Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Punkare och dinosaurier på författarscenen

Av , , Bli först att kommentera 4

Veckans fredagskrönika handlar om den nya litteraturscenen och kampen om marknadsandelarna

…………………………………………

Nu kan alla bli en förlagd författare! … Hej kulturredaktionen, jag har själv gett ut … Skriv din dröm, vi hjälper dig från tanke till bok! … orkade inte vänta på tröga förlag … tog saken i egna händer ….
Så ungefär ser de ut, de konkreta tecknen på den pågående uppluckringen av gamla hierarkier i förlags- och litteraturvärlden, när de likt svallvågor från stormen därute rullar in i kulturredaktionens mejlbox. De ökar stadigt, pressmeddelandena från de pigga nya aktörer som en efter en klättrar upp på den författarscen som genom nya tiders publiceringsformer nu ligger öppen för alla med ett tangentbord, lite jävlar anamma och en historia att berätta.
På denna nya författarscen pågår nu en intensiv kamp om utrymmet, men också om vem som ska få äga svaren på bokbranschens just nu hetaste frågor; Vad är en bok? Samt; Vem får och kan kalla sig författare?

Retoriken i debatten präglas av samma mönster som gäller i övrigt för hur den digitala revolutionens nya samtalsarenor utmanar rådande samtals-
hierarkier. I ena ringhörnan således de stelbenta förlagen och ett konservativt elitistiskt etablissemang, i den andra dem som vänt ryggen till (eller nobbats av) förlagsinstitutionerna, dem som hävdar synen på det egenutgivna och e-publikationerna som litteraturens punkscen och de hemkokta böckerna som en tungt vägande del
i ett litteraturens demokratiseringsprojekt.
Det är spännande, ofta roande, att följa detta positioneringskrig – tonen är så formell och behärskad som det trots allt civiliserade ämnet Litteraturen kräver, men under ytan anas högröd ilska, frustration, känslor som egentligen är fullt rimliga givet de tunga ideologiska frågor som drar runt i underströmmarna. 
Formell till det yttre, men stridslysten mellan de häftade pärmarna, är den nya rapport av Svenska Förläggareföreningen som damp ned på redaktionen häromveckan. Under den klargörande titeln ”Vad gör de på bokförlagen” redogörs här skolpedagogiskt för förlagens existensberättigande – förläggarens kunskap lyfts fram, relationerna de bygger med författarna, allt det uppenbara som talar till förlagens favör. En hel del ammunition finns i skriften att hämta för den som kulturkonservativt vill försvara kvalitet, nålsögon och litterära hierarkier framför kreativ anarki och mångfald på författarscenen. Men utöver att tala sig varm för sina egna intressen gör rapporten också ett försök att närma sig det riktigt viktiga i diskussionen om den nya litteraturscenen, när man punkterar en del av de mest besvärande missuppfattningarna kring hur förlagen arbetar.
För det finns en del sådana, myter som stör sikten i debatten; som den om att sann och äkta litteratur är den som flödar rakt ut ur författarpennan färdig för tryck. (Hur lockande bilden av det friskapande geniet än är förblir den oglamourösa sanningen den att även de största genomgår sina lektörssittningar.)
Eller den om att storförlagen mest bara har ögon för storsäljarna (jo, visst lyfts Läckbergarna fram i pr-kampanjerna, men det är också dessa kassakor som möjliggör utgivning av det smala, icke lönsamma)
Myter är alltså bra att ta död på – det gäller även för egenutgivningen, de romantiska dimmorna kring denna är lika viktiga att skingra. Som att det egenutgivna alltid är modigt, utmanande och bra. (Visst, det hemsnickrade kan ibland vara riktigt bra och som ledtrådar till aktuella idéströmningar är de individuella bokprojekten ofta intressanta att studera, men – och det kan låta hårt, men det får en författaraspirant tåla – det krävs en ganska aktiv insats för att finna guldkornen i den självutgivna mängden).

