Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Tanten inom armslängds avstånd

Av , , Bli först att kommentera 2

Ja, jag erkänner, jag har haft lite problem med tanterna. Rest lite ragg varje gång ordet tant-trend kommer i min väg. Ni förstår att det blivit några gånger på sista tiden – någon mer hajpad, omdiskuterad och hyllad karaktär än tanten är svårfunnen just nu. 

Jag har inte själv förstått varifrån aversionen kommit, men tänkt att det kanske haft att göra med känslan av att vara berövad privilegiet att ostört få uttolka det livsutrymme tanten förfogar över. Jag vill söka min inre tant på obruten mark, men myllret av folk gör det svårt för mig att få syn på henne.
Hallå där – vill jag ropa, till de horder av krönikörer, utövande livstils-tanter, trendanalytiker som härjar runt i tantens unika sfär – lämna lite kvar åt mig att upptäcka! 
Låt en smula av tantens mysterier få bli kvar åt mig, som fortfarande inte riktigt vet hur jag ska tilltala henne, omfamna henne, när hon skymtar till i ögonvrån som en påminnelse om den ständigt närvarande parallella värld hon rör sig i, detta tantens universum som både skrämmer och lockar och som jag liksom alla andra kvinnor rör mig mot i stadig sakta mak.
Jag förstår att det låter missunnsamt, och egentligen borde man tycka att det är bra att tanterna kastats upp i offentlighetens luftrum – ju fler som utforskar tantens konstitution och villkor, desto lättare borde det rimligtvis bli att få syn på och bli kompis med tanten inom sig själv – men min bestämda känsla är den, att sökandet efter min personliga relation till tanten gravt försvårats av själva det allmänna intresset kring hennes figur, av exploateringen, bloggarna, böckerna, livsstilsreportagen. Av samma anledning som det i dag inte går att sätta en surdeg eller inreda med svindyra loppisfynd utan att känna sig som en karikatyr av vår samtida urbana posör har jag haft svårt att hitta något genuint tonläge för glada tillrop till min egen tant på axeln.
Jag antar att alla har rätt att använda tanten och idén om tanten på det vis de finner lämpligt. Om det må vara att fästa kantband i skafferihyllorna, flå en ål, stoppa en strumpa, var och en må kanske få bli salig på sin tant-tro. Men inför varje ny uttolkning har jag känt ungefär som man kan göra när någon gör anspråk på att förstå en älskad bok på samma sätt som en själv. Jovisst, den är bra – men du missar det riktiga djupet i den, tänker man. På samma sätt inför tanterna; ja ja det där kanske är din idé om tanten – men hennes innersta väsen är något helt annat, du kommer aldrig att förstå henne på rätt sätt. 
 
Snål, missunnsam och motsträvig har jag alltså varit, men i veckan har jag genomgått en ögonöppnande bildningsresa i tantkunskap när jag läst den nyligen utkomna Tanten, vem är hon – En (t)antologi, en tvärvetenskaplig utgåva under Umeåforskarna Marianne Liliequist och Karin Lövgrens redaktörskap och med sin härstamning i nätverket Tantforsk, där etnologer, litteraturvetare och en sociolog gör en genomlysning av begreppet tant. Låt er inte luras av den lite hejiga titeln på boken – detta är på allvar, bråddjupen i den kvinnliga erfarenheten har öppnat sig i reva efter reva under marken när jag läst texter om tanten och sexuell frigörelse på nätet, om Astrid Lindgrens tanter, om stilpoliser och om åldrande och kvinnlighet.
Läsningen har gett mig viktiga ledtrådar till min avoghet inför andras tanttolkningar: tantens priviligierade sfär har framgått mellan raderna – och lurad av varumärkestänkandet som svept in tanten i offentligheten har jag antagligen trott att detta tantens attraktiva livsutrymme krymper ju mer andra tagit del av det. Så fel jag haft. 
Tantens livsutrymme ligger i själva verket inom armslängds avstånd från oss alla. Annelie Bränström Öhman visar hur – i sitt bidrag i antologin separerar hon varsamt den attityd- och attributburna tanten (20-åringarna som klär ut sig, ungtanterna) från den kropps- och identitetsburna och här blir min egen tant med ens bättre synlig. Platsen är kroppen och här finns hon plötsligt, samtidigt i skarpa konturer och mer diffus än någonsin. Som det ska vara. Så som vår kropp är beskaffad, i rörelse, i förändring. 
När år läggs till år blir tantens kropp mer och mer Platsen – för berättelsens början, mitt och slut, på samma gång gåtan och lösningen. Bränström Öhman låter Simone de Beauvoir och Ellen Key lägga an idén om klivet efter klimakteriet, in i det tredje könets fritt rörliga position, in i den androgyna plats där den egna djupaste egendomligheten kan tas i bruk. 
 
