Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Vi behöver göra upp med kulturtanten

Det hettade visst till lite under Littfestlördagen förra veckan – två stora punkter programsatta med samma starttid, Klas Östergren samt ”1000 år av kvinnors skrivande i Norden” (featuring Märta Tikkanen, Monika Fagerholm, Gerd Brantenberg, Ida Linde, Ebba Witt-Brattström och Annelie Bränström Öhman) gav då upphov till ett illustrativt exempel på utrymme i offentligheten som kvinnokampen kommer att kunna utvinna poänger av under mycket lång tid framöver. Själv släntrade jag in halvvägs i matchen och missade trängseln när alltför många ville in till kvinnorna i den trängre Peterson-Berger medan Östergren samlade ett väl besatt men långt från knökfullt Idun. Hörde efteråt någon kommentera programkrocken med ett suckande herregud, det borde man ju ha kunnat räkna ut, vilket som skulle dra publikhorderna – det är ju bara att se på vilka som går på sånt här:

Kulturtanter. Uttalades aldrig, men förstås är det så. Kulturtant och Littfest, det går knappast att tänka sig en klockrenare kombination. Å andra sidan, kulturtanten är en klockren kombo vad gäller det mesta av värde i kulturutbudet, det är själva essensen i hennes varande. Troget fyller hon åhörarplatserna på de märkligaste teateruppsättningar, de tröttaste av författaraftnar, de mest svårtillgängliga performanceföreställningar – hon är ett fenomen som aldrig sviker, som bär kulturlivet på sina sjalbeklädda axlar.
Så ser fördomarna ut om denna art i kulturlivet och DNs genomgång förra veckan av SOM-institutets rapport om kulturvanor visar att de åter går att styrka i siffror, kvinnodominansen är stor i teatersalongerna, bland bokläsarna, på museerna. I statistiken väger kulturtanten tungt, men i andra avseenden har hon ännu låg status. Varför kan man fundera på, men sannolikt har det att göra med hur enkelt det alltid tycks vara att slå ned på rörelser som utförs av alltför många kvinnor i alltför stora grupper. Det blir lite hotfullt, horderna av medelålders kvinnor som gör saker som i första hand gynnar dem själva. På sådana beteenden fungerar ett lätt nedlåtande och raljant tonfall ofta bra och sådant får kulturtanten sina skopor av. Bara i kulturvärlden och på kultursidorna för hon en skyddad tillvaro.
Är det då synd om kulturtanten, är hon någon vi behöver trösta och plåstra om? Nej, faktiskt inte alls, tanter är på det viset beskaffade, de klarar sig – borstar av sig. Faktum är, att till tantens främsta egenskaper hör överlevnadsförmåga, en praktisk och rejäl livshållning som gör att hon står pall. Hon är i så mån något av kulturens kackerlacka – hänger kvar när alla andra utplånats, drar bara baskern lite längre ned över öronen. 
 
Vi behöver inte ömka kulturtanten, men däremot är hennes dominans i kulturen ett stort problem eftersom den ger en indikation på hur det är ställt med kulturen, eller snarare hur svenskarna i gemen har det ställt med kulturen. Kulturtantens frekventa förekomst i kulturens salonger hänger samman med synen på – och dessutom allt mer en verklighet av – kulturupplevelser som något man har råd att syssla med först när basbehoven är tillfredsställda. Kultur som guldkant, som ett självförverkligande och berikande moment att kunna unna sig när barnen flugit ut och tid och pengar finns till annat.
Denna kultursyn är ett problem och det är en anledning till varför vi behöver göra upp med kulturtanten. Åsa Beckman föreslog i en kommentar till DN-artikeln om statistiken, att skrota ordet kulturtant, kort och gott kalla det kulturpublik. Det kan låta som en god väg, men ger ingen lösning på problemet med den homogena publikgruppen. En bättre modell ger kulturförvaltningen i Helsingborg exempel på, här används ordet kulturtant i en spexig marknadsföringskampanj i syfte att reclaima ordet och vidga begreppet. Vem som helst kan vara en kulturtant, menar Helsingborgarna och naglar fast det viktigaste i frågan. För det farliga är inte att medelålders kvinnor bär upp kulturen, det akuta är att så många andra inte tar sig till kulturen. Kulturtanten klarar sig alltid, hon har välfyllda depåer, men nästa hjälteinsats vi kanske måste sätta henne inför är hur vi får in de andra grupperna till kulturens rum, unga killar, medelålders bokskeptiska män, invandrare – kort sagt; hur förvandla kultur från guldkant till ett självklart basbehov för oss alla? 
 

3 kommentarer

  1. Lasse

    Kulturtanter? Javisst, på de traditionella evenemangen. Men snälla ,kulturredaktören, bredda synen litet. Gå på en hockeymatch till exempel. Där är det minsann inte baras ”tanterna” även om de finns. Om hockey är kultur? Självklart, liksom fotboll och idrott över huvud taget. Idrotten är en förbisedd kulturrörelse som vissa kulturmänniskor med tunnelseende inte upptäckt. Sen är det en annan sak med de här ”tanterna” du talar om: Som du vet överlever ofta kvinnan mannen i ett förhållande. Då är den typ av kulturevenemang du talar om en social inrättning för dem, et sätt at ”ha någonstans att gå”. Är själv aktiv i en kulturförening i södra Sverige. Där är 80 procent av medlemmarna dina ”tanter”.

  2. Hyrestanten

    Lasse: Med kultur avses sådant som litteratur, konst, musik, scenkonst osv.
    I städernas Kulturhus finns det inte några idrottsklubbar utan de förekommer i andra typer av arenor.
    Det betyder inte att idrotten på något sätt skulle vara sämre men det är något helt annat.
    Jag tror inte att det faktum att männen dör före kvinnorna spelar så stor roll för kulturtantens existens. Många av dessa kvinnor har livs levande män som föredrar att stanna hemma. Många andra är ensamstående för att förhållandet var dött, inte maken.
    Man behöver inte vara lastgammal för att vara en kulturtant. Själv är jag 53 och har tillhört den gruppen många år.

  3. f.d. resemontör

    Skrota begreppet i seriösa sammanhang. Det kan säkert ha relevans, men enbart utifrån HUR vi kategoriserar människor. I det här fallet är ju definitionen sällsynt luddig eftersom två luddiga begrepp läggs på varandra. Problemet är att andra kulturkonsumenter osynliggörs. Som man har jag passerat 60 och i vinter har jag bl a varit på performance, opera, rock på Scharinska och otaliga konstutställningar utan att märka någon särskilt stor representation av ”tanter”. Jag är däremot ofta positivt förvånad över den höga representationen av ungdomar, från tonåren och uppåt.

    Mycket intressant är att klassbegreppet i kultursammanhang är mer eller mindre osynliggjort, kanske för att den traditionella kulturklassen är så homogen. Jag har gjort en kulturell klassresa och ser en otrolig snedfördelning i konsumtionen av traditionell kultur, så vi borde snarare tala om en samhällsklass, oavsett kön och ålder, som kulturbärare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>