Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Förföriska löften om ett annat liv

Av , , Bli först att kommentera 3

I veckans fredagskrönika; om allas längtan efter våra fräscha sommarjag, om hur den vanliga frågan om varifrån vi kommer under sommaren vrids om till vart vi är på väg – och om hur vi trots att all uppmärksamhet riktas framåt ändå inte lyckas frikoppla oss från oss själva…

——————–  

Författaren Åsa Larsson berättar i nya numret av tidningen Vi Läser om hur djupt präglat hennes liv och författarskap är av hennes tornedalska rötter. Den ortspecifika varianten av jante – enligt Larsson där självkritik och ödmjukhet följer som positiva egenskaper intill mindervärdet – tillsammans med laestadianismen och det bibliska som en eld åt språket och tron på berättelsen, har format ett målmedvetet författarskap som nu söker sig från framgångsrik deckarsvit mot en längtan efter ett episkt, historiskt berättande. Men därtill, förstås baksidorna:

– Jag för ett krig mot tornedalingen i mig varje dag, säger Åsa Larsson och tar sitt norrbottniska ursprung till hjälp för att förklara sina problem att hantera förlagens pr-maskineri när hennes böcker ska lanseras. 
Upptagenheten kring geografiskt ursprung är inte på något vis unik i intervjun med Åsa Larsson, tvärtom följer den regeln för personporträtt i media. Okej, personer från den norra landsändan får kanske finna sig i ett mer intensivt intresse för ursprung än säg, en västgöte eller närking, men ett visst grävande i ursprungsmyllan är obligatoriskt när den ena eller andra egenskapen eller särdraget ska förklaras.
Och med platsen följer klass och social hemvist: Var kommer du ifrån? frågade Anneli Jordahl i sin antologi om klass för några år sedan och i Vi Läser-intervjun berättar Åsa Larsson om hur plats och klass flätas samman, om kulturkrocken vid flytten till akademiska Uppsala – vi var rent socialt en generation efter mina kamraters familjer, ovana vid hotell och restaurangbesök, konstaterar hon.
Var kommer du ifrån? Frågan fortsätter uppta vårt intresse i dagens rörliga samhälle – även i seriösa sammanhang, när vi skalar bort de värsta generaliseringarna om hur den eller den är som vuxit upp där eller där, finns en outtalad och envis uppfattning kvar om att platsen präglar oss. Med platsen som idé under fötterna betraktar vi oss själva och vår omgivning. Och visst, att skåda sitt ursprung och där finna förklaringsmodeller för vår person kan vara trösterikt – men också de oönskade dragen i självbilden cementeras i blickarna ner i myllan, vilket kan vara bra att hålla i minne.
 
Men hallå – ropar nu någon, nog om platsen – sommaren väller in och allt omkring oss är faktiskt i rörelse. Överallt löpare och cyklister, överallt avslut och uppbrott, överallt utrop om semestrar som ska planeras, resor som ska bli, över oss alla en mild piska; framåt vänner, det är dags att kasta loss förtöjningarna. 
För det sker ett skifte någonstans i början av juni – den fråga om varifrån vi kommer som upptar oss annars om året tippar över till att under ett par månader handla om; Vart är vi på väg? 
Sommaren mobiliserar rörelse, i rörelsen ett litet löfte om frihet.
Varje år samma fenomen, planerna framåt mot semesterveckornas mobila liv andas varje år samma tro på och längtan efter en ny identitet, ett nytt jag att prova bortom vardagens bojor. En tid då vi faktiskt vill låta platsen vi är på väg mot definiera oss mer än platsen vi kommer ifrån. 
Och visst är det förföriskt enkelt att låta sig luras av sommarlivets till synes högre rymd – i civila utstyrslar och forsande framåt borde det i teorin vara enkelt att få vila från sin position i vardagen. 
 
