Att inom ett par hundra meters radie kunna finna såväl konst från den absoluta framkanten av samtida uttryck, som de rikaste arkiv från det lokala kulturarvet, är unikt och häftigt. Att under en eftermiddag kunna uppleva sånt som Walid Raads The Atlas Group eller Maria Miesenbergers Sverige /Schweden för att sedan ställa sig och glo en stund på världens äldsta skidor – det är hisnande, men sånt man varit van att göra på Gammlia i Umeå. Här har den sällsynta närheten mellan kulturhistoria och samtidskonst varit en så självklar verklighet att vi knappt reflekterat över den – det konst- och kulturarvscentra Bildmuseet tillsammans med Västerbottens museum under trettio år skapat här, är av en sort vars storhet går upp för en först nu när saker står under förändring i och med Bildmuseets flytt till Konstnärligt campus.

Så är också Umeås konstscen i mycket beskaffad, den är av en sort som inte skryter om sin storhet, men som uppenbarar sig i sin imponerande höjd ju mer man går in i den. På det sättet har också många av de finaste utställningarna på Bildmuseet varit till sin karaktär – en del så smala och snåriga att de tett sig i det närmaste omöjliga att bryta upp, men lysande och hänförande när man investerat de modiga timmar de krävt att forcera. Detta har varit och är Bildmuseets stora styrka, tron på samtidskonstens relevans och det orubbliga självförtroende till sin roll som förmedlare av dessa uttryck. Därtill, inte minst viktigt, har Bildmuseet också det fulla förtroendet till sin publik – tilliten finns till besökarnas lust att få del av just det smalast snåriga, den konst som både syresätter och petar i de samhälleliga sår som gör ondast.
I Bildmuseets uppdrag som inordnad under Universitetet ingår att verka som länk mellan den akademiska världen och allmänheten, något man genom åren skött med den äran. Kanske har det varit till hjälp att samtidskonsten också kan sägas komma med en tredje uppgift, även den behöver kontaktytor utformade med kunnighet och finkänsla mellan publik och utövare.
På Gammlia har Bildmuseet under 30 år nu haft möjlighet att laborera med och öva på detta med hjälp av den trogna och fasta publikströmmen till länsmuseet och den stora utmaningen blir nu att omsätta dessa förvärvade kunskaper om sin konstpublik i en ny verklighet på Konstnärligt campus, där kontaktytorna mot den akademiska världen öppnar sig men där en del pr-smartness och väl genomarbetade publika aktiviteter lär krävas för att bända upp dörrarna mot den egna lilla värld kring konsthögskolan som fram tills nu varit ganska sluten för allmänheten.
Om detta berättar Bildmuseichef Katarina Pierre i morgon på VK-kulturen, om den kommande flytten och om visionerna för ett Bildmuseum på väg mot en ny spännande tid, där nya pedagogiska grepp om konstpubliken ska finna lämplig form och fasthet.

Det om utställningarna och konstpubliken, men – och det är naturligtvis djupt orättvist och orätt att vi alltid har så lätt att glömma detta – en levande konstscen kräver också aktiva utövare, konstnärer som befolkar och verkar i sin hembygd. I det avseendet kämpar Umeå i någon mån i motvind, vi har visserligen de utbildningar som fostrar framtidens konstnärer, men saknar de förutsättningar storstäderna kan erbjuda konstnärer som vill kunna leva på sitt yrke – det ligger i samtidskonstens natur att dess naturliga nätverk finns i ett nationellt och internationellt sammanhang. Och en femårig vistelse vid en konsthögskola hinner sällan skapa bindande lojalitet mot en stad. Kort sagt; för en färdigutbildad konstnär innebär det fortfarande en mera aktiv insats och mer möda att stanna i Umeå än att ge sig av.

Hur den konstnär ska göra som vill trotsa detta det minsta motståndets lag och stanna kvar för att bo och verka i Umeå och Västerbotten diskuteras just nu i det ambitiösa seminarie – och utställningsprogrammet Get To Work, som har sin bas i och kring det konstnärsdrivna Galleri Verkligheten i Umeå. Programmet genomsyras av en hel massa jävlar anamma från sina initiativtagare, konstnärsgardet, och förhoppningsvis når något av allt de framför verkligen fram till dem som behöver höra det och agera på den insikt varje konstnär bär på och burit på i alla tider; den om att ett slitsamt ständigt skapande av sin egen jord att växa i ger mindre kraft åt konsten.