Frågan är en av flera som man önskar att Umeås politiker noga övervägt inför de omfattande förändringar staden står inför. Inte minst när det gäller de kulturella byggstenarna som ju bör hamna på rätt plats och ligga säkert inför 2014. 

Även den mest stabila konstruktion har nämligen en gräns för när den kollapsar, även ett kulturliv som vinner kulturhuvudstadssegrar kan pressas mot en punkt där det brister. Vi är nu långtifrån något sådant läge, Umeås kulturliv lever och frodas som alltid, men den strukturella hållbarheten är något att påminna sig om i alla lägen av förändring – och just nu pågår något som betraktat utifrån liknar ett litet hållbarhetstest för Umeås kulturliv. Ett experiment där larmsystemet syns vara dåligt påkopplat för var marken är minerad, var de riktiga kulturvärdena står att finna.

 

Flera av de mest betydelsefulla samlingspunkterna i Umeås kulturliv står inför förändring, inför byte av skepnad, byte av läge – Sagateatern, Biblioteket, Bildmuseet, Folkets Bio, Västerbottens museum är alla exempel på kulturella mötesplatser som antingen upphör, byggs om eller gör sig redo för etablering på ny plats. I ett sådant läge, där många scener och verksamheter samtidigt befinner sig i flyttkartonger är det än mer angeläget att hålla ett minimum av fasta platser intakta och noga överväga vilka kärnvärden som ska bevaras i det framtida kultur-Umeå. När ryktena tog fart om hotet mot Scharinska, var det precis ett av dessa fasta värden som plötsligt stod på spel. Det öronbedövande larm som uppstått som följd av det visar i första hand på den enorma betydelse scenen har för Umeås kulturliv, men debatten färgas också in av redan existerande spänningar som förändringsprocesserna i stans kulturstrukturer medfört. 

Mångfalden bland kulturscenerna är ett värde att hålla i minne hos dem som drar upp linjerna för den nya kulturkartan – men inte bara inför planerandet av en framtida mångfald, även sett över tid måste mångfalden finnas, förändring måste ske litet omlott. Alla bopålar kan inte dras upp samtidigt, och vissa bopålar är sådana att de aldrig bör dras upp. Att sådana insikter tycks ha saknats inför en eventuell försäljning av Scharinska, liksom för övrigt inför planer för försäljning av Kulturmejeriet och Profilteatern, är ett dåligt betyg till en kulturpolitisk byggherre, oavsett om agerandet beror på brist på förståelse för smärtgränserna eller ignorans.

Ett vitalt kulturliv behöver byggas av många aktörer samtidigt, av verksamheter i olika livsskeden, det behöver leva på många scener. Det tar tid för nya kulturarenor att odlas fram, men de scener som lever göder nya scener – ett hot mot musikscenen på Scharinska är därför ett hot även mot andra scener. 

 

Pådraget i de etablerade medierna kring proteströrelsen har delvis att göra med frågans extremt medievänliga karaktär, men mobiliseringen visar också på Scharinskas betydelse som ikon för den umeåkraft som bland annat paketerats och sålts in när Umeå tog hem 2014-segern. Därmed har debatten också följt en tydlig dramaturgi och blivit en redovisning av underströmmar i hela 2014-projektet, glödgats av en mera utbredd kritik mot vad man uppfattat som en generell politisk ovilja att bevara själen i det befintliga kulturlivet. 

Sett till den retorik som präglat Scharinska-protesterna är 2014-projektet, hos den grupp som befolkar huset, redan förlorat – redan innan försäljningsryktena satte fart fanns uppenbart en krass inställning till 2014 inom pop- och rockscenen. Kulturhuvudstadsprojektet var något som det fria och unga musiklivet inte omfamnat, men ändå kunnat tänka sig att ställa upp på – fram till nu, då. 

Namnen på den lista som avsäger sig medverkan under 2014 om Scharinska läggs ned är namn som ledningen för kulturhuvudstadsprojektet nog bör räkna som måste-namn på 2014-festens gästlista. Hotet om bojkott är inget skäl att bevara huset – en relation byggd på utpressning och hot är knappast ett önskvärt framtida samarbetsklimat – däremot ger namnlistan med artister en illustration av en kulturrikedom som måste värnas, så pass att det framstår som en ganska liten uppoffring för dem som ritar den framtida kulturkartan, att leda om en liten del av den massiva ekonomiska kraft som mobiliseras i riktning mot kultur längs älven, mot ett rosa hus ett par gator upp – för att säkra en fortsatt verksamhet i detta hus med hänsyn tagen till både kulturella och byggnadshistoriska värden.