Men i själva verket är väl sommaren och semesterns rörelse framåt något som befäster klass och social tillhörighet snarare än frikopplar oss från vardagsstrukturerna. I badbyxor på stranden syns visserligen ingen skillnad på direktör och callcenterslav, men vi behöver höja blicken; vilken strand talar vi om? En exklusiv liten remsa i den grekiska arkipelagen, eller den stora svenneplayan? Se där – i den fria rörelsen ändå gränser och tak att ta hänsyn till. 
Semestrar blir ofta brännpunkter, smärtpunkter för våra liv. De semesterjag vi längtar efter att återse, dem vi tror oss vara egentligen, får rätta sig efter krass verklighet som placerar oss i samma kompromisslösningar som alla andra, på de vanliga nivåerna i de sociala och klassmässiga skalorna. Och detta samtidigt – i sommarens flykt framåt – som nostalgiska visioner slår sina cementbojor kring fötterna på oss, fjättrar normalt sett jämställda par i husrenoveringsprojekt som aldrig aldrig tar slut, i oupphörligt hushållsarbete – fixande av luncher, kakor, strandkorgar, tvätt…
 
Några korta veckor om året frikopplar vi oss från platsen, längtar vi efter rörelse. Är samtidigt så fjättrade. 
Vart är vi på väg? Var får vi syn på oss själva i galoppen ut i sommargrönskan?
Man hör ett sus i trädens kronor; glöm inte bort att leva. 
Vi ska nog lyssna till detta, medan vi rusar framåt också minnas Tranströmers glänta och Boyes resa mot målet – aldrig glömma att det är i de irrande strövtågen vi gör de stora upptäckterna. Att den frihet som finns i rörelsen måste erövras aktivt.

Mamman en utopi att alltid längta tillbaka till

Av , , 2 kommentarer 4

Att se människan – det finaste vi kan göra för att hylla mamman. Veckans fredagskrönika tar sikte på helgens morsdagsfirande.

………………………………..

Vi gör fåror i jorden, lägger ned fröer, bäddar in och vattnar. I händerna vaknar minnet till liv, 1980-tal och en kolonilott där morötterna smakade annorlunda, bättre. Mammakunskapen i det praktiska, och nu vandrar stafettpinnen vidare. 

Så gillar man att tänka på sin vardag ibland – ikoniskt, liksom. Vi utför rörelser långt från 2012-verkligheten, men iscensätter samtidigt ett litet skådespel av kunskapsöverföring generationer emellan. 
Vi människor gör ju gärna så, tar till äldre tiders repertoar av referenser, bilder och symboler för trygghet, när samtidens fästpunkter ligger för nära inpå och ger ett alltför svajigt bygge. Då kastar vi krokarna långt bakåt där de bör kunna fastna bra, mot ikonerna.
Vi gräver och sår, kör fast och ringer mormor. Vi åker på inrådan iväg och köper täckduk, fumlar allt på plats, mammakunskapens trådar löper fram och åter och jag tänker; detta håller inte, detta är inte bilden av det goda moderskapet 2012 – att odla gräslök, ringblommor. Men vi låtsas en stund.
 
Senare, när vi lämnat saker att förhoppningsvis gro och skjuta ned rötter i jorden, tänker jag att den ikoniska goda mamman är trevlig att iklä sig rollen av då och då, men att hon som vanligt ger usel vägledning till det goda moderskapet av i dag. En mamma i dag behöver inte kunna odla rädisor, men däremot veta hur man blixtsnabbt färdas genom nätets rymd till nioåringars planeter där bara datavärldars filmstjärnor bor. Hon behöver inte kunna sy en barnjacka, men däremot ha ett adekvat svar på vad ”ungdomsarbetslöshet” är när barnet frågar. Hon behöver inte kunna baka en endaste bulle, men vara en fena på att välja snabbt och välja rätt i utbildningsutbudet, aktivitetsutbudet, livsvalsutbudet som ska forma barnets väg till framgång. Samtidigt, men det gäller dock i alla tiders tider, måste hon vara både listig och stark, hela tiden kunna leva med att inte vara tillräcklig. Ändå gneta på.
 
