Människan bakom ikonen
Om Dawit Isaak, bokmässan och om hur litteraturens scener kan vara mer än en arenor för kändiskult handlar dagens krönika på kultursidan:
——————————————–
Har han några barn då?
Jag har just för min åttaåring i mycket svepande ordalag redogjort för människan bakom tidningssidornas stiliserade Dawit Isaak-porträtt och den mest självklara av frågor från en åttaåring, (min egen, som jag har alldeles intill mig i soffan och inte på tusentals kilometers och tusentals dagars avstånd), träffar med sylvass precision mitt i smärtpunkten av fallet Isaak.
Ja, säger jag, han har tre barn. De heter Yoran, Betlehem och Danait och Yoran var ungefär lika gammal som du när pappan sattes i fängelse. Fast – tio år har gått och nu är han nästan vuxen.
Vi lägger under tystnad åren som ett transparent sjok över våra egna liv, ibland är sådana grepp enda sättet att nå insikt om det mest svårfattliga.
Tio år är en lång tid. På tio år hinner människor omvandlas till ikoner, till logotyper, till något annat än sig själva. Därför är det tacksamt att de tv- och radioprogram som uppmärksammat tioårsdagen av gripandet, ur den stiliserade historien lyft upp människan Dawit Isaak. Det är i de mänskliga beröringspunkterna som vi kan finna kraft till fortsatt kamp – både för de värden ikonen Isaak kommit att representera; demokrati, pressfrihet, men framför allt fortsatt kamp för människan Dawit Isaak, pappan, maken, vännen.
Åttaåringen igen, med de mer besvärliga följdfrågorna: hur svårt kan det vara att se till att han får komma hem då? Om han nu är oskyldig? Tja, säger jag, regeringen gör vad de kan för att få dem som styr i Eritrea att släppa honom. Mån som jag är om att inte rasera någon trygg världsordning där styret är gott och lyckliga slut icke förhandlingsbara drar jag till med detta, men känner när jag säger det hur tungan svartnar och orden löses upp till luft.
Orimligheten, cynismen, det omänskliga i fallet Isaak går inte att tvinga in i en vokabulär avpassad för en åttaåring. Regimkritiska artiklar? Dubbelt medborgarskap? Tyst diplomati?
Man jobbar på det på många olika sätt, sätter jag sedan som punkt på en omöjlig diskussion och tänker att de många olika sätten är precis den strategi som måste bli den gällande från och med nu. Hållningen är den som ledande röster i kampen för Dawit Isaaks frigivande starkt fört fram i de senaste diskussionerna. En överenskommelse har formats om att tiden är förbi för att strida om val av metod, att en kreativ kamp med alla tänkbara medel är vad som måste till.
Den mediescen som i perioder av frigivningsarbetet ansetts mindre strategisk att beträda är således fullt öppen och vid årets bokmässa i Göteborg sker på den scenen i dag en tungviktig manifestation för att uppmärksamma fallet. Förhoppningsvis gör den tillsammans med alla övriga ”tänkbara medel”: medieljuset, de tunga rösterna, en regering som tar sig samman och talar i stället för att förbli tysta, att berättelsen om Dawit Isaak får sluta väl.
Bokmässan i Göteborg är inte bara scen för de tunga frågorna, här läggs också huvudscenen ut för den både hyllade och föraktade karaktär som under senare år kommit att befolka det litterära landskapet i allt högre grad: författarkändisen. Vi har sett dem i morgonsoffor, i Let’s Dance, men också i Akademien och finsalongerna. I bokmässevimlet glider de nu runt bland vanliga dödliga, fascinerande som fenomen och på ett lika fascinerande fält, mitt i spänningszonen mellan fin- och fulkultur. Som en handbok i närstudier av fenomenet släpps lagom till bokmässan en klargörande och rapp bok av litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson där författarkändisen avhandlas med så mycket allvar som ämnet faktiskt förtjänar. Det duger inte längre att fnysa bort författarkändisarna och deras fans – de agerar nämligen på en massmedial arena vi kommer att få svårare och svårare att välja bort.
Även i Umeå återfinns förstås författarkändisen som fenomen, här har scenen för liveframträdande författare fått stor betydelse i kulturlivet under de senaste åren och verksamheten med författarträffar kring Bokcafé Pilgatan och på biblioteken har kommit att bli en omtyckt folkrörelse. Men – och det bekräftas av många besökande författare – Umeåscenen sticker ut genom att
i stället för att bygga på idoldyrkan foga in sig i en djupare bildningstradition. Mer än att författaren och läsaren positioneras som producenter och konsumenter av varor och livsstilar handlar det här om att författargestalten och boken nyttjas på bästa sätt, som samlande kraft och lägereld att mötas kring.
Fint så – litteraturen behöver knappast mer av kändiskult, däremot sina fysiska rum och lägereldar, blod och syre.
Senaste kommentarerna