Jag har inte själv förstått varifrån aversionen kommit, men tänkt att det kanske haft att göra med känslan av att vara berövad privilegiet att ostört få uttolka det livsutrymme tanten förfogar över. Jag vill söka min inre tant på obruten mark, men myllret av folk gör det svårt för mig att få syn på henne.

Hallå där – vill jag ropa, till de horder av krönikörer, utövande livstils-tanter, trendanalytiker som härjar runt i tantens unika sfär – lämna lite kvar åt mig att upptäcka! 

Låt en smula av tantens mysterier få bli kvar åt mig, som fortfarande inte riktigt vet hur jag ska tilltala henne, omfamna henne, när hon skymtar till i ögonvrån som en påminnelse om den ständigt närvarande parallella värld hon rör sig i, detta tantens universum som både skrämmer och lockar och som jag liksom alla andra kvinnor rör mig mot i stadig sakta mak.

Jag förstår att det låter missunnsamt, och egentligen borde man tycka att det är bra att tanterna kastats upp i offentlighetens luftrum – ju fler som utforskar tantens konstitution och villkor, desto lättare borde det rimligtvis bli att få syn på och bli kompis med tanten inom sig själv – men min bestämda känsla är den, att sökandet efter min personliga relation till tanten gravt försvårats av själva det allmänna intresset kring hennes figur, av exploateringen, bloggarna, böckerna, livsstilsreportagen. Av samma anledning som det i dag inte går att sätta en surdeg eller inreda med svindyra loppisfynd utan att känna sig som en karikatyr av vår samtida urbana posör har jag haft svårt att hitta något genuint tonläge för glada tillrop till min egen tant på axeln.

Jag antar att alla har rätt att använda tanten och idén om tanten på det vis de finner lämpligt. Om det må vara att fästa kantband i skafferihyllorna, flå en ål, stoppa en strumpa, var och en må kanske få bli salig på sin tant-tro. Men inför varje ny uttolkning har jag känt ungefär som man kan göra när någon gör anspråk på att förstå en älskad bok på samma sätt som en själv. Jovisst, den är bra – men du missar det riktiga djupet i den, tänker man. På samma sätt inför tanterna; ja ja det där kanske är din idé om tanten – men hennes innersta väsen är något helt annat, du kommer aldrig att förstå henne på rätt sätt. 

 

Snål, missunnsam och motsträvig har jag alltså varit, men i veckan har jag genomgått en ögonöppnande bildningsresa i tantkunskap när jag läst den nyligen utkomna Tanten, vem är hon – En (t)antologi, en tvärvetenskaplig utgåva under Umeåforskarna Marianne Liliequist och Karin Lövgrens redaktörskap och med sin härstamning i nätverket Tantforsk, där etnologer, litteraturvetare och en sociolog gör en genomlysning av begreppet tant. Låt er inte luras av den lite hejiga titeln på boken – detta är på allvar, bråddjupen i den kvinnliga erfarenheten har öppnat sig i reva efter reva under marken när jag läst texter om tanten och sexuell frigörelse på nätet, om Astrid Lindgrens tanter, om stilpoliser och om åldrande och kvinnlighet.

Läsningen har gett mig viktiga ledtrådar till min avoghet inför andras tanttolkningar: tantens priviligierade sfär har framgått mellan raderna – och lurad av varumärkestänkandet som svept in tanten i offentligheten har jag antagligen trott att detta tantens attraktiva livsutrymme krymper ju mer andra tagit del av det. Så fel jag haft. 

Tantens livsutrymme ligger i själva verket inom armslängds avstånd från oss alla. Annelie Bränström Öhman visar hur – i sitt bidrag i antologin separerar hon varsamt den attityd- och attributburna tanten (20-åringarna som klär ut sig, ungtanterna) från den kropps- och identitetsburna och här blir min egen tant med ens bättre synlig. Platsen är kroppen och här finns hon plötsligt, samtidigt i skarpa konturer och mer diffus än någonsin. Som det ska vara. Så som vår kropp är beskaffad, i rörelse, i förändring. 

När år läggs till år blir tantens kropp mer och mer Platsen – för berättelsens början, mitt och slut, på samma gång gåtan och lösningen. Bränström Öhman låter Simone de Beauvoir och Ellen Key lägga an idén om klivet efter klimakteriet, in i det tredje könets fritt rörliga position, in i den androgyna plats där den egna djupaste egendomligheten kan tas i bruk. 

 

Kroppen är platsen, den är åtkomlig för oss alla – så enkelt och ändå så svårt. För ömheten som omsluter andra åldrar famnar inte den åldrande kvinnans kropp. En ny vokabulär måste till; bortom gäddhäng, kråksparkar och ridbyxlår, skriver Bränström-Öhman. Jag citerar henne inför min inre tant; 

”I den blinda fläcken, i den döda vinkeln vecklar åren efter trettio ut sig. Bläddrar in sig allt djupare i handlingen, rynka för rynka. Så vackert om livet bara fick djupna så.”