Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Människan bakom ikonen

Om Dawit Isaak, bokmässan och om hur litteraturens scener kan vara mer än en arenor för kändiskult handlar dagens krönika på kultursidan:

——————————————–

Har han någ­ra barn då? 

Jag har just för min åt­ta­år­ing i myc­ket sve­pan­de or­da­lag re­do­gjort för män­ni­skan bak­om tidningssidornas sti­li­se­ra­de Da­wit Isaak-por­trätt och den mest själv­kla­ra av frå­gor från en åt­ta­år­ing, (min egen, som jag har all­de­les in­till mig i sof­fan och inte på tu­sen­tals ki­lo­me­ters och tu­sen­tals da­gars av­stånd), träf­far med syl­vass pre­ci­sion mitt i smärt­punk­ten av fal­let ­Isaak.
 Ja, sä­ger jag, han har tre barn. De he­ter Yoran, Bet­le­hem och Danait och Yoran var un­ge­fär lika gam­mal som du när pap­pan sat­tes i fäng­el­se. Fast – tio år har gått och nu är han näs­tan vux­en.
Vi läg­ger un­der tyst­nad åren som ett trans­pa­rent sjok över våra egna liv, ibland är så­da­na grepp enda sät­tet att nå in­sikt om det mest svårfattliga.
Tio år är en lång tid. På tio år hin­ner män­ni­skor om­vand­las till iko­ner, till lo­go­ty­per, till nå­got an­nat än sig själ­va. Där­för är det tack­samt att de tv- och ra­dio­pro­gram som upp­märk­sam­mat tio­års­da­gen av gri­pan­det, ur den sti­li­se­ra­de hi­sto­ri­en lyft upp män­ni­skan Da­wit Isaak. Det är i de mänsk­li­ga be­rör­ings­punk­ter­na som vi kan fin­na kraft till fort­satt kamp – både för de vär­den iko­nen Isaak kom­mit att re­pre­sen­te­ra; de­mo­kra­ti, press­fri­het, men fram­för allt fort­satt kamp för män­ni­skan Da­wit Isaak, pap­pan, ma­ken, vän­nen.
Åt­ta­år­ing­en igen, med de mer be­svär­li­ga följd­frå­gor­na: hur svårt kan det vara att se till att han får kom­ma hem då? Om han nu är oskyl­dig? Tja, sä­ger jag, re­ger­ing­en gör vad de kan för att få dem som styr i Eri­trea att släp­pa ho­nom. Mån som jag är om att inte ra­se­ra nå­gon trygg världs­ord­ning där sty­ret är gott och lyck­li­ga slut icke för­hand­lings­ba­ra drar jag till med det­ta, men kän­ner när jag sä­ger det hur tung­an svart­nar och or­den lö­ses upp till luft.
Orim­lig­he­ten, cy­nis­men, det omänsk­li­ga i fal­let Isaak går inte att tvinga in i en vo­ka­bu­lär av­pas­sad för en åt­ta­år­ing. Re­gim­kri­tis­ka ar­tik­lar? Dub­belt med­bor­gar­skap? Tyst di­plo­ma­ti?

Man job­bar på det på många oli­ka sätt, sät­ter jag se­dan som punkt på en omöj­lig dis­kus­sion och tän­ker att de många oli­ka sät­ten är pre­cis den stra­te­gi som mås­te bli den gäl­lan­de från och med nu. Håll­ning­en är den som le­dan­de rös­ter i kam­pen för Da­wit Isaaks fri­gi­van­de starkt fört fram i de se­nas­te dis­kus­sio­ner­na. En över­ens­kom­mel­se har for­mats om att ti­den är för­bi för att stri­da om val av me­tod, att en kre­a­tiv kamp med alla tänk­ba­ra me­del är vad som mås­te till.
Den me­die­scen som i pe­rio­der av fri­giv­nings­ar­be­tet an­setts mind­re stra­te­gisk att be­trä­da är så­le­des fullt öp­pen och vid årets bok­mäs­sa i Gö­te­borg sker på den sce­nen i dag en tung­vik­tig ma­ni­fes­ta­tion för att upp­märk­sam­ma fal­let. För­hopp­nings­vis gör den till­sam­mans med alla öv­ri­ga ”tänk­ba­ra me­del”: me­die­lju­set, de tunga rös­ter­na, en re­ger­ing som tar sig sam­man och ta­lar i stäl­let för att för­bli tys­ta, att be­rät­tel­sen om Da­wit Isaak får slu­ta väl.

Bok­mäs­san i Gö­te­borg är inte bara scen för de tunga frå­gor­na, här läggs ock­så hu­vud­sce­nen ut för den både hyl­la­de och för­ak­ta­de ka­rak­tär som un­der se­na­re år kom­mit att be­fol­ka det lit­te­rä­ra land­ska­pet i allt hög­re grad: författarkändisen. Vi har sett dem i mor­gon­sof­for, i Let’s Dan­ce, men ock­så i Akademien och fin­sa­long­er­na. I bokmässevimlet gli­der de nu runt bland van­li­ga död­li­ga, fa­sci­ne­ran­de som fe­no­men och på ett lika fa­sci­ne­ran­de fält, mitt i spänningszonen mel­lan fin- och fulkultur. Som en hand­bok i när­stu­di­er av fe­no­me­net släpps la­gom till bok­mäs­san en klar­gö­ran­de och rapp bok av lit­te­ra­tur­ve­tar­na Tor­björn Fors­lid och An­ders Ohl­sson där författarkändisen av­hand­las med så myc­ket all­var som äm­net fak­tiskt för­tjä­nar. Det du­ger inte läng­re att fny­sa bort författarkändisarna och de­ras fans – de age­rar näm­li­gen på en mass­me­di­al are­na vi kom­mer att få svå­ra­re och svå­ra­re att väl­ja bort.

Även i Umeå åter­finns för­stås författarkändisen som fe­no­men, här har sce­nen för li­ve­fram­trä­dan­de för­fat­ta­re fått stor be­ty­del­se i kul­tur­li­vet un­der de se­nas­te åren och verk­sam­he­ten med för­fat­tar­träf­far kring Bokcafé Pil­ga­tan och på bib­lio­te­ken har kom­mit att bli en om­tyckt folk­rö­rel­se. Men – och det be­kräf­tas av många be­sö­kan­de för­fat­ta­re – Umeåscenen stic­ker ut ge­nom att
i stäl­let för att byg­ga på idol­dyr­kan foga in sig i en dju­pa­re bild­nings­tra­di­tion. Mer än att för­fat­ta­ren och lä­sa­ren po­si­tio­ne­ras som pro­du­cen­ter och kon­su­men­ter av va­ror och livs­sti­lar hand­lar det här om att författargestalten och bo­ken nytt­jas på bäs­ta sätt, som sam­lan­de kraft och lä­ger­eld att mö­tas kring.
Fint så – lit­te­ra­tu­ren be­hö­ver knap­past mer av kän­dis­kult, där­emot sina fy­sis­ka rum och lä­ger­el­dar, blod och syre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>