– Tänk inte: jag MÅSTE lämna ungarna på dagis i tid, tänk i stället jag VILL lämna ungarna på dagis i tid. ­Tänker man ”Nä nu VILL jag”, då blir det en helt annan ­känsla. 

Detta hört i måndagens Tendens i P1 där den mentala tränaren Eva Johansson medverkade med tankar som hämtade ur de mörkaste, kallaste hörnorna från ett samhällstillstånd i blind tillbedjan av självförverkligande, eget ansvar och valfrihet.  

– Jag skulle vilja se stressen som ett privat, personligt problem Jag kan inte förändra situationen, bara hur jag TÄNKER om situationen. 

Säger coachen Eva Johansson, och så fortsätter samtalet, med liknande självhjälpsuppmaningar, hämtade ur floskelbanken av sådant som när det sägs är tänkt att peppa, muntra upp, men som flätar in sig i en större och missljudande klagosång om det individuella projektet i sin mest hjärtskärande form. 

 

I valfrihetens välsignade tidevarv bär vi alla vår egen lycka och framgång i våra händer, finemang för alla med entreprenörskapet i blodet och vass tunga, penna eller armbågar. Sämre för dem som då och då finner det svårt att välja rätt på den marknadsplats som kallas livet. För liksom lyckan för den som väljer rätt, väntar misslyckande för dem som väljer fel, tänker fel, har fel INSTÄLLNING.

För många går det bra, men för dem med beslutsångest, dem som inte är go-getters eller finner valen svåröverblickbara mellan 17 friskolor, 67 hemtjänstföretag, 48 tv-kanaler eller 12 självhjälpsmetoder, har vi sett hur ett samhälle som sållar bort de beslutsosäkra kan vara obekvämt att vistas i. 

Som vanligt är det i utkanterna skadeverkningarna blir svårast, i valfrihetens samhälle offras de med tunna röster först. de gamla, sjuka, barnen. Barnen, som går ut i en värld fullproppad med privata små livsprojekt men i avsaknad av hållbara gemensamma strukturer, och de gamla som kanske inte, som i Inger Wikström-Lindgrens serie som publicerats på kultutren i veckan, väljer mellan cyankalium och dödsklinik i Schweiz som alternativ till en äldrevård i fritt fall, men väl mellan bara olika grad av lidande. Det värsta; ensamheten i de liv vi skräddar fram åt oss själva. Bara oss själva att skylla, när vi hasar fram i för stor blöja på äldreboendet.

 

Den mentala tränaren Eva igen; 

Orden är betydelsefulla, varje sak jag säger är som ett meddelande till mig själv- om jag tar fram den där trötta ­rösten, då BLIR det ju jobbigt. 

En poäng där, tänker jag, men mörkret som anas mellan raderna i budskapet får mig att tänka; bättre än att lyssna ännu mer till oss själva borde vi kanske försöka lyssna till de röster som talar från utkanterna, ja, de gamla och barnen till exempel. 

Litteraturen är som vanligt ett fint ställe att söka sig till för att finna dem som talar för de svaga. Och då ställa om skärpan från den som påbjuds av det individfixerade samhället och rikta sökljuset från till sådant som föräldrauppgörelser i bokform med högt skvallervärde, mot dem som talar för den stora grå utkantsmassan. Bland dem som talar för det stora grå finns just nu två goda exempel i litteraturen; Johan Jönsons poesisamling med.bort.in och Eija Hetekivi Olssons outhärdliga barndomsskildring Ingenbarnsland. Båda vittneslitteratur från kylan utanför, talandes för många. 

Hör vrålen från utkanterna och förstå; den inre ­kylan i våra privata livsprojekt drabbar fler än oss själva, de isar i själva verket ned ett helt sam­hälle.