Dagens kultursida ägnas åt Tomas Tranströmer som i går tilldelades Nobels litteraturpris. Själv minns jag mötet med Tranströmer under tonåren som omtumlande, lika ständigt omtumlande har hans poesi förblivit – den skriver sig in i kärnan av livet.

Här nedan min kommentar från dagens sida om utmärkelsen, i papperstidningen finns fler kommentarer om Tomas Tranströmer, från VK-kulturens medarbetare

……………………………….

Min mamma gav mig Tomas Tranströmer – under uppväxtårens stormar, när våra egna ord ibland inte räckte fram till varandras, kunde man hitta lappar insmugna i väskor, kläder, böcker, små fragment av poesi där man minst anat sig finna den men just där man förstås som mest behövde den; ”Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse” (å, hur den strofen ändå aldrig tappar sin kraft), ”Gå som en spårhund där sanningen trampade!” (varje tänkbar politisk underton ovidkommande för en ung människa i stadd med sitt eget introverta sökande), ”En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag som om de låg
i hård träning för evigheten.”
Lapparna med Tranströmerpoesi blev en försoningsgest och en bekräftelse på att nej, ibland räcker inte våra ord till. Samtidigt ett tryggt besked om att det finns andra som har orden tillhands där vi själva kommer till korta. Tomas Tranströmer är den sortens poet, den som öppnar portar mot själva vår existens, aldrig så angelägen att få beskriven för sig som under sårig stormig uppväxttid. Den man väl egentligen aldrig lämnar.
Aldrig har ett Nobelpris i litteratur för mig känts mer jublande självklart. Jag är så glad. Över Tranströmer, över poesin och lapparna, över trösten i gläntorna vi alltid ska ha att återvända till. För: den som en gång stannat upp i Tranströmers glänta behöver inte på nytt gå vilse för att finna den. Den finns där, en plats att återvända till för att få syn på sig själv och försätta sig i det darr som är att leva.