”Hon vet inte att hon är prinsessa” säger nioåriga dottern om bebisbilderna. Nej, tack och lov för det, tänker jag – tack och lov är hon ännu ovetande om både sitt blå blod och om de vilda språng över tangenterna landets kulturkrönikörer tagit efter hennes ankomst, tack och lov hinner de heta känslorna hon väckt svalna något innan hon blir gammal nog att förstå.  

 

Ibland blir det tydligare än annars hur automatiserad mediedebatten är. Det har varit både fascinerande, nedslående och lite motbjudande att följa förloppet i kulturdebatten kring prinsessfödseln – så fullständigt i synk med Victorias graviditet. Medan magen växte filades det för fullt på de antirojalistiska krönikorna, till fulländning, inför den mediala förlossning som äntligen fick ske så snart kronprinsessan nedkommit. Äntligen kunde ett raskt hon eller han (hen! Varför kom ingen på det förresten?) plitas dit i de färdigsnickrade kräkfärdiga kommentarerna och skickas ut i spalterna. Indignationen och agget visste inga gränser under några dagar. 

Plötsligt var det som om prinsessan och kungahuset var den enda skamfläcken i ett annars klanderfritt och jämställt Sverige. 

Som om vi inte levde i en ändå ganska god del av världen, som om inte andra barn fick äta sig mätta. Som om vi plötsligt inom några timmar behövde göra upp med hela den baktunga och hejdlöst otidsenliga monarkin.

 

Natalia Kazmierska uppmanade på Aftonbaldets kultursajt med dramatiskt darr nån timme efter födseln; titta dig noga omkring i förlossningsrummet, det här är den enda skärva av verklighet du kommer att få se innan du förs iväg till en tillbommad värld. Ungefär. Och visst, vi förstår poängen men alltså, nog lär Estelle möta mer verklighet än så – hennes vardagsverklighet lär inte skilja sig så väldigt dramatiskt från den verklighet som delas av det översta skiktet på Sveriges soligaste Solsida. 

Kanske borde vi prata mer om de övriga som befolkar Solsidan – och om hur man har det på skuggsidan av i dag – än om kungafamiljen som faktiskt bara är en av flera extremer i ett klassamhälle ingen plötsligt ville låtsas om. 

 

Jag skrev inget till prinsessan vid ­födseln, men här kommer några ord till dig Estelle. Egentligen – ni kan lyssna ni andra också, alla ni nyfödda vackra flickor med förunderlig vishet i blick:

 

Du är ett fint barn. Man har samlats kring din nyföddhet för att välkomna dig. Din mamma och pappa har tagit en bild för att visa alla hur vacker du är, bilden ligger nu ute på nätet för alla att se. Ni som inte bor i slott på Haga har med all sannolikhet också er bild ute på nätet för alla att se, så gör man i dag – med facebook finns nya ritualer för sånt, Svenssons familjebilder ligger bara klick bort från hovets. 

Estelle och ni andra flickor – ni kommer ­alla att växa upp i en värld där bilden av er är offentlig i olika grad – ni skapar den själva och andra kommer att försöka retuschera och modellera den åt er. Freda er där ni kan, dela med er av det ni vill, kräv respekt vid era gränser, dessa känner bara ni själva.

 

Estelle, du har fötts i ett land i fred, du ­kommer att ha mat och kläder. När du blir lite större kommer man att säga åt dig att finna din stil, att det är helt okej att bära vilka kläder i vilka färger du vill, men du kommer att förstå att vissa kläder och vissa färger inte alls är okej. Estelle, gränserna för din ­garderobs uttryck kommer att styras av ett hov, ni andra tjejer kommer att finna ­gränserna på egen hand – de finns där även för er,  ni lär inte missa dem.

 

Du kommer att lära dig ett språk, sedan ett till och ännu ett, och att det är bra att tala för sig och från sitt hjärta. Du kommer också att få lära dig när du ska vara tyst. Estelle, du kommer i det här avseendet att ha mer uttalade och tydligare restriktioner än andra, men också ni andra små flickor kommer att få lära er navigera i en värld där allt inte får sägas. Även här – ni kommer att lära er, gränserna blir tydliga när man kliver över dem.

 

Estelle, du kommer att få veta att ditt yrke är givet. Ni andra kommer att få höra att världen är öppen, att ni kan göra och bli vad ni vill. Bli inte rädda första gången ni märker att det inte riktigt stämmer, men gör vad ni kan för att pressa er mot de stängda dörrarna.

 

Estelle, små flickor: världen är både god och ond. Den är väldigt fin ibland, men långt ifrån perfekt, det är därför vi behöver er alla – ni kan alla hjälpa oss att göra världen lite, lite bättre. 

Ni är så väldigt välkomna.