Om mammor, myter och vikten av att våga titta bakåt mot historiens mörker – trots att det ibland både skaver och smärtar – handlar veckans fredagskrönika
—————————————-
En lintott, en mörklockig. En Albin och en Stig, en ribba som höjs och höjs – naturligtvis mot den stora katastrofen. Det är söndag förmiddag och Astrid Lindgren-filmatiseringen Hoppa högst rullar än en gång i SF-kanalen, än en gång ler jag åt de galna Albin- och Stigmammorna – en blond, en mörklockig – och deras uppgörelse med varandra genom sönerna. Hur de så rörande och så klichéartat gestaltar ett av de mest klassiska av moderskap, mamman som pushar på – ömheten underordnad vässandet av sitt barns armbågar i en värld som kräver vassa armbågar. I dag skulle vi kanske kalla dem tigermorsor, den typ av mor som kräver framgång och får framgång, av olika sort och till varierande pris – vilket Albin och Stig får erfara då historien slutar med ett förlösande garv i sjukhussalen.
Ett par timmar senare, i biomörkret med Mästerkatten. Historien formar sig mot den gamla folksagan om Jack och bönstängeln och se där, återigen moderstemat som ett tungt bärande moment i berättelsen; katastrofscenariot i upplösningen en följd av den orkanliknande kärlek gåsmamman från landet uppe i molnen hyser till sin bortrövade unge med guldäggen. Så stark är den att hon utan problem förgör en hel stad i jakt på sin älskade unge.
Överallt och ständigt modersmyterna och modersbilderna – en genomgång av en vanlig dags medie- och kulturutbud ska visa att moderstemat ligger inflätat i det mesta. Hur stor vikt vi lägger vid att bevara myterna om moderskap visar sig i hur temat särskilt utmärker sig i barnkulturen, de klassiska mammaikonerna ingår i basfödan av historier vi bygger våra barns omvärldsuppfattning med. Så att de ska veta att allt är lugnt, att allt är i sin ordning, att världen snurrar på i sina givna banor.
Samtidigt gnetar vi mödrar på med oss själva i en tillvaro där ingen vill låtsas om de gamla myterna, hey vi är ju jämställda!, frigjorda! – det enda vi behöver göra är att välja – vill vi vara helikoptermammor, curlingmammor, kanske en nyauktoritär modell i dag, i morgon en skön låt-gå-typ?
Bara att välja, men när vi bumpar omkring bland trender och söker bygga nya modersmodeller, som passar en nutid, som passar oss, undviker att titta bakåt alltför mycket i historien så finns ändå myterna där i botten – det kan vara bra att komma ihåg, av olika anledningar.
I veckan utkom kulturskribenten och idéhistorikern Patrizia Lorenzonis nya bok Mama Dolly, en kulturhistorisk betraktelse om modersbilder genom årtusenden, med världsomspännande blick, där fascinerande, blodiga, religiösa, uråldriga och moderna myter avhandlas. Rekommenderas för alla som någon gång slagit huvudet i samtida påbud och dogmer – rörelseutrymmet kan ibland kännas större när man påminns om den stora bilden, om hur komplicerad och laddad, hur politisk, frågan om moderskap varit för kvinnor genom årtusenden.
Om bara några veckor föder kronprinsessan Victoria sitt första barn och vi ska nog räkna med att det ger en buzz kring moderskap i samma storleksordning som giftermålet för ett par år sedan gav bröllopet och äktenskapet. I bästa fall kan somligt gott utvinnas i fördjupande riktning av detta, men då behöver vi i det bebispastelliga och från historiens ankare lösgjorda rus som lär förlama landet komma ihåg myterna. Komma ihåg att vi som bygger nya modersbilder i dag trots allt bär inom oss skärvorna av dåtidens krossade myter.
Det är nämligen mytskärvorna som ligger där i magen och skaver när vi inte får ihop smärtan i magen med vad som pågår i huvudet, på ytan. Samma historiska skärvor, gissar jag, som orsakar smärtan i magen på Maria Sveland som i veckan skrev om den nya antifeminismen och de isande stråk av hat mot det politiskt korrekta som drar genom Europa. Går vi ett nytt 30-tal till mötes, frågar sig Sveland i artikeln och låter ett resonemang följa som leder svaret på den frågan i oroväckande riktning.
Skrämmande pustar från historiens iskyla blåser oss i nacken, men det historiska mörkret är något vi just nu måste våga blicka in i. När reaktionära krafter vädrar morgonluft är det viktigare än någonsin att kasta täta blickar bakåt – det gäller både modersmyter som förståelsen för var främlingsrädsla och intolerans frodas.
Att ha koll på varifrån vi kommer och vad det är som skaver i magtrakten behövs för att kunna ta ut riktningen framåt – ingen myt, utan nödvändig sanning.
Senaste kommentarerna