På söndag hyllas mamman igen – och vi kan om vi vill smyga in ett allvar mellan stormarknadernas plastade buketter, spretiga barnteckningar och frukostbrickor. Välja att betrakta morsdag som ett årligen återkommande tillfälle att granska ikonerna och utvärdera vilka som tillkommit, vilka roller som påbjuds och vilka som inte längre är gångbara. 
Vanligtvis finns någon nyutgiven antologi att tillgå som referenslitteratur när vi gör detta – i år plockar jag upp den med titeln Mor, mamma, morsan, där bland ­andra Martina Montelius, Anna Jörgensdotter, Kristian Lundberg, Fredrik Strage och Agneta Klingspor skriver om sina mammor – och om sig själva. För så är det ju – när vi skriver om våra mammor skriver vi alltid också om oss själva, om vår längtan, om ambitioner och livsval som blev eller inte blev. Betraktat så ger de årliga morsdagshyllningarna också en god överblick över samhället av i dag – det vi skriver om när vi skriver om våra mammor avslöjar en del om vad som fattas oss i dag, för vi skriver alltid om en längtan tillbaka till den tid då föräldern är ofelbar, innan fallet, innan vi börjar se henne som människa. Till en tid då världen är en utopi.
 
Antologins texter präglas av en längtan efter osjälvisk kärlek, efter känslomässiga relationer som förpliktigar, efter en dröm om vardag och rutin. Gråkonservativt kan tyckas, men förståeligt mot bakgrund av 1960- och 1970-talsbarndomar i gränslöshet och upphävda regler och trots allt signifikant för ett samhälle av i dag där allt är flyktigt, valfritt, individualistiskt. 
Men det finaste med boken bortom studierna av en tidsanda, är att den på riktigt, utan att kokettera, faktiskt ger den lite mörkare och mindre fördelaktiga bild av mamman som baksidestexten beskriver. Fler mammamodeller att utöka sitt referensförråd med alltså. Både det vackra och det fula, tillkortakommandena och stordåden – omkring mörkret ändå ett skimmer. I jordens mörker fröer som kan gro.
Jag glömmer att vattna våra odlingar, men det regnar och jag tänker att den goda mamman sannerligen är en utopi och att det finaste vi kan göra för att hylla både våra mödrar och oss själva är att anstränga oss för att hålla två bilder i huvudet samtidigt – både se det vi ser, människan och hennes imperfektion, men också utopin som ett skimrande hölje däromkring. 
Och det regnar och jag tänker, ligger inte detta i hela det mänskliga varandets villkor – att ständigt försöka bevara ett hölje av utopi omkring sig själv, ett skal att sträva upp mot medan man skramlar runt däri, ofullständig.
 

Ett rum med rymd och ljus

Av , , Bli först att kommentera 2

Om nya Bildmuseet och konstnärens anställningsbarhet handlar veckans fredagskrönika.

………………………………..

Lövsprickning, examenstider, tid att bedöma och betygsätta – blir de lönsamma, våra små vänner? I morgon öppnar tre examensutställningar på Konstnärligt campus i pampigast tänkbara arrangemang – med framtidens konstnärer, arkitekter och designers invigs Bildmuseet, en studieepok tar slut och berättelsen tar sin början om ett nytt hus i slående älvsläge, där ljus och rymd ger en bestämd känsla av hopp, både om konsten och om framtiden. 

