Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Vissa bopålar bör aldrig dras upp

Av , , 1 kommentar 3

Skriver i dagens VK om Scharinska och om en debatt färgad av existerande spänningar i Umeås kulturliv:

————————————————

Vid vilket tillfälle blir en struktur så svag att den inte längre bär? 

Frågan är en av flera som man önskar att Umeås politiker noga övervägt inför de omfattande förändringar staden står inför. Inte minst när det gäller de kulturella byggstenarna som ju bör hamna på rätt plats och ligga säkert inför 2014. 
Även den mest stabila konstruktion har nämligen en gräns för när den kollapsar, även ett kulturliv som vinner kulturhuvudstadssegrar kan pressas mot en punkt där det brister. Vi är nu långtifrån något sådant läge, Umeås kulturliv lever och frodas som alltid, men den strukturella hållbarheten är något att påminna sig om i alla lägen av förändring – och just nu pågår något som betraktat utifrån liknar ett litet hållbarhetstest för Umeås kulturliv. Ett experiment där larmsystemet syns vara dåligt påkopplat för var marken är minerad, var de riktiga kulturvärdena står att finna.
 
Flera av de mest betydelsefulla samlingspunkterna i Umeås kulturliv står inför förändring, inför byte av skepnad, byte av läge – Sagateatern, Biblioteket, Bildmuseet, Folkets Bio, Västerbottens museum är alla exempel på kulturella mötesplatser som antingen upphör, byggs om eller gör sig redo för etablering på ny plats. I ett sådant läge, där många scener och verksamheter samtidigt befinner sig i flyttkartonger är det än mer angeläget att hålla ett minimum av fasta platser intakta och noga överväga vilka kärnvärden som ska bevaras i det framtida kultur-Umeå. När ryktena tog fart om hotet mot Scharinska, var det precis ett av dessa fasta värden som plötsligt stod på spel. Det öronbedövande larm som uppstått som följd av det visar i första hand på den enorma betydelse scenen har för Umeås kulturliv, men debatten färgas också in av redan existerande spänningar som förändringsprocesserna i stans kulturstrukturer medfört. 
Mångfalden bland kulturscenerna är ett värde att hålla i minne hos dem som drar upp linjerna för den nya kulturkartan – men inte bara inför planerandet av en framtida mångfald, även sett över tid måste mångfalden finnas, förändring måste ske litet omlott. Alla bopålar kan inte dras upp samtidigt, och vissa bopålar är sådana att de aldrig bör dras upp. Att sådana insikter tycks ha saknats inför en eventuell försäljning av Scharinska, liksom för övrigt inför planer för försäljning av Kulturmejeriet och Profilteatern, är ett dåligt betyg till en kulturpolitisk byggherre, oavsett om agerandet beror på brist på förståelse för smärtgränserna eller ignorans.
Ett vitalt kulturliv behöver byggas av många aktörer samtidigt, av verksamheter i olika livsskeden, det behöver leva på många scener. Det tar tid för nya kulturarenor att odlas fram, men de scener som lever göder nya scener – ett hot mot musikscenen på Scharinska är därför ett hot även mot andra scener. 
 
Pådraget i de etablerade medierna kring proteströrelsen har delvis att göra med frågans extremt medievänliga karaktär, men mobiliseringen visar också på Scharinskas betydelse som ikon för den umeåkraft som bland annat paketerats och sålts in när Umeå tog hem 2014-segern. Därmed har debatten också följt en tydlig dramaturgi och blivit en redovisning av underströmmar i hela 2014-projektet, glödgats av en mera utbredd kritik mot vad man uppfattat som en generell politisk ovilja att bevara själen i det befintliga kulturlivet. 
Sett till den retorik som präglat Scharinska-protesterna är 2014-projektet, hos den grupp som befolkar huset, redan förlorat – redan innan försäljningsryktena satte fart fanns uppenbart en krass inställning till 2014 inom pop- och rockscenen. Kulturhuvudstadsprojektet var något som det fria och unga musiklivet inte omfamnat, men ändå kunnat tänka sig att ställa upp på – fram till nu, då. 
Namnen på den lista som avsäger sig medverkan under 2014 om Scharinska läggs ned är namn som ledningen för kulturhuvudstadsprojektet nog bör räkna som måste-namn på 2014-festens gästlista. Hotet om bojkott är inget skäl att bevara huset – en relation byggd på utpressning och hot är knappast ett önskvärt framtida samarbetsklimat – däremot ger namnlistan med artister en illustration av en kulturrikedom som måste värnas, så pass att det framstår som en ganska liten uppoffring för dem som ritar den framtida kulturkartan, att leda om en liten del av den massiva ekonomiska kraft som mobiliseras i riktning mot kultur längs älven, mot ett rosa hus ett par gator upp – för att säkra en fortsatt verksamhet i detta hus med hänsyn tagen till både kulturella och byggnadshistoriska värden.  
 

