I det står jag fast vid min åsikt, vägen framåt innebär fortsatt spridande av fri information över världen, på ett så demokratiskt sätt som möjligt.

 

I helgen kom dock ett tv-inslag i min väg som fick mig att vilja nyansera min åsikt om digital rening en aning – i söndagens Agenda berättades om boken och den nya trenden (!) informationsbantning, ett reportage som banade sig fram som en liten frälsning just då, inför kvällsbetinget av informationsplöjning. Som en Messias tornade han upp sig i rutan, Clay Johnson, en av hjärnorna bakom Obamas webbkampanj för fyra år sedan, som nu bytt sida och skrivit boken The Information Diet, om farorna med informationsmässig överätning. 

”I dag kan okunskap vara följden av informationskonsumtion, likväl som det kan vara följden av brist på information.” sa Clay Johnson med frälsarens stilla lugn. Och jag vet inte – men plötsligt kändes det så befriande att få höra hur ett annat sätt, en annan väg, faktiskt är möjlig. 

Man är inte så kaxig nämligen, när man sitter där och ska simultanläsa helgens samlade dagstidningars samtliga delar, samtidigt ägna uppmärksamhet åt de där plattorna med i-prefix som dräller omkring och ropar om kreddiga tv-serier man borde följa, artiklar ur den internationella högprestigepressen man borde läsa, samtidigt som de sänder ut stötvågor av ständigt nya mejl, twitterflöden att följa och facebookuppdateringar att gilla, eller bara bläddra sig igenom. När man sitter där och slänger sig mellan informationssnuttarna och förtvivlat undrar; hur hinner andra? – då lyssnar man gärna till en informationssamhällets hälsoguru som Clay Johnson, när han visar på alternativ till det digitala hetsätandet.

För han har rätt; vi äter oss till döds i den nya informationsåldern. Trots att vi vet hur dåligt det är med småätande går det liksom inte att motstå dess digitala motsvarighet. De smarta telefonerna är alltför smarta, de listiga hjärnorna bakom de sociala medierna alltför listiga – snabbmatsstället för själslig skräpmat är ständigt öppen, för ärligt talat; det mesta av det vi trycker i oss därute på nätet är sällan det intellektuellt uppbyggliga, snarare sockerkickar för egot.

 

Fler människor dör i dag av fetma än av svält, skrev magasinet DN Världen i veckan – välståndet fördelas ojämnt över världen, svälttillstånd pågår parallellt med destruktiva överflöd. De stora rörelserna över världen följer samma strömmar och fördelningen av tillgång till information bär många likheter med tillgång på mat – öst mot väst, rik mot fattig, spelet är intrikat och vem har rätt att förvägra den ene det han själv vill kunna åtnjuta i obegränsad mängd?

Med liknelsen med ätandet med sig kan man gärna komma ihåg medicinprofessorn Stephan Rössners gamla slagord; ”man kan äta allt men inte alltid”. Att hantera risker med överätande av information intill fördumning handlar också om att hitta lagomnivån. 

Nog så svårt, för när det gäller information likväl som ätande är total avhållsamhet, som för den nyktre alkoholisten, inget alternativ. Maten, likväl som information, är något vi behöver ett konstant inflöde av – vi måste bara lära oss hantera de ständiga lockelserna, att det ohälsosamma snasket alltid ska komma att ligga där som en potentiell trigger inom armslängds avstånd. 

Clay Johnsons nya lära handlar om detta, om att förstå att mer inte är bättre och tillämpa insikten när vi rör oss i det nya medielandskapet. Söka upp det som är uppbyggligt och bra för oss, lära oss att regelbundenhet och balans håller hälsan vid liv. De flesta människor äter sig inte till döds, trots ständig tillgång till livsmedel, med vårt intellekt bekämpar vi det djuriska i oss som säger “passa på att ät medan mat finns”. Nu står vi inför en ny utmaning, där informationsutbudet är ett ständig tillgängligt buffébord, som vi måste lära oss återvända till med måttfullhet. Även här komma ihåg att vi är djur och att våra instinkter ständigt måste tämjas.

 

Vi är djur i grunden, om än hyfsat bra på att kontrollera våra drifter. Och när jag tänker på den djuriska människan i den förunderliga nya världen återkommer jag alltid till det jag en gång läste om små barn och tv-skärmar och det någon forskare förklarade om de djupaste överlevnadsinstinkter som låg bakom hur riktigt små barn så stint fäster blicken vid tv-flimret. “Något rör sig framför mig, bäst att hålla det under uppsikt tills jag vet vad det är, om det hotar mig eller om jag möjligen kan ha nytta av det.”

När vi sitter där med världens informationsflöden rakt ned i knät – blir vi inte just det där lilla barnet igen? Något rör sig framför mig, det djuriska kopplar in, bäst att hålla detta under bevakning, tills jag vet, är det jag ser ett hot eller en möjlighet. Både och? Var det ena och var det andra? 

Bilden av det lilla barnet gör mig alltid så sorgsen. Inte alls den smarta lilla världsmedborgaren i vardande, sugandes upp information. Utan en liten människovalp bevakandes potentiella rovdjur eller möjligen byten från djungeln. 

På samma sätt; kostymen i bilkön med iPhone i hand – inte alls i färd att kolla aktiekursen på DI-appen, utan hur många som gillat hans senaste fotouppdatering på Facebook, tröstätande nätuppmärksamhet – det djuriska kopplar in…

Jag är med dig här Strindberg, det är synd om människan.