Men utöver att reda ut begreppen kring själva litteraturvärlden är det också viktigt att foga in analysen av bokbranschens och litteraturens tillstånd och framtid i en större förståelse för var vårt samhälle befinner sig.
En sådan blick från ovan gavs i onsdags kväll av den tidigare socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson, som i veckan besökte Bokcafé Pilgatan i Umeå och under dryga timmen lät ett intellektuellt värmande ljussken lysa upp höstmörkret. I den butik som vårt samhälle blivit, sa Göransson, är vi medborgare reducerade till kunder, till barn utan ansvarskännande och vilja till delaktighet. Det nya samhället, sa Göranson, har bara plats för nasare och kunder.
Sant så, tänker man – och kan omedelbart skönja hur onödigt mycket av striden om litteraturen kommit att handla om just detta; om marknadsandelar, om att sälja – sig själv, sitt verk, sin berättelse. Alla är nasare på den nya författarscenen, även de punkiga uppseglarna faller in i de mönster de så hårt kritiserar storförlagen för, använder samma pr-lingo i sina pressutskick, säljer in publiceringsvillkoren och formen snarare än ett innehåll.
Det är synd, för i stället för att kopiera det dåliga kunde storförlagen och egenutgivarna lära av varandra, härma det goda. Försöka se hur olika sätt att publicera sig kan berika varandra, så länge språket hålls högst.
För det får man aldrig tumma på; språkhöjden. Vår tid är utmätt, livet för kort för att läsa dålig litteratur, oavsett om det är mellan egendesignade-, storförlagspärmar
eller på läsplatta.

Bli först att kommentera

Både Ann och Svante utnyttjade sina positioner

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag publiceras på kultursidan Marianne Ekenbjörns recension av Ann Heberliens förhandsomtalade bok "Ett gott liv". Veckans krönika upptas också av Heberleins bok och hur den avtäcker långt mer än den konflikt mellan Ann Heberlien och förläggaren Svante Weyler än vad som fått utrymme i debatten.

…………………………………………………………..

Naken och självutlämnande – det var Ann Heberleins ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva”, boken som skapade medialt buller 2009. Naken och självutlämnande är också uppföljaren ”Ett gott liv”, även den liksom föregångaren – som Marianne Ekenbjörn påpekar i sin recension här intill – källa till kultursidesbråk innan dags datos recensionsdag. Skillnaden, och hela skillnaden; att den Ann Heberlein (bilden)  som skrev dagboken 2009 var sjuk, medan den Ann som nu skriver – naket och självutlämnande – är fullt frisk.
För den som läste och förfärades av ”Jag vill inte dö …” borde det vara självklart att läsa ”Ett gott liv”, inte bara följa kultursidesbråken om den – för dess läkande och försonande kvaliteter, bakom skandalerna. Det är en fin bok i egen rätt som utöver att vara den träffande beskrivning av samtidsmänniskan och hennes umbäranden som Ekenbjörn påpekar i sin recension, är en skildring av en människas process med att förstå och förlåta sig själv.
Ansvarsfrågan kan debatteras, vem borde förstått vad och när, men läst som en berättelse om att försöka sluta en personlig cirkel av smärta är ”Ett gott liv ” en finstämd och gripande bok. Genom redogörelsen i nya boken av turerna kring utgivningen av krisboken 2009 går den friska Ann Heberlein ut till försvar, för upprättelse åt den sjuka Ann, och hon framstår i boken egentligen varken som särskilt bitter eller hämndlysten – mest bara sorgsen över att det blev som det blev.