Vi behöver göra upp med kulturtanten

Av , , 3 kommentarer 5

Det hettade visst till lite under Littfestlördagen förra veckan – två stora punkter programsatta med samma starttid, Klas Östergren samt ”1000 år av kvinnors skrivande i Norden” (featuring Märta Tikkanen, Monika Fagerholm, Gerd Brantenberg, Ida Linde, Ebba Witt-Brattström och Annelie Bränström Öhman) gav då upphov till ett illustrativt exempel på utrymme i offentligheten som kvinnokampen kommer att kunna utvinna poänger av under mycket lång tid framöver. Själv släntrade jag in halvvägs i matchen och missade trängseln när alltför många ville in till kvinnorna i den trängre Peterson-Berger medan Östergren samlade ett väl besatt men långt från knökfullt Idun. Hörde efteråt någon kommentera programkrocken med ett suckande herregud, det borde man ju ha kunnat räkna ut, vilket som skulle dra publikhorderna – det är ju bara att se på vilka som går på sånt här:

Kulturtanter. Uttalades aldrig, men förstås är det så. Kulturtant och Littfest, det går knappast att tänka sig en klockrenare kombination. Å andra sidan, kulturtanten är en klockren kombo vad gäller det mesta av värde i kulturutbudet, det är själva essensen i hennes varande. Troget fyller hon åhörarplatserna på de märkligaste teateruppsättningar, de tröttaste av författaraftnar, de mest svårtillgängliga performanceföreställningar – hon är ett fenomen som aldrig sviker, som bär kulturlivet på sina sjalbeklädda axlar.
Så ser fördomarna ut om denna art i kulturlivet och DNs genomgång förra veckan av SOM-institutets rapport om kulturvanor visar att de åter går att styrka i siffror, kvinnodominansen är stor i teatersalongerna, bland bokläsarna, på museerna. I statistiken väger kulturtanten tungt, men i andra avseenden har hon ännu låg status. Varför kan man fundera på, men sannolikt har det att göra med hur enkelt det alltid tycks vara att slå ned på rörelser som utförs av alltför många kvinnor i alltför stora grupper. Det blir lite hotfullt, horderna av medelålders kvinnor som gör saker som i första hand gynnar dem själva. På sådana beteenden fungerar ett lätt nedlåtande och raljant tonfall ofta bra och sådant får kulturtanten sina skopor av. Bara i kulturvärlden och på kultursidorna för hon en skyddad tillvaro.
Är det då synd om kulturtanten, är hon någon vi behöver trösta och plåstra om? Nej, faktiskt inte alls, tanter är på det viset beskaffade, de klarar sig – borstar av sig. Faktum är, att till tantens främsta egenskaper hör överlevnadsförmåga, en praktisk och rejäl livshållning som gör att hon står pall. Hon är i så mån något av kulturens kackerlacka – hänger kvar när alla andra utplånats, drar bara baskern lite längre ned över öronen. 
 
Vi behöver inte ömka kulturtanten, men däremot är hennes dominans i kulturen ett stort problem eftersom den ger en indikation på hur det är ställt med kulturen, eller snarare hur svenskarna i gemen har det ställt med kulturen. Kulturtantens frekventa förekomst i kulturens salonger hänger samman med synen på – och dessutom allt mer en verklighet av – kulturupplevelser som något man har råd att syssla med först när basbehoven är tillfredsställda. Kultur som guldkant, som ett självförverkligande och berikande moment att kunna unna sig när barnen flugit ut och tid och pengar finns till annat.
Denna kultursyn är ett problem och det är en anledning till varför vi behöver göra upp med kulturtanten. Åsa Beckman föreslog i en kommentar till DN-artikeln om statistiken, att skrota ordet kulturtant, kort och gott kalla det kulturpublik. Det kan låta som en god väg, men ger ingen lösning på problemet med den homogena publikgruppen. En bättre modell ger kulturförvaltningen i Helsingborg exempel på, här används ordet kulturtant i en spexig marknadsföringskampanj i syfte att reclaima ordet och vidga begreppet. Vem som helst kan vara en kulturtant, menar Helsingborgarna och naglar fast det viktigaste i frågan. För det farliga är inte att medelålders kvinnor bär upp kulturen, det akuta är att så många andra inte tar sig till kulturen. Kulturtanten klarar sig alltid, hon har välfyllda depåer, men nästa hjälteinsats vi kanske måste sätta henne inför är hur vi får in de andra grupperna till kulturens rum, unga killar, medelålders bokskeptiska män, invandrare – kort sagt; hur förvandla kultur från guldkant till ett självklart basbehov för oss alla? 
 