Det nya klustret av konstnärliga utbildningar är en fantastisk kraft att vara glad över och i spröd och hoppfull grönska är det förstås elakt att punktera stämningen, men till examenstid hör också frågor om anställningsbarhet. De lägger ofrånkomligen sin kalla hand över alla som ger sig ut på arbetsmarknaden och gör tyvärr inget undantag för Umeå och ett sprängkraftigt Konstnärligt campus. Tvärtom är frågorna om anställningsbarhet inom kulturarbetsfältet väl bland de svåraste att besvara. 
Nio är de elever som i år går ut konsthögskolan (i morgon presenteras de utförligare på kultursidan) och de bekämpar framtidsdystopierna genom att angripa utställningstemat semantiskt – i stället för att tala om den som ”den sista” har de valt att se den som ”den första”. En både realistisk och samhällsanpassad framtidssyn – vem vill ha ett gäng motsträviga 1974-nostalgiker ute på konstnärsfältet, nej eget driv och positivt tänk, entreprenörsanda, stakar ut vägen mot det nya kulturlandskapets blå berg.
 
Utkomna efter en lång utbildning handlar livet efter examen för konststudenter som för andra efter högskoleutbildningar om att finna sin brödföda och de frågor om framtida yrkesliv som kan ta höjd i skydd av csn-lån tvingas i betygs- och bedömningstider ned på mera praktiska nivåer – vilka kriterier bortom dem av utbildningen statuerade behöver vara uppfyllda, vilken sorts konstnär är den som ska klara sig bäst i livet? 
Den som värker fram mest kreativa försörjningslösningar? Den som knäcker framgångskonceptet á la Hirst och får sälja stort och dyrt på det globala fältet? Den som bäst bevarar idén om konstens frihet, om än det må ske på den egna karriärens bekostnad?
I betygstider, inför klivet ut i verkligheten tätnar frågorna – och mellan alla dem om arbetsmarknad och karriär skymtar de stora gäckande som: Vad är bra konst? Och i lagret därunder, hela den vidsträckta, eviga frågan; Vad är konst? 
Börjar man här, i det stora, kan man sedan åter leta sig upp mot frågor om arbetsmarknad med självklara argument för anställningsbarheten. Frågan om konstnärens möjligheter att göra sitt jobb kokar nämligen ned till; vill vi eller vill vi inte ha tillgång till det ljusa rum i offentligheten som konsten och konstarterna skapar. 
Svaret på det är i den demokratiska världen jakande, i teorin förstår vi vikten av att låta konsten hålla ett rum vikt för luft och ljus, för den nödvändiga fiktionen, det fria samtalet. 
 
För att konsten ska ha kraft att hålla ut väggarna i detta rum måste den få verka i egen rätt och stå fullständigt fri från både ekonomiska och politiska påtryckningar, hela tiden värna sina gränser. 
I en demokratisk värld kan detta handla om att ge utövande konstnärer bra villkor att göra sitt jobb, möjligheter att använda sitt konstnärskap på ett så konstruktivt sätt som möjligt samt anpassa utbildningarna efter en reell arbetsmarknad. 
Att den demokratiska världen ger sina konstnärer sjyssta arbetsvillkor är dock en angelägenhet som rör mer än den enskildes anställningsbarhet och försörjningsmöjligheter, det är också en solidaritetshandling med länder där konsten inte är självklar, där kampen för det fria skapandet kan vara betydligt mera blodig.
I vårt nya Bildmuseum gestaltas idén vackert om fiktionens ljusa rum. Låt oss, när vi rör oss i dessa rum – i ett politiskt sammanhang där händer och tankar inte behöver vara upptagna med att pressa väggarna utåt och försvara sitt utrymme, utan kan ägna sig åt skapande – låt oss här hålla tanken vid liv om att anställningsbarhet för våra svenska konstnärer är en fråga som flätar in sig i hela den demokratiska världens bevarande.
 

Finurlig humor och svulstig melankoli

Av , , 1 kommentar 0

Mitt i en av fredagsakterna går en mobilsignal av, inte en utan två gånger – ägaren; inte överdrivet bekymrad, börjar i stället strax efter ringandet att konversera sitt sällskap i normal samtalston i publikmörkret. En reva går upp i föreställningen och efteråt undrar man, vad var det som hände, blev vi plötsligt del i en insmugen performance? 