Kroppen är platsen, den är åtkomlig för oss alla – så enkelt och ändå så svårt. För ömheten som omsluter andra åldrar famnar inte den åldrande kvinnans kropp. En ny vokabulär måste till; bortom gäddhäng, kråksparkar och ridbyxlår, skriver Bränström-Öhman. Jag citerar henne inför min inre tant; 
”I den blinda fläcken, i den döda vinkeln vecklar åren efter trettio ut sig. Bläddrar in sig allt djupare i handlingen, rynka för rynka. Så vackert om livet bara fick djupna så.”
 
Bli först att kommentera

Alla får påsar när konstdebatterna rasar

Av , , 2 kommentarer 3

I veckans fredagskrönika handlar det bland annat om konsten att försvara konsten när kulturhatet svallar till.

…………………

Korv och tårta med konstnärlig innehållsförteckning – i veckan har det vankats kalasfestlig förtäring i konstdebatten, med både aptitliga och osmakliga inslag. 

I måndags damp boken ”Skäliga anspråk på prydlighet” ned i brevlådan hemma, en fin liten utgåva med underrubriken ”En bok om kampen för en korvvagn”. Boken, som släpptes under festliga former vid en sammankomst i går kväll, är skapad av konstnären Johannes Samuelsson och sammanfattar i text och foto det projekt Samuelsson drivit kring korvförsäljaren Helmer Holms korvvagn och den kamp om rätten till det offentliga rummet frågan kommit att symbolisera i den lokala debatten. 
Boken råkade bli godnattsaga därhemma och de ideologiska strukturerna framträdde fint så, i sin renaste version – som de ofta gör i sagornas värld och nedskalade på dagisbarnsnivå.  Kontentan; vi bestämmer oss för att åka ner på stan och köpa en korv av Helmer, fyraåringen vill säga att hans vagn visst är fin. 
Se där ett skolboksexempel på konstnärens betydelse i den samhällspolitiska vardagen, som motor för förändring i det lilla i riktning mot det stora. 
Dagen innan sagan om korvarna, i en annan del av landet, mumsade kulturministern tårta på Moderna museet och gjorde sig i detta delaktig i vad som växte ut till en fascinerande hybrid av medie-spektakel och konstperformance – och som nu fortsätter i hejvild och blodfull kulturdebatt om rasism, främlingsfientlighet och postkolonialism. 
Och se där, ännu ett exempel på konstens kraft som katalysator i åsiktdebatten. 
 
Ett friskt samhälle behöver sina konstbråk, det syresätter dagsdebatten och piggar upp. Blir vi klokare av dem? Förstår vi mer om världen och oss själva när karnevalen drar vidare och festen är över? Tja, när den omedelbara mättnaden lagt sig, så kanske. När vardagen återgått kan ofta diskussionen fortgå i förädlade former, det är det fina med den konst som ställer sig i medieljuset, som provocerar. I ekona från finkulturens ”svårartade performancevrål” går ofta fina poänger att utvinna.
 
