En bekännelse: jag har gjort det mest förbjudna – sånt som bara andra gör. Det är ovärdigt och världslitteraturen må förlåta mig, men jag har sorterat min bokhylla i färgordning. Så, nu vet ni.
Det är inte vackert, men denna akt av det lägsta bland det lägsta har sina förklaringar.
Det började rätt oskyldigt. Ett nytt hyllsystem kom sig på plats i det rum som därmed formellt fick namnet Biblioteket, svartlackade hyllplan skruvades upp och formade perfekt avvägda sektioner. Däri skulle så rikedomen fullbordas, för den som har en vägg full av hyllor och travar av böcker vid sina fötter är så rik man någonsin kan bli.
Men – som vi vet kan rikedom förblinda, locka fram både besynnerliga beslut och en osund ytfixering. Kanske, tror ni, var det detta som hände. För helt visst är det så, rikedom förblindar och snabbt kan det gå. Plötsligt står man där och gör sånt som bara andra gör, granskar bokryggars nyanser, finner sig vara en som Inreder med böcker.

Men – det finns alltså förmildrande omständigheter, den färgkoordinerade regimen hyllprojektet landade i föregicks av andra – sansade – uppslag och försök att katalogisera. I något skede framstod möjligheten att bygga kronologiskt som en god idé, att skildra den egna litterära tidsresan i hyllorna. Från Maria Gripe (vita ryggar), vidare genom Hesse (vit, samt tummad och tågluffarsmutsig pocketrygg) och Dagerman (blå samt gul), till Peter Høeg (marinblå) till Knausgård (blå, rödorange samt rosa).
Ett högintellektuellt angreppssätt provades också, utifrån idén om att med böckerna bygga sig svaret på de trängande livsfrågorna, låta hyllorna bli ett eget litterärt mästerverk med volymer i egna samtal om de stora gåtorna. Tanken uppstod när Ragnar Thorsies Sånger från äldreomsorgen, (svart rygg), plötsligt dök upp i travarna, en volym som under de senaste veckorna framträtt som oundgänglig för varje människa som har eller haft att göra med äldreomsorgen – det vill säga, de flesta. Frågorna som pockar på i boken, om var en cynisk livshållning uppstår, om var empatin upplöses, besvarades nämligen fint med Johan Jönssons Efter arbetsschema (svart och orange), placerad intill; diktsviten från 2008 om låglöneslaveriet som slukar ungas livsmod och spottar ur sig individer fulla av kyla och människoförakt. Därefter blev det lite svårare, eller enklare, både Gustav Fridolins Blåsta (brokig rygg, svårplacerad) och Amanda Svenssons Välkommen till den här världen (vit rygg) framstod som goda titlar för den som söker svaret på vilka de 80-talister är, som befinner sig i början av sina yrkeskarriärer och som ska befolka vår framtid.
Så står man där och ser svaren och frågorna förgrena sig ut bortom kontroll, rösternas brus blir öronbedövande och systemen kollapsar.
Berlusconis leende skymtar så förbi på ett biografiomslag och man tänker, kanske alla stora män som skrattar sig fria från bekymmer längst upp, vid taket där de inte stör. Och så en hörna för akademieledamöter, Lotass och Ekman. Poesin luftigt uppställd, så att de lätt faller ut i handen när man passerar i hög fart. Feministerna i mitten av hyllsystemet, i ögonhöjd för döttrar runt 1,20; Ebba Witt-Brattström, Fittstim, Brøgger, Jong. Klassikerna i ytterkant, att börja och sluta bokbotaniserandet med.

Man väger och plockar med sina böcker, man är rik, men valmöjligheterna blir för många och det är då som man kapitulerar. Bestämmer sig för det ytligaste ytliga, ställer blått intill blått, rött intill rött och det svarta och vita i långa lugna rader däremellan.
Vi är mer än så här, viskar bokryggarna. Jo, mumlar jag, jag vet, och just därför. Ni är mer än vi människor mäktar med, möjligheterna blir alltför många. Ni får finna er i varandras färgkoordinerade sällskap. Prata med varandra, försök i alla fall, säger jag åt dem. Släcker lampan, nattar de mina, i mörkret är alla bokryggar grå.
Man lyssnar till nyhetssändningar och väderleksrapporter, båda ropar om tilltagande kyla. Man blickar ut i mörkret och tänker att det drar kallt, att nästa hyllsystem måste bli något byggt mot ytterväggarna. Något riktigt maffigt, som isolerar både mot minusgrader och misantropi. Man inreder sitt bo och sitt liv, söker värme där man kan.