Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Umeås konstscen skryter inte om sin storhet

Av , , 1 kommentar 0

Att inom ett par hundra meters radie kunna finna såväl konst från den absoluta framkanten av samtida uttryck, som de rikaste arkiv från det lokala kulturarvet, är unikt och häftigt. Att under en eftermiddag kunna uppleva sånt som Walid Raads The Atlas Group eller Maria Miesenbergers Sverige /Schweden för att sedan ställa sig och glo en stund på världens äldsta skidor – det är hisnande, men sånt man varit van att göra på Gammlia i Umeå. Här har den sällsynta närheten mellan kulturhistoria och samtidskonst varit en så självklar verklighet att vi knappt reflekterat över den – det konst- och kulturarvscentra Bildmuseet tillsammans med Västerbottens museum under trettio år skapat här, är av en sort vars storhet går upp för en först nu när saker står under förändring i och med Bildmuseets flytt till Konstnärligt campus.

Så är också Umeås konstscen i mycket beskaffad, den är av en sort som inte skryter om sin storhet, men som uppenbarar sig i sin imponerande höjd ju mer man går in i den. På det sättet har också många av de finaste utställningarna på Bildmuseet varit till sin karaktär – en del så smala och snåriga att de tett sig i det närmaste omöjliga att bryta upp, men lysande och hänförande när man investerat de modiga timmar de krävt att forcera. Detta har varit och är Bildmuseets stora styrka, tron på samtidskonstens relevans och det orubbliga självförtroende till sin roll som förmedlare av dessa uttryck. Därtill, inte minst viktigt, har Bildmuseet också det fulla förtroendet till sin publik – tilliten finns till besökarnas lust att få del av just det smalast snåriga, den konst som både syresätter och petar i de samhälleliga sår som gör ondast.
I Bildmuseets uppdrag som inordnad under Universitetet ingår att verka som länk mellan den akademiska världen och allmänheten, något man genom åren skött med den äran. Kanske har det varit till hjälp att samtidskonsten också kan sägas komma med en tredje uppgift, även den behöver kontaktytor utformade med kunnighet och finkänsla mellan publik och utövare.
På Gammlia har Bildmuseet under 30 år nu haft möjlighet att laborera med och öva på detta med hjälp av den trogna och fasta publikströmmen till länsmuseet och den stora utmaningen blir nu att omsätta dessa förvärvade kunskaper om sin konstpublik i en ny verklighet på Konstnärligt campus, där kontaktytorna mot den akademiska världen öppnar sig men där en del pr-smartness och väl genomarbetade publika aktiviteter lär krävas för att bända upp dörrarna mot den egna lilla värld kring konsthögskolan som fram tills nu varit ganska sluten för allmänheten.
Om detta berättar Bildmuseichef Katarina Pierre i morgon på VK-kulturen, om den kommande flytten och om visionerna för ett Bildmuseum på väg mot en ny spännande tid, där nya pedagogiska grepp om konstpubliken ska finna lämplig form och fasthet.

Det om utställningarna och konstpubliken, men – och det är naturligtvis djupt orättvist och orätt att vi alltid har så lätt att glömma detta – en levande konstscen kräver också aktiva utövare, konstnärer som befolkar och verkar i sin hembygd. I det avseendet kämpar Umeå i någon mån i motvind, vi har visserligen de utbildningar som fostrar framtidens konstnärer, men saknar de förutsättningar storstäderna kan erbjuda konstnärer som vill kunna leva på sitt yrke – det ligger i samtidskonstens natur att dess naturliga nätverk finns i ett nationellt och internationellt sammanhang. Och en femårig vistelse vid en konsthögskola hinner sällan skapa bindande lojalitet mot en stad. Kort sagt; för en färdigutbildad konstnär innebär det fortfarande en mera aktiv insats och mer möda att stanna i Umeå än att ge sig av.

Hur den konstnär ska göra som vill trotsa detta det minsta motståndets lag och stanna kvar för att bo och verka i Umeå och Västerbotten diskuteras just nu i det ambitiösa seminarie – och utställningsprogrammet Get To Work, som har sin bas i och kring det konstnärsdrivna Galleri Verkligheten i Umeå. Programmet genomsyras av en hel massa jävlar anamma från sina initiativtagare, konstnärsgardet, och förhoppningsvis når något av allt de framför verkligen fram till dem som behöver höra det och agera på den insikt varje konstnär bär på och burit på i alla tider; den om att ett slitsamt ständigt skapande av sin egen jord att växa i ger mindre kraft åt konsten.