Alla får påsar när konstdebattkalasen rivs av i offentligheten – däri ligger en del av charmen med debatterna, de kan fara iväg lite som de vill och inte sällan mot oväntade fält som visar sig riktigt angelägna. 
Alla får påsar under konstdebatterna – även konsthatarna – vilka ju alltid ser till att sälla sig till gästlistan via den bakdörr som inte minst kommentarsfälten på nätet erbjuder. 
Nu senast var det beslutet om inköp av Mehmet Ali Uysals klädnypa till offentlig utsmyckning av Öbackaområdet som föga förvånande fick kulturhatet att svalla till och de vanliga grovt tillyxade argumenten att flöda – mot klädnypan i allmänhet och hela konsten i synnerhet. 
Och lika uppiggande som de vilda slängarna kan vara i de regelrätta konstbråken där åsikterna ändå handlar om verket eller teman det berör, lika deprimerande är konsthatet som lägger sig som en dov underton i de diskussioner som alltid uppstår vid inköp av konst till vårt gemensamma gagn.  
Inköpet av klädnypan kostar med sina 639 000 kronor för Umeå kommun lika mycket som att skotta bort 1,3 snöfall i den omfattning som kom i början av veckan. En i sammanhanget ganska liten summa alltså, dessutom av engångstyp. Det ekonomiska argumentet mot inköpet är därför lätt att invända mot. Däremot finns, på en något högre nivå i debatten, en oro som bör tas på allvar i frågan om gestaltningen av det offentliga rummet, nämligen frågan om att säkerställa att en reglerad gång följs för hur konstverk köps in. 
 
Just nu pågår i landet flera projekt där bland annat KRO, KIF och Statens Konstråd genomför en översyn av hur konstnärers kompetens kan tas tillvara i byggprojekt och vid utsmyckningsuppdrag, något som framför allt i mindre kommuner där konsten ramlat mellan stolar i kommunhusen, varit angeläget att se över. 
Vid en jämförelse med landets kommuner ligger Umeå bra till när det gäller den konstnärliga kompetensen, här finns både lokala konstnärer med hög verkshöjd i sin produktion, gallerister med världen som arbetsfält liksom den akademiska basen, en samlad kunskapsbank som borgar för ett gott hanterande av konsten i vårt offentliga rum. Utmaningen är att i alla led ta tillvara på denna konstnärliga yrkeskunskap och väva en beslutsgång där denna får finnas med i alla led, hela vägen upp till beslutsnivå likväl som från de första spadtagen vid byggprojekt.
 
Utmaningen är också – som alltid för konstnärerna – dubbel, samtidigt som själva konsten ska skapas, måste konstnären ständigt vara beredd att försvara konstens plats i vår offentlighet. 
Alltid vara redo att stridlystet utropa, när konsthatet blommar ut: ni behöver inte tycka om all konst, men vara redo att dö för konstnärens rätt att skapa den. 
2 kommentarer

Poesin inte ekonomiskt försvarbar

Av , , Bli först att kommentera 4

I veckan har kommunens skärpta bisyssleregler – med rätta – orsakat upprörda känslor i kulturarbetarleden. Regelskärpningen går att förstå i skenet av den marknadsanpassning som kulturen genomgår, men konsekvenserna av att börja betrakta kultur i termer av konsumtionsenheter och konkurrerande uttryck kan bli förödande, både för den enskilde kulturarbetaren och för hela samhället.

Om detta i veckans fredagskrönika:

……………………………………..

Vad är det som blir större och större ju mer man tar bort? Tja. Kulturarbetarens försörjningsmöjligheter kunde ju den galghumoristiskt lagda svara på den gamla gåtan. För så kan det ibland tyckas som att våra beslutsfattare föreställer sig saken när ständigt nya arbetsmarknadsparadoxer uppenbarar sig på kulturarbetarfältet, fiffigheter som tycks uttänkta enbart för att snäva in livsutrymmet för den som försöker bygga ett yrkesliv där kulturskapande ingår. 

I veckan har turerna kring Umeå kommuns hårdare tillämpning av bisyssleregler riktat ljus på vad som syns vara just en sådan krympningsmanöver. Ett flertal kommunanställda kulturarbetare uppger sig jagade av de tuffare villkoren, bland dem författaren Anna Holmström Degerman som berättat i VK och i radios Studio 1 om hur skärpningen av reglerna gör att hon säger upp sig från sitt jobb som kommunanställd bibliotekarie, detta sedan kommunen meddelat att hon inte fick prata om sina böcker i samband med författarbesök.
 
