När snö och kyla bestämmer livsvillkoren

Om kärl och bubblor och om högerns och vänsterns ilska – bland annat – handlar veckans fredagskrönika.

———————————

Vilken form har den människa som vill kunna leva ett gott liv i ett hårt klimat? Kanske som en urna, med bred bas, en som står stadigt med något tungt och solitt i botten och kan ta emot törnar och låta vindar forma sig runt omkring utan att välta. 

En stadig urna, som kan bevara ett innehåll skyddat, men hålla en öppning fri uppåt för påfyllnad och utbyte. Ja, så måste nog en människa till formen vara beskaffad för att kunna leva gott och rikt, åtminstone i tider då livet snålblåser runt omkring oss – lite för jämnan alltså.
 
En vecka innan världens blickar skulle riktas mot Umeå i fascination inför en annan skepnad funnen i snön reste Tärnabykonstnären Monica L Edmondson ut på fjället norr om Polcirkeln för att låta hundra av sina samiskt influerade glaskärl möta snö och kyla – bekanta sig med ett kargt klimat på hemmaplan inför en större färd ut i världen (VK 16/2). Vi måste vara som kärl, menade Monica L Edmondson när hon berättade om sitt arbete, vi måste först hitta vår egen hemvist och hemkänsla, sedan ge oss ut och fylla på med andras erfarenheter. 
Det lät självklart på det sätt som det gör när konstnärer beskriver sitt arbete; vi måste låta livet fylla oss men inte sluta oss när livskänslan är tillräcklig för att skapa en stadig bas utan förhålla oss öppna, lite snö och regn kan komma in men så måste det vara. 
På twitter meddelar Edmondsons att inventeringen av kärlen efter expeditionen visar att alla kärlen höll – fjället prövade och fjället skonade. 
Människan som ett kärl är en sympatisk bild att hålla i minne, ett ideal att kanske sträva mot när livet påbjuder slutenhet gentemot snöstormar och oberäkneliga kastvindar där ute.
 
Under veckan har jag både roats och förfärats av den franska författaren Claire Castillons novellsamling Bubblor, som ger en mera dyster men sannolikt mera sann bild av samtidsmänniskan. I trettioåtta noveller låter hon oss möta lika många karaktärer ur samhällets mest aktuella personbibliotek, ingen i närheten av att vara något stadigt stående och omvärldsintresserat kärl, samtliga i stället renodlade bubbelkaraktärer. 
Inifrån sina transparenta höljen kan de se ut och andra kan se in – men allt blir en aning förvrängt. Till tillvaron i bubblan släpps inget egentligen in, den egna rösten är den enda som hörs tydligt och livsprojektet handlar ytterst om att hålla ytan intakt, inte brisera.
Man kan lätt visualisera även denna människotyp, i samlad form ett skrämmande kluster av personkultens samhälle av i dag – en geléartad massa av bubblor inordnade intill varandra som anonyma romkorn, berusade av sina egna jag och oförmögna att se den större bilden, hur de klistrar sig intill andra, till ytan identiska, bubblor. 
 
När snö, kyla och hårda vindar bestämmer livsmiljön behöver vi vara mer som kärlen ute på fjället än som bubblor. Stadiga. Öppna. Med en tung bas. Bättre solitärer i ett kollektiv än ensamma enheter om än klistrade till varandra. Bubbelsamhället är nämligen av en sådan sort som aldrig kan hålla i längden – personkulten är ett problem av i dag att ta på allvar. Det är svårt att prata om system, om klasser när alla är sina egna jag och ingen vill se sig som inordnad i ett större sammanhang. Dessutom, vilket de senaste veckornas debatt på temat politisk depression avhandlat, jagkulten leder också till en känslostyrd debatt. Självklart så, inom bubblans hölje ligger känslans argument närmast till hands när den egna ståndpunkten ska försvaras. Vilket kanske delvis förklarar det aggressiva tonläge som i dag präglar debatten. 
Den som ser sig själv som en enskild enhet har svårt att dela andras kärna – den som är ensam blir ofta lite rädd, och den som blir rädd blir ofta arg. Och den som blir arg men saknar argument kan slå blint och väldigt hårt.
Men jagkulten är förstås bara en av orsakerna till det hätska samtalsklimat som råder. I senaste Ordfront resonerar Jan-Erik Pettersson kring olika upphov till vredens debattklimat och sätter fingret på det mest förbryllande i fenomenet; att högern är argast. Samtidigt som den segrar. Jan-Erik Petterson skriver om ilskan för ilskans egen skull, om ilskan som ego-boost och mediegimmick. Ilskan mot ”packet”, skriver Petterson, oavsett om det är misslyckade svennar eller blattar förenar de politiskt inkorrekta och framgångshögern. 
 
Vänstern är förstås också arg, med rätta så, det finns en del att välja på därute att rasa över – men det betyder inte att man nödvändigtvis måste härma högerhatet. Lika lite som vänstern behöver göra (extrem)högerns bild av våra stora problem till sin, à la Rothstein, lika lite behöver den härma högerns vrede. 
Högerns ilska möts inte bäst med lika mängd hat från vänster, om debatten ska nå vidare måste det till väl underbyggda argument, förankrade i historiska realiteter, men till att börja med ett aktivt och medvetet nedskruvande av det hätska tonläget. 
Det kan vara värt att prova, både hos höger- och vänsteragitatorer. Om larmet är tillräckligt stort kan den som drastiskt sänker rösten till en viskning plötsligt få allt ljus på sig – vem vågar försöka?
 

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>