kultursponsringen är som vi vet bland det första man drar in på när snålvindar blåser.

2014 är ett projekt som bygger på förtroende. Det gäller i alla avseenden och på alla nivåer. Förtroende mellan regering och region, mellan kulturutövare och projektledning, mellan politiker och medborgare. Det kan – utan att man behöver ta till överord – konstateras att det just nu ser skakigt ut på samtliga nivåer.
Lennart Holmlunds blogguttalande i fredags gav hårresande besked om precis vilken status som gäller för förtroenderelationen mellan lokala politiker och medborgare:
”Är det bara pengar man är ute efter?” frågade sig kommunalrådet i ett inlägg om kulturhuvudstadsåret och det lokala föreningslivet. Ja, Lennart Holmlund – efter tillit, respekt, erkännande från politiskt och 2014-ledningshåll är just pengar något som efterfrågas. För ja; kultur kostar pengar, precis som vård, skola, omsorg. Det vet regeringen, det vet föreningslivet och aktiva utövare.
Den akuta frågan just nu: hur lång tid ska det ta för 2014-organisationen – som också vet att kultur kostar pengar – att börja agera utifrån den insikten.