Episoden (och nej, ingen konstnärlig incident, utan publiketikett lite i utkanten av okej) sammanfattar en del av fina med Made – för det första att festivalen lyckas skapa en atmosfär öppen nog för en publik som med rakare rör tillåter sig markera ointresse inför det som ges på scen. För det andra, den lite flytande känslan, det faktum att detta lite i sammanhanget avvikande publikbeteendet HADE kunnat vara ett inslag i festivalen – känslan av att vi ska vara beredda på det mesta. 
Detta är det fina med Made, att sinnena skärps lite, samtidigt som vi öppnar oss för det oväntade – precis enligt arrangörsambitionerna således. 
Denna atmosfär återskapas varje år och 2012 blev inget undantag – det blev fyra härliga dagar, dagar av konstnärlig fest och överätande av intryck. Precis som det ska vara.
 
Finurlig humor – ibland dråplig och ibland svartsvart – och svulstigt melankoliska stämningar utmärkte sig som två stråk i programmet.  
Onsdagens dans, Crazy in love with mr Perfect inledde med skratt och gick vidare mot isande könskamp. Drastisk och rolig men med en lurig form av fara i botten var också Fast forward i sin soloshow på fredagen där både knivar , gasolbrännare och poetiskt dissonanta ljud flög genom luften. 
First aid kit gick fram som ångvältar i motljus, för mig en av årets wow-akter tillsammans med Anne Nguyens dansade framtidsdystopi, apokalyptisk och med yttersta teknisk briljans. 
I Missy Mazzolis hypnotiska musikvärld bjöds en svindlande resa till högstämda ljudlandskap, finska undergroundfenomenet Islaja tog oss med till psykedeliska världar. Andra vände sig bort; Wounded knee, Råd Kjetil Senza Testa och Muscles of Joy lade en filmduk mellan sig själva och sin publik och man fick kika inåt en stund – inte så tokigt det heller, att vara ensam med sig själv där på publikplats. Bland fina möten under en festival ingår ju också dem man får göra med sig själv.
Made 2012 blev en fin debut för nye konstnärlige ledaren David Moss, programmet visade sig erbjuda den unika blandning som skapar Made-känslan. Det ska bli roligt att följa hans väg med festivalen under kommande år. Under Made 2013 blir det fint att få se honom och Norrlandsoperan, med återupprättat kommunalt ekonomiskt stöd, kunna få sträcka ut sig till fullo också på operaplan – när Umeå kommun till nästa år har hunnit reda ut kommunikationen mellan den högra och den vänstra handen och påmint sig om att gratisprogrammet ute i det fria är en viktig del i festivalen, att vi någonstans sagt att barriärer mellan den så kallade folkliga- och elitkulturen ska rivas, att kultur ska vara till för alla i den blivande kulturhuvudstaden.
 

Made enligt Moss

Av , , Bli först att kommentera 2

Ni vet den där utmaningsleken man höll på med som barn, ”Blunda och gapa”, en duell kompisar emellan som kunde generera i både hårresande och riktigt fantastiska smakupplevelser – senap, o´boy, rå köttfärs. Ungefär som den leken är Made-festivalerna beskaffade – man vet aldrig riktigt vad man får sig serverat, det enda man vet är att oväntade smaker kommer att läggas i ens mun. Man får blunda och gapa, öppna dörren till en oväntad salong och ha beredskap för allt.

Detta är det fina med Madefesten som vill vara både arty och folklig – att den aldrig stagnerat utan förblivit oförutsägbar. Genom festivalhistoriken har den samlade erfarenheten av Made – trots att vissa år sett riktigt snåriga och svårgenomträngliga ut på pappret – blivit att den som gett sig in i yran blivit rikligen belönad, inte sällan genom akter man slumpmässigt trillat in på.