Men naturligtvis är det ju det skandalsaftigaste temat från boken som upptagit tid och utrymme i mediernas ljus – konflikten mellan Heberlein och dåvarande förläggaren Svante Weyler är helt enkelt för hett stoff för att lystna kändisjournalister och kulturskribenter ska se sig nödda att nyansera.
Det är synd, för självklart finns gråskalan även här, även om få i debatten hittills låtit resonemangen färgas av det. När jag läst ”Ett gott liv” utan skandalglasögon på har jag funnit – inte ett agiterat försvarstal, inte hätskhet och stridslystnad – utan snarare en ganska rak berättelse, med många fina filosofiska sidospår, om tillfrisknande och sjukdomsinsikt och om hur en människa på vägen mot detta, på fel ställen och i fel sammanhang, kan fara ganska illa. Nej, det är ingen vacker syn alla gånger som visas i boken av Ann Heberlein, också den friska Ann har sina fula sidor – det har vi människor. Vad fulare är, är dock de underliggande berättelser vars underströmmar drar längs med fötterna när man sätter sig in i Heberlein/Weyler-konflikten, nämligen de uråldriga om kvinnliga dårar och manliga genier. Om övertramp begångna i skydd av de lika uråldriga strukturer som gäller att orden från en människa som vid något tillfälle bekänt sig vara svag och icke tillräknelig alltid väger lättare än de från den på ytan behärskade. Om maktstrukturer, mellan könen och inom den litterära världen och om hur de utnyttjas på många plan.
 

Fult i historien är också det som blivit uppenbart i debatten kring boken, hur Ann Heberlein och Svante Weyler radikalt och på en avgörande punkt skiljer sig – signifikant för hela problematiken, i det att det bara är den i underläge som tydligt ser den förtryckande strukturen. Där Ann Heberlein tar på sig sin del av skulden för hur rollerna spelades när boken från 2009 lanserade; hur hon faktiskt uppgick i och utnyttjade rollen av sårbar kvinna under en stark mans beskydd. Ingenstans i Svantes svala försvarstal kan vi läsa hur han tar på sig sin del av den strukturella skulden, ingenstans någon bekännelse om att; ja, även jag gjorde fel, även jag utnyttjade de uråldriga rollerna i spelet mellan man och kvinna, frisk och sjuk.
Men å andra sidan; varför skulle han? Segraren – mannen, makten, den friske – skriver historia och bättre då hålla fast vid sin version, den som lika säkert som urberget ska låta Svante avgå som vinnare. Den labila kvinnan för alltid betraktad med ett litet uns av misstänksamhet. Jag tröstar mig med att Ann och andra stukade och sargade ändå – bortom mediernas ljus – alltid har makt att få erövra segern i sina egna livshistorier.

Bli först att kommentera

En glänta jag alltid återvänder till

Av , , Bli först att kommentera 1

Dagens kultursida ägnas åt Tomas Tranströmer som i går tilldelades Nobels litteraturpris. Själv minns jag mötet med Tranströmer under tonåren som omtumlande, lika ständigt omtumlande har hans poesi förblivit – den skriver sig in i kärnan av livet.

Här nedan min kommentar från dagens sida om utmärkelsen, i papperstidningen finns fler kommentarer om Tomas Tranströmer, från VK-kulturens medarbetare

……………………………….

Min mamma gav mig Tomas Tranströmer – under uppväxtårens stormar, när våra egna ord ibland inte räckte fram till varandras, kunde man hitta lappar insmugna i väskor, kläder, böcker, små fragment av poesi där man minst anat sig finna den men just där man förstås som mest behövde den; ”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse” (å, hur den strofen ändå aldrig tappar sin kraft), ”Gå som en spårhund där sanningen trampade!” (varje tänkbar politisk underton ovidkommande för en ung människa i stadd med sitt eget introverta sökande), ”En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag som om de låg
i hård träning för evigheten.”
Lapparna med Tranströmerpoesi blev en försoningsgest och en bekräftelse på att nej, ibland räcker inte våra ord till. Samtidigt ett tryggt besked om att det finns andra som har orden tillhands där vi själva kommer till korta. Tomas Tranströmer är den sortens poet, den som öppnar portar mot själva vår existens, aldrig så angelägen att få beskriven för sig som under sårig stormig uppväxttid. Den man väl egentligen aldrig lämnar.
Aldrig har ett Nobelpris i litteratur för mig känts mer jublande självklart. Jag är så glad. Över Tranströmer, över poesin och lapparna, över trösten i gläntorna vi alltid ska ha att återvända till. För: den som en gång stannat upp i Tranströmers glänta behöver inte på nytt gå vilse för att finna den. Den finns där, en plats att återvända till för att få syn på sig själv och försätta sig i det darr som är att leva.

Bli först att kommentera