Reglerna om vad en kommunanställd får och inte får ägna sig åt vid sidan av sin anställning är inte nya, det som inträtt är en skärpt tolkning och frågan som blir intressant att ställa är naturligtvis, varför just nu? Hur kommer det sig att en kommun i en kulturpolitisk verklighet som ställer allt högre krav på kulturarbetares förmåga till växelbruk, företagande och kreativt karriärbyggande, bestämmer sig för att täppa till och försvåra villkoren i stället för att bejaka anställdas vilja att pussla ihop ett yrkesliv där både en trygg anställning och kulturskapande kan ingå? 
Svaret som ligger nära till hands formar sig mot just den nya kulturpolitiska verkligheten som växer fram – kulturen genomgår i dag genomgripande förändring, mot marknadsanpassning, mot ett allt tuffare uppdelande i produktionsenheter och konsumtionsenheter. När en sådan marknadens konsensus råder blir det förstås mer naturligt att se kulturyttringar som i första hand konkurrenter om marknadsandelar och betraktat ur den vinkeln ter sig en skärpning av regeln om konkurrensbisysslor också följdriktig. 
Men om vi vänder på det då och provar det andra sättet att tänka? Hur funkar regelverken under förutsättningen att litteraturen och poesin inte främst är en marknadsplats? Om vi leker med tanken att utrymmet och uppmärksamheten hos publiken, konsumenterna, bara räcker och räcker – att ord föder ord och samtal föder samtal? Hur tillämpliga är konkurrensreglerna om det är så att kulturen inte främst handlar om köpslående och varuutbyte utan om att tillsammans med andra finna bra platser för att formulera saker om det mänskliga? Ja, ganska dåligt – dessutom med skadeverkningar större att vara förödande för den enskilda, ett samhälle som gradvis svälter ut sina poeter har inga vidare framtidsprognoser sett till hoppet om humanitet, jämlikhet och tolerans och sanningen är den att extremt få, även inräknat eliten bland konstnärer och författare, kan leva på endast sitt konstnärliga skapande. 
 
En ny infrastruktur växer fram i kulturpolitiken och på kulturens arbetsmarknad #<a> samtidigt som en decentralisering pågår växer nya finansieringsformer fram för kulturen, kultursponsringen förväntas öka och högre ställda krav på flexibilitet och kreativitet gäller för den enskilde kulturarbetaren. I denna nya struktur måste vi bygga in rimliga överlevnadsmöjligheter för författarna och konstnärerna, det måste vara möjligt att utöva arbetsuppgifter som ligger inom det egna kunskaps- och intresseområdet utan att bli misstänkliggjord och motarbetad. 
 
Poesin ligger bortom den normala varucirkulationen, konstaterade författaren och kritikern Anna Hallberg under Littfest nyligen. Det är inte ekonomiskt försvarbart att skriva poesi, menade Hallberg, som gör just detta ändå – skriver för att det behövs, för att hon behöver det. 
Författaren Mats Söderlund slog under samma seminarium fast att det inte är samma sak att vilja bli läst som att vilja bli såld. Dessa två tankar måste vi kunna hålla i huvudet samtidigt när villkoren ritas upp för en ny kulturarbetsmarknad i kommersialismens tidevarv – att en författare både kan vilja få sin bok läst och samtidigt arbeta för litteratur i vidare mening. Och att den ena ambitionen inte utesluter den andra.
Dessutom bör vi precis som i alla andra lägen när strukturella förändringar sker, vara snabba på fötterna och göra täta återkopplingar till visionerna, i varje litet nytt beslut överväga den djupare kultursynen. Fråga oss; vad vill vi med kulturen?
Är vi bara köpare och säljare på en allt mer desperat marknadsplats eller är vi människor som vill ta kulturen och varandra till hjälp för att växa till något större än oss själva?
Bli först att kommentera