Att sätta samman en festivalguide inför denna typ av de oväntade akternas festival blir därför lite kluvet. De stora namnet – John Cale, First Aid Kit, Blixa Bargeld lär bli förväntade höjdare och ja, vilka pärlorna i mellanrummen är, får visa sig under kommande dagar. För egen del finner jag oftast de riktiga godbitarna under Made-bokstäverna A och D, konsten och dansen. Inom festivalramarna ryms ofta akter som tar rejäl och nödvändig konstnärlig höjd, som vågar sig ut på de gungflyn där konsten ju behöver vara ibland men som alltför sällan beträds fullt ut under säsongerna. 

Anne Nguyen och dagens Steinunn & Brian, liksom den konst som bjuds i samtal (och faktiska verk?) under Gunilla Sambergs ledning på operaplan, den interaktiva workshopen med Nigel Papworth på lördag, är inslag i programmet som lovar gott för substansen mellan de stora akterna.

Sainko Namtchylak (i dag), Missy Mazzoli (fredag) och Iva Bittova (torsdag) hör till de musikakter jag ser fram emot, det lite hypnotiskt suggestiva med världsmusikklang är inslag jag gärna avnjuter under Made och en god genre man ofta återfinner bland de fina mellanstora programpunkterna.

”Det enda man behöver tänka på är att hålla sinnet öppet, de stora upplevelserna kommer bara till oss om vi håller oss vakna och nyfikna” sa festivalgeneral David Moss när vi talades vid i går inför festivalstarten. Visst, en liten klang av kliché i det uttalandet, men sannolikt det bästa stalltipset för Made-besökaren. Blunda och gapa, kort sagt.

Stormen före lugnet

Av , , Bli först att kommentera 2

Veckans fredagskrönika tar avstamp i tempoökningen innan den traditionella sommarstiltjen – under semestertid ändrar Umeås kulturliv skepnad och frågan är vad det gör med bilden av Umeå som kulturell högborg genom sommarturisternas ögon. Hur bekymrade behöver vi vara över en missvisande sommarversion av kulturstaden?

……………………………………………..

För den som inte är bekant med kynnet hos oss nordbor kan just denna period av våren ­möjligen te sig lite skrämmande – trans­formationen i mentaliteten är total och ­dramatisk, efter att tyst tigande ha hukat under tyngden av snö och mörker reser sig nordbon nu väckt av ljuset med en kraft som sällan ses längre söderut. 

Vi vet att tiden är utmätt och att devisen allt på en gång är den enda logiska. Den säregna formen av på samma gång målmedvetet och hämningslöst njutande som uppvisas hos nordbor under den korta försommaren ser man sällan på andra platser än där ljuset och värmen är sällangäster. För den som inte upplevt det nordliga varandets livsvillkor kan personlighets­förändringen – manin, klådan av stress över dagar och nätter att ta vara på – möjligen te sig svårbegriplig, kanske lite udda till och med. 
Det har vi nu föga tid att bry oss om – låt dem titta, låt dem peka, det enda vi har för ögonen och det enda vi behöver bry oss om för tillfället är den lilla skatt av ljusblå nätter som givits oss. 
 
Under maj månad följer också det lokala kulturlivet i någon mån det nordliga syndromets logik. Under ett par korta veckor maxas kulturprogrammen – ljuset! Folklivet! Vimlet ut från salongerna i de äntligen milda kvällarna! Allt är ett jubel och allt måste ske nu, nu, nu! 
Under de kommande veckorna radar akterna upp sig ovanpå varandra i kalendern; Made-festival, Bildmuseipremiär, Konst, design- och arkitekthögskolor i examensparader, nycirkus med Cirkör, lunchteatrar och -konserter, Augustförfattare på besök, Norén och Strindberg på teaterscenerna, jazzdagar i Studion… 
Hänryckningen kring pingst är aldrig större än i Umeås kulturliv. Efter detta, den explosionsartade finalen på vårsäsongen; stiltje. För i andra änden av det nordliga temperamentets tempoökning vid ljusets återkomst, finns i Umeå också en akademisk terminsordning som bromsar från andra hållet. Examenstid sätter utan vidare diskussion punkt för även kulturprogrammen. När universitetsfolket lämnar stan för semestrar gör kulturen likaså – flyttar ut på landet, ut i grönskan, kraftsamlar inför hösten. 
Vi som bor här har vant oss leva med det, vi klarar oss gott sommaren igenom på vår- och höstsäsongsutbudet och förresten finns ju ständigt ett bokbestånd att tugga sig igenom när evenemangen uteblir och sommarutställningarna betats av.
 
