Även i min barndoms småstadsidylliska Örnsköldsvik – det frikyrkliga Foppalandet, där man minst av allt trott sig kunna finna subkulturella yttringar med mera politisk sprängkraft – fanns under en kort period en liten filial – via en bakgård nära hamnläge tog man sig in i den lokal som under en tid disponerades av en lokal fraktion Frihetsfrontare.

Här tumlade MUF-are omkring med gymnasieesteter med röda stjärnor på ÖB-jackorna, hit sökte sig för den delen också slitzbrudarna och en och annan hockeykille för att hinka hembränt under politisk flagg. Mer än politiskt var det förstås mer fråga om att få vara rebell – att vara tonåring med kulturvänsterambitioner i Övik under 1990-talet var att leva i ständig skugga från det coola Umeå, där saker hände på riktigt.

Så det krävdes inte så mycket, man hakade på när tillfälle bjöds helt enkelt. Liksom alla andra, politiska ambitioner eller ej, som naturligtvis inte var dummare än att också haka på där det bjöds lite aktion.

Naturligtvis fick svartklubben rätt snart bomma igen – det hela var vad jag minns det rätt så odramatiskt och alla gick tillbaka till festande i sina gamla tillhåll var det nu må ha varit.

Värre gick det för VK:s Stefan Bergmark som under en tid på 1990-talet slog sig in på banan som svartklubbskrögare – där slutade det med blodvite och polisinsats. Stefan Bergmark skriver i dag på VK.s kultursidor om sprit och politik under rubriken "Svarta marknadens kultur". 

Här ett utdrag, läs texten i sin helhet i VK:s pappersutgåva:

I Malmö, den stad i Sverige som har flest svartklubbar, satsade kulturnämnden häromåret en miljon kronor på en utredning av något de kallar spontankultur. En utredning som skapade debatt då den innehåller ett förslag om legalisering av svartklubbar. "Det går att se svartklubbar som ett slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet." står det i slutrapporten vilken också talar om "ett uppsökande och aktivt tillståndsgivande från kommunens sida”.

Med andra ord: Kommunala tjänstemän ska skickas ut på svartklubb och finner de kompletterande kvalité i verksamheten så ska den ges tillstånd. Den borgerliga oppositionen skrädde inte orden i sin kritik och jag kan inte annat än hålla med.

Visst vore det trevligt med en mer mångfacetterad svensk krogmarknad. Byråkratin kring utskänkningstillstånden, särskilt kraven på lagad mat och därmed dyra restaurangkök, har gjort utbudet lite väl jämngrått. Men den svenska restriktiva alkoholpolitiken har otvivelaktigt varit till fördel för folkhälsan och att legalisera lönnkrogar är fel sätt att angripa byråkratin och likformigheten.

Att legalisera dessa överträdelser i lagens gråzoner kan däremot betraktas som belöningar och kommer ofrånkomligen göra att giriga människor startar ännu fler kommersiella ställen utan utbildade krogvakter där minderåriga erbjuds smuggelsprit och kanske också tyngre droger. Må vara att dessa krögare slänger in en och annan singer-songwriter för att kvalificera som "spontankultur".