VK på Littfest

Av , , Bli först att kommentera 1

Möt VK:s litteraturkritiker på Littfest om en stund. I Pub Freja med start 9.30 pratar jag om kritikens status, framtidsutsikter och ställning tillsammans med kultursidans kritiker: Gunnar Balgård, Anders Öhman, Lena Kjersen Edman, Annelie Bränström Öhman och Tommy Sundin.
Boktips och publikfrågor, häng på!

En festival utöver det vanliga

Av , , Bli först att kommentera 1

För en tidningsredaktör är Littfest en mardröm att planera – inga normala bevakningsrutiner för festivalarrangemang går nämligen att tillämpa med litteraturen som festivalföremål. Det vanliga receptet; en schyst och stämningsskapande dragarbild på någon av de stora akterna, och så ett smörgåsbord av snärtiga kärnfulla recensioner, är i sammanhanget totalt obrukbart. Författarsamtal och seminarier i Idun eller Peterson-Berger kan vara fantastiska på de flesta sätt, men fotomässigt … nej. Och rappa referat i kortformat från programpunkter som till exempel 1000 år av kvinnors skrivande i Norden, Samtal om kulturkamp eller En tvångsmässig författares bekännelser – ja, ni förstår ju själva – bevakningsmetoden smakprovsbuffé funkar dåligt. 

 
Även om redaktörsreceptet för festivaler inte går att tillämpa för Littfest brukar dock övriga festivalkriterier utan tvekan kunna bockas av: puls, glam, stresskänslan medan man besöker något riktigt bra; att något ännu bättre pågår i grannlokalen, de oväntade guldkornen – och årets program lovar också gott inför utvärdering enligt ovan uppräknade kriterier.
 
Dessutom, Littfest är ingen fest i kulturredaktionernas tjänst, inte heller för den delen i förlagens eller pr-maskineriernas tjänst – däri ligger dess styrka, detta är i första hand besökarnas fest. Detta märks även i årets festivalutbud, där stora namn utan direkt koppling till aktuella släpp höjer statusen på programmet. Ett annat sympatiskt och publiktillvänt grepp är upplägget med möten i olika konstellationer mellan deltagande författare, det vänder samtalet utåt mot besökaren och öppnar för möjligheter till guldkorn i stunden.
 
Roligt att notera är hur de två starka spåren från förra året följs upp i årets upplaga, det internationella och serietemat. Förra årets besök av Vladimir Sorokin har markerat Umeå på den internationella kartan och med nya stora namn att följa upp med i år hålls Umeå fortsatt synligt för den internationella blicken. Simon Armitages uppläsning i Idun lördag eftermiddag lär kunna sortera in sig i åtminstone topp fem i festivalhistoriken, liksom den direkt följande storheten; Gerd Brantenberg.
Att serietemat får ett år till på sig att verka på bred front är också tacksamt, genren kräver en viss etableringsfas för att den på samma gån finstilta och kraftfulla poesin i dess särart ska slå igenom fullt ut.
 
Festivalbäst är förstås – på Littfest liksom på andra festivaler – de fusionseffekter och de ögonblick som göms mellan raderna i programpunkterna – vilka det blir i år återstår att se, men med stor geografisk spridning över stan i årets upplägg finns fler möjligheter än tidigare för oväntade upplevelser i mellanrummen. 
Genom åren har jag på Littfester upplevt många aha-stunder både under programpunkter och i mellanrummen, med både gamla och nya litteraturbekantskaper. I år ser jag särskilt fram emot möten med personliga ikoner som Monika Fagerholm och Märta Tikkanen. Förväntansfull är jag också inför programpunkten med isländske Eiríkur Örn Norðdahls, vars helt nyutgivna Gift för nybörjare förnöjt mig mycket under veckan. 
 