Tabun bryts när pappor talar föräldraskap

Av , , 1 kommentar 2

Inför farsdag riktar jag i veckans krönika ljus på de röster från pappors horisont som ger sig till känna alltmer i litteraturen och kulturen:

—————————————-

Allvarligt, sov nu för fan, min skatt. Säger man inte till sitt lilla barn om kvällen, som avrundning på pyjamasproceduren.
Kanske tänker man saker som; Du får inget vatten, sluta att tjafsa, lägg dig ned, sov för fan. Men säger det till sitt lilla barn, det gör man inte.
Den kaliforniske författaren Adam Mansbach gör dock precis det, i godnattsageparodin Sov nu för fan, och applåderas högljutt världen över för det. Boken, som nu utkommer på svenska, har även här tagits emot som något av ett befrielsemanifest av desperata föräldrar, med överjag hårt tuktade av bilderboksideal formade mot den änglalikt tålmodige pappa Åberg som hämtat och sprungit och hämtat och läst och torkat sig igenom ett par svenska, nu vuxna, generationer. Omöjlig att leva upp till, en utopisk fadersgestalt för livspusslare 2011.
Det fnissiga och upprymda mottagandet av boken är lätt att förstå sig på, den är ett gott exempel på litteraturen när den gör sitt jobb, däri det ingår att uttala det mörkaste, befria oss genom ordet – för helt visst är det förlösande att få fläta in de egna förbjudna tankarna i andras.
Antigodnattsagan och mottagandet av den är också talande för hur det politiska och subversiva ofta ryms i de litterära hybriderna. Den vassa samhällskritiken visar sig ofta först precis i språnget mellan serier och romaner, mellan barn- och vuxenlitteraturen, mellan fakta och fiktion.
Men det finns en annan dimension av Sov nu för fan, som vi måste tala om och jag passar på att göra det med kommande helgs Fars dag som alibi; för utöver att vara vass och befriande är den också representant för en papparöst som på senare år blivit allt tydligare både i litteraturen och i övrigt kulturskapande, en röst som vill berätta om och resonera kring vad det är att vara pappa. En röst som är välkommen och på alla sätt ett steg i rätt riktning, men som det finns anledning att ägna en stunds eftertanke.

Papparösten är ingen röst som marknadsför sig som just en sådan; de nya papparösterna är i stället integrerade i större sammanhang, som en enskild del i det som ofta berättar om något större. Vi kan i litteraturen finna många exempel från de senaste åren där faderns erfarenheter ger sig till känna som en av många i ett annat berättande – vi har Knausgård (bilden) förstås, bland andra papparöster i höst sticker författaren Mats Kempe och serietecknaren Mats Jonsson ut för sina fina skildringar av hur nära själva livsnerven vi befinner oss i familjevardagen.
Att papparösten blir tydligare är således både bra och dessutom förväntat – den samtida litteraturen och kulturen samplar sin samtid och det vore konstigt om inte ett ökat antal uttag av pappa-dagar och ett samhälle som alltmer påbjuder pappors närvaro i sina barns liv, också skulle visa sig i kulturen och i vår publicistiska verklighet. Klart att männen, när de finner sig sittande intill döden uttråkade på sandlådekanten eller förtvivlat sliter med trånga galonisar, vill och ska berätta om sina upptäckter.
Så man hejar på, enligt det förväntade, visst är väl varje steg i rätt riktning värt en liten applåd?

Frågan är bara vad man sedan, som mamma, kvinna, gör med den där välbekanta sorgen som lurar bakom det uppmuntrande leendet över inflöde av pappors rapporter från öppna förskolans golv. Den där sorgen, som kanske är en ilska, över att åter vara den som står och mumlar, förbisprungen och snuvad, odefinierbart kränkt – visst, det är bra att ni också vill berätta … men varför dög inte våra vittnesmål, varför titulerades de som moderskapsskildringar när nu samma berättelser när de kommer från en man sägs handla om hela det stora Föräldraskapet? Varför var vår sandlåderealism inget värd? Hur kan taket plötsligt vara så högt för den familjegegga vi kvinnor tidigare försökt belysa i offentligheten, men vackert fått släpa tillbaka till skamvrån?
Vad gör man med sorgen över att reduceras till det andra, när man hela tiden haft det förstas perspektiv?
Ja, med sorgen gör man det man alltid gjort; skärper tanken och försöker vara konstruktiv. Vi kan konstatera att det är bedrövligt att det till sist ändå skulle behövas ett männens inträde på arenan för att legitimera föräldraskapet som ämne i de seriösare nivåerna av kulturlivet. Vi kan också listigt ta chansen att slinka in genom de dörrar papporna öppnat för nya sätt att prata om föräldrarollen, där även det mörka och fula får rymmas på ett sätt vi inte varit vana vid när vi brasklappat oss fram i våra skildringar av moderskapet.
Vi kan – och ska – också fortsätta bejubla papparapporterna. För det är ju i grunden bara gott och bra att pappan träder fram rejält i litteraturen, kulturen och i den publicistiska offentligheten. Varje föräldraskap är unikt och ju fler vi är som formulerar vilka krafter som rör sig inom detta fält, desto större chans lär vi kunna ha att nå fördjupad insikt om oss själva genom andra.