I måndags damp boken ”Skäliga anspråk på prydlighet” ned i brevlådan hemma, en fin liten utgåva med underrubriken ”En bok om kampen för en korvvagn”. Boken, som släpptes under festliga former vid en sammankomst i går kväll, är skapad av konstnären Johannes Samuelsson och sammanfattar i text och foto det projekt Samuelsson drivit kring korvförsäljaren Helmer Holms korvvagn och den kamp om rätten till det offentliga rummet frågan kommit att symbolisera i den lokala debatten. 

Boken råkade bli godnattsaga därhemma och de ideologiska strukturerna framträdde fint så, i sin renaste version – som de ofta gör i sagornas värld och nedskalade på dagisbarnsnivå.  Kontentan; vi bestämmer oss för att åka ner på stan och köpa en korv av Helmer, fyraåringen vill säga att hans vagn visst är fin. 

Se där ett skolboksexempel på konstnärens betydelse i den samhällspolitiska vardagen, som motor för förändring i det lilla i riktning mot det stora. 

Dagen innan sagan om korvarna, i en annan del av landet, mumsade kulturministern tårta på Moderna museet och gjorde sig i detta delaktig i vad som växte ut till en fascinerande hybrid av medie-spektakel och konstperformance – och som nu fortsätter i hejvild och blodfull kulturdebatt om rasism, främlingsfientlighet och postkolonialism. 

Och se där, ännu ett exempel på konstens kraft som katalysator i åsiktdebatten. 

 

Ett friskt samhälle behöver sina konstbråk, det syresätter dagsdebatten och piggar upp. Blir vi klokare av dem? Förstår vi mer om världen och oss själva när karnevalen drar vidare och festen är över? Tja, när den omedelbara mättnaden lagt sig, så kanske. När vardagen återgått kan ofta diskussionen fortgå i förädlade former, det är det fina med den konst som ställer sig i medieljuset, som provocerar. I ekona från finkulturens ”svårartade performancevrål” går ofta fina poänger att utvinna.

 

Alla får påsar när konstdebattkalasen rivs av i offentligheten – däri ligger en del av charmen med debatterna, de kan fara iväg lite som de vill och inte sällan mot oväntade fält som visar sig riktigt angelägna. 

Alla får påsar under konstdebatterna – även konsthatarna – vilka ju alltid ser till att sälla sig till gästlistan via den bakdörr som inte minst kommentarsfälten på nätet erbjuder. 

Nu senast var det beslutet om inköp av Mehmet Ali Uysals klädnypa till offentlig utsmyckning av Öbackaområdet som föga förvånande fick kulturhatet att svalla till och de vanliga grovt tillyxade argumenten att flöda – mot klädnypan i allmänhet och hela konsten i synnerhet. 

Och lika uppiggande som de vilda slängarna kan vara i de regelrätta konstbråken där åsikterna ändå handlar om verket eller teman det berör, lika deprimerande är konsthatet som lägger sig som en dov underton i de diskussioner som alltid uppstår vid inköp av konst till vårt gemensamma gagn.  

Inköpet av klädnypan kostar med sina 639 000 kronor för Umeå kommun lika mycket som att skotta bort 1,3 snöfall i den omfattning som kom i början av veckan. En i sammanhanget ganska liten summa alltså, dessutom av engångstyp. Det ekonomiska argumentet mot inköpet är därför lätt att invända mot. Däremot finns, på en något högre nivå i debatten, en oro som bör tas på allvar i frågan om gestaltningen av det offentliga rummet, nämligen frågan om att säkerställa att en reglerad gång följs för hur konstverk köps in. 

 

Just nu pågår i landet flera projekt där bland annat KRO, KIF och Statens Konstråd genomför en översyn av hur konstnärers kompetens kan tas tillvara i byggprojekt och vid utsmyckningsuppdrag, något som framför allt i mindre kommuner där konsten ramlat mellan stolar i kommunhusen, varit angeläget att se över. 

Vid en jämförelse med landets kommuner ligger Umeå bra till när det gäller den konstnärliga kompetensen, här finns både lokala konstnärer med hög verkshöjd i sin produktion, gallerister med världen som arbetsfält liksom den akademiska basen, en samlad kunskapsbank som borgar för ett gott hanterande av konsten i vårt offentliga rum. Utmaningen är att i alla led ta tillvara på denna konstnärliga yrkeskunskap och väva en beslutsgång där denna får finnas med i alla led, hela vägen upp till beslutsnivå likväl som från de första spadtagen vid byggprojekt.

 

Utmaningen är också – som alltid för konstnärerna – dubbel, samtidigt som själva konsten ska skapas, måste konstnären ständigt vara beredd att försvara konstens plats i vår offentlighet. 

Alltid vara redo att stridlystet utropa, när konsthatet blommar ut: ni behöver inte tycka om all konst, men vara redo att dö för konstnärens rätt att skapa den.