Att som tidningsredaktör planera bevakning av en litteraturfestival är en liten mardröm, men det är också ett tillfälle då intressanta delar av litteraturvärldens inre maskineri blottläggs. Inblickar backstage visar en värld där sådant som försäljningssuccéer, pr-muskler och ekonomi syns väga lika tungt som själva litteraturen. Där författaren blir ett affischnamn mer än något annat.
Kulten kring författaren är ett stadigt växande problem för litteraturen och en knivighet som både kulturredaktioner och arrangörer av litteraturfestligheter tvingas förhålla sig till. I en tid där bilden av författaren som kändis knappast behöver förstärkas kan det tyckas kontraproduktivt att skapa ännu fler scenhändelser med författaren i fokus.  
Dock, allt ljus på författaren behöver inte vara av ondo, i rampljuset finns också möjlighet att få syn på författaren bakom förlagsmaskineriet – om strålkastarna riktas med lite finess, vilket Littfest brukar kunna göra. Fotomässig och redaktörslogistisk katastrof till festival eller ej.
 
Sara Meidell

Stadsbygget och 2014

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett nytt Umeå spränger fram i snabb takt, omvälvande förändringar av staden pågår som kommer att påverka livsmiljön för umeborna långt efter det laddade 2014.

Men vilken stad är det som tar form mot 2014 och hur ser de historiska villkoren ut som lett fram till den stad vi i dag åter håller på att ge ny skepnad? Vilka krafter styr utvecklingen och hur speglas i Umeå globala ideologiska, politiska och ekonomiska rörelser?

I två artiklar gör Kajsa Althén en resa genom Umeås arkitekturhistoria i sökandet efter de ideologiska och politiska stråk som styr utvecklingen av staden. I dag publiceras del ett i miniserien om livsmiljöer och arkitekturens villkor – läs artikeln på VK-kulturen eller på VK:s kultursajt.

Flickornas försvarare

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag sluter VK-kulturens kvinnliga skribenter upp för att gemensamt fira internationella kvinnodagen med att bjuda på sina favoriter bland kulturyttringar på kvinnotemat.

I kulturen finner vi speglarna för oss själva och vår samtid – i dagens VK finns exempel från både filmens, böckernas och scenernas värld. 

Bland mina trogna följeslagare bland stärkande kvinnoskildringar återfinns Lena Kjersén Edmans bidrag till kavalkaden, Monika Fagerholm. Som flickornas, kvinnornas och tanternas försvarare har hon tecknat personporträtt man gärna bär med sig som kraftkällor att ofta återvända till – förstås Diva, men också Lorelei Lindberg, Sandra och Doris i Den amerikanska flickan, Isabella Sjöjungfru och Rosa i Underbara kvinnor vid vatten, lyser alla starkt på olika vis.

Följ gärna Anne Brügges bidrag på kultursidan vidare ut på nätet, till den stora digitala lanseringen av Nordisk kvinnolitteraturhistoria, fembandsverket som väckte stor uppmärksamhet när det utkom 1993-98 och som idag ingår i den självklara referenslistan i den akademiska forskningen och undervisningen.

Kl 14 i dag blir verket tillgängligt i en digital webbportal på tre språk, svenska danska och engelska. 

www.nordiskkvinnolitteratur.se

 

Goda råd till prinsessor och andra

Av , , 1 kommentar 2

Den där lilla gropen alldeles vid tinningen, de där lite svullna ögonen, trubbnäsan … Jag erkänner, de första bilderna på prinsessan Estelle gav lite gåshud. Jag tror nu inte att jag stirrat alltför djupt i den rojalistiska champagneflaskan, men nyföddhetens under försätter mig alltid i samma rus. En prinsesstitel förminskar inte det mänskligas storhet som koncentreras i ett spädbarns ansikte.

”Hon vet inte att hon är prinsessa” säger nioåriga dottern om bebisbilderna. Nej, tack och lov för det, tänker jag – tack och lov är hon ännu ovetande om både sitt blå blod och om de vilda språng över tangenterna landets kulturkrönikörer tagit efter hennes ankomst, tack och lov hinner de heta känslorna hon väckt svalna något innan hon blir gammal nog att förstå.  
 
