Om olika sätt att se på det unika handlar veckans krönika på kultursidan:

————————————————————————————————–

En stad är aldrig så vacker som när det skymmer. Det är i den blå timmen – medan avantgardet ännu dröjer kvar men innan de stora flockarna och kapitalet hunnit packa sina kappsäckar och flyttat efter – som magi sker.
Metaforen går att tillämpa på det mesta inom kulturen, skymningstimmens kraft och dragningskraft återfinns i varje dramaturgisk kurva när kulturen slingrar sig fram från det smala till det breda, från elit- till populärkultur, från det unika till allmängods, från det fria till det kommersiella. Skymningsmetaforen må vara försedd med ett visst känslodarr och används väl hellre av det avantgarde som intar sin absint i kvällningen än de morgonpigga byggherrarna och entreprenörerna – men den bär sina poänger och stannar väl rent krasst vid att fylla uppgiften av att beskriva snarare än att förhindra framforsande utveckling.
Mest bildlik blir den förstås använd i stadsplaneringssammanhang och i gentrifieringsdebatten – så till exempel i det inlägg av Julia Svensson i DN häromveckan, där det handlar om Berlin och om huruvida staden ska eller inte ska lyckas frysa tiden och förbli i den skymningstimme som andra storstäder – London, Paris – har lagt bakom sig, när de givit vika för kapitalet och skrämt iväg konstnärerna.
Berlin, konstaterar Julia Svensson, bär fortfarande identiteten av ”Poor but sexy”, till skillnad från andra metropoler där marknadstänkandet kidnappat kulturimagen och gjort stadskärnor till kommersialiserade och museifierade platser för de allra rikaste. Bilden bekräftades av Tomas Polvall i hans bidrag till VK-kulturens miniserie av europeiska utblickar; Berlins kulturscen är väl etablerad och ansedd, men bär ännu själen av att vara fotfolkets. 

Umeå är inte Berlin, inte heller Paris eller London, däremot en metropol i det lilla, en högst vital kulturstad och en stad som trots sitt nordliga läge och i all sin relativa småskalighet tar rejäl höjd mot det europeiska. Det gäller inte minst i stadsplaneringsfrågor, där Umeå just nu utgör en god spegel av större europeiska och globala trender, där riktningen är tydlig och kraftfull mot utformandet av stadskärnor byggda kring kommers och tunga kulturinstitutioner.
Umeå är inte Berlin eller Paris, inte heller Oslo eller Köpenhamn, där liknande utveckling också äger rum – städer låter sig naturligtvis inte läggas upp för jämförande analys så lättvindigt. Däremot kan det finnas en poäng i att för en stund lyfta blicken mot skyn och faktiskt, med det stora globala i åtanke, ställa sig frågan; vad är timmen slagen för Umeå? Var finns avantgardet och hur långt har marknadstänkandet hunnit? Är det skumma ljuset annalkande skymning eller gryning?

Umeå vill vara unikt och är så i många avseenden, dock inte i stadsplaneringsfrågor. Här gör vi samma typ av annorlunda saker som storasyskonen ute i Europa och världen. Att härma vinnande koncept är nu inget fel i sig, men gör man så måste man inse att man därmed väljer bort detta område som något som kan markera stadens särart.

Återigen; Umeå är inte Berlin eller Paris – och i det ligger faktiskt en skatt gömd. Umeå är unikt, kanske är det här som skymning och gryning kan infalla samtidigt. Kanske är Umeå staden som i sin litenhet och med sin unikt skarpa utblick över Europa, som med sitt imponerande, ja faktiskt unika, kulturella självförtroende, lyckas få avantgardet och kommersen att kunna verka i harmoni. Kanske ska Umeå bli det goda exemplet. Lennart Holmlund vill ställa en jättestaty
i älven – inget fel med det, i det lyckade exemplet på en stad där skymning och gryning kan infalla samtidigt bör man ha respekt för vars och ens idéer om vägar mot det unika.
Men innan vi börjar gjuta fundament i älven kunde vi väl bara stanna upp ett slag och inventera vad vi redan har under kategorin unika ting. Det finns en del, men det håller ofta till i konstiga små lokaler, är i regel rätt så oglamouröst och man behöver ibland sänka blicken rätt rejält mot marknivå för att se det.