Ibland blir det tydligare än annars hur automatiserad mediedebatten är. Det har varit både fascinerande, nedslående och lite motbjudande att följa förloppet i kulturdebatten kring prinsessfödseln – så fullständigt i synk med Victorias graviditet. Medan magen växte filades det för fullt på de antirojalistiska krönikorna, till fulländning, inför den mediala förlossning som äntligen fick ske så snart kronprinsessan nedkommit. Äntligen kunde ett raskt hon eller han (hen! Varför kom ingen på det förresten?) plitas dit i de färdigsnickrade kräkfärdiga kommentarerna och skickas ut i spalterna. Indignationen och agget visste inga gränser under några dagar. 
Plötsligt var det som om prinsessan och kungahuset var den enda skamfläcken i ett annars klanderfritt och jämställt Sverige. 
Som om vi inte levde i en ändå ganska god del av världen, som om inte andra barn fick äta sig mätta. Som om vi plötsligt inom några timmar behövde göra upp med hela den baktunga och hejdlöst otidsenliga monarkin.
 
Natalia Kazmierska uppmanade på Aftonbaldets kultursajt med dramatiskt darr nån timme efter födseln; titta dig noga omkring i förlossningsrummet, det här är den enda skärva av verklighet du kommer att få se innan du förs iväg till en tillbommad värld. Ungefär. Och visst, vi förstår poängen men alltså, nog lär Estelle möta mer verklighet än så – hennes vardagsverklighet lär inte skilja sig så väldigt dramatiskt från den verklighet som delas av det översta skiktet på Sveriges soligaste Solsida. 
Kanske borde vi prata mer om de övriga som befolkar Solsidan – och om hur man har det på skuggsidan av i dag – än om kungafamiljen som faktiskt bara är en av flera extremer i ett klassamhälle ingen plötsligt ville låtsas om. 
 
Jag skrev inget till prinsessan vid ­födseln, men här kommer några ord till dig Estelle. Egentligen – ni kan lyssna ni andra också, alla ni nyfödda vackra flickor med förunderlig vishet i blick:
 
Du är ett fint barn. Man har samlats kring din nyföddhet för att välkomna dig. Din mamma och pappa har tagit en bild för att visa alla hur vacker du är, bilden ligger nu ute på nätet för alla att se. Ni som inte bor i slott på Haga har med all sannolikhet också er bild ute på nätet för alla att se, så gör man i dag – med facebook finns nya ritualer för sånt, Svenssons familjebilder ligger bara klick bort från hovets. 
Estelle och ni andra flickor – ni kommer ­alla att växa upp i en värld där bilden av er är offentlig i olika grad – ni skapar den själva och andra kommer att försöka retuschera och modellera den åt er. Freda er där ni kan, dela med er av det ni vill, kräv respekt vid era gränser, dessa känner bara ni själva.
 
Estelle, du har fötts i ett land i fred, du ­kommer att ha mat och kläder. När du blir lite större kommer man att säga åt dig att finna din stil, att det är helt okej att bära vilka kläder i vilka färger du vill, men du kommer att förstå att vissa kläder och vissa färger inte alls är okej. Estelle, gränserna för din ­garderobs uttryck kommer att styras av ett hov, ni andra tjejer kommer att finna ­gränserna på egen hand – de finns där även för er,  ni lär inte missa dem.
 
Du kommer att lära dig ett språk, sedan ett till och ännu ett, och att det är bra att tala för sig och från sitt hjärta. Du kommer också att få lära dig när du ska vara tyst. Estelle, du kommer i det här avseendet att ha mer uttalade och tydligare restriktioner än andra, men också ni andra små flickor kommer att få lära er navigera i en värld där allt inte får sägas. Även här – ni kommer att lära er, gränserna blir tydliga när man kliver över dem.
 
Estelle, du kommer att få veta att ditt yrke är givet. Ni andra kommer att få höra att världen är öppen, att ni kan göra och bli vad ni vill. Bli inte rädda första gången ni märker att det inte riktigt stämmer, men gör vad ni kan för att pressa er mot de stängda dörrarna.
 
Estelle, små flickor: världen är både god och ond. Den är väldigt fin ibland, men långt ifrån perfekt, det är därför vi behöver er alla – ni kan alla hjälpa oss att göra världen lite, lite bättre. 
Ni är så väldigt välkomna.