Det är egentligen bara när man vallar runt utomsocknes besökare som sommarstiltjen blir ett besvär – med besökarens ögon till låns ser man tydligt hur bilden av Umeå som kulturstad krackelerar. I sommarskrud är Umeå som vilken annan mellanstor svensk stad som helst, samma butikskedjor i samma sorts stadskärna, samma stadsfester, samma loja mjukglassgäng.
Självbilden blir kluven, det kulturliv vi visar upp för sommargästerna stämmer dåligt med det kultur-Umeå vi känner som vårt, där utbudet under säsongstid i sina bästa faser står sig vid jämförelse med världsmetropolerna. 
Ur varumärkessynpunkt är sommartorkan förstås katastrofal, att lansera Umeå som kulturell turistattraktion och sedan ta emot semestergästerna med en standardrepertoar av sommararrangemang – det håller inte. 
 
Ska man bygga stad med hjälp av kultur är en ­pulserande kreativ stadskärna (eller ja, hamnområde…) en av attraktionskrafterna, det menade som bekant ­Richard Florida i sin idé om stadsutveckling i den teori vi väl känner till i den blivande kulturhuvudstaden. I Nya Vågens tisdagssändning i P1 diskuterades bland annat Florida under temat ”Staden som varumärke” och inslag om andra städer som tar kulturen till hjälp i stadsbygget gav i programmet gott stoff att spegla vårt Umeå i. 
Mest intressant i det avseendet är såklart att sikta sprickorna i spegeln; för att bygga stad av och med ­kultur är inte oproblematiskt och den gode Florida har också sedan succéåren kring mitten av 2000-talet reviderat sin teori. Klyftorna har blivit synliga i teoribygget – det faktum att de kreativa klasserna kräver sina basbehov av vård-skola-omsorg och att alla inte inkluderas i en teknologi-och idédriven ekonomi har skamfilat visionen – en kritisk vinkel att ha med sig när vi bygger det nya Umeå.
Kultur som tillväxtfaktor löper längs ryggraden i 2014-projektet och ju närmare själva året vi kommer, desto mer angeläget blir det att reda ut vilken sorts kultur vi avser när vi pratar attraktionskraft och tillväxt. Evenemangen? Kreativa näringar i skärningspunkten mellan design, konst, pr, arkitektur, informationsteknologi? Eller; en samhällsanda präglad av tron på kulturens kraft och demokratiska värden?
För denna aspekt, kulturens i dess djupare mening klassöverbryggande funktion, den finns ju också – intill kulturentreprenörerna och kulturarrangemangen.  
För städer som vill växa med hjälp av kultur är utmaningen att se till att alla får sitt, samtidigt som de kreativa klasserna ska lockas med ett sprakande utbud och gynnsamma miljöer för sitt arbete måste alla de övriga tas om hand, pratet om att allt ska komma alla till godo måste omsättas i praktik. 
Detta är kanske ett kulturårs största uppgift, att i tillväxtarbetet använda kulturen som klassöverbryggare – också.
 
I detta tankespår finns nyckeln till hur vi kan betrakta sommarstiltjen med ro, sluta ängslas över tillresta besökares eventuellt skeva intryck av Umeå baserat på sommarversionen av staden – det är inte genom glansfulla kulturarrangemang som Umeå görs attraktivt, den främsta attraktionskraften torde vara att erbjuda en stad där kulturens kraft som demokratisk faktor fått sätta prägel på det politiska sammanhanget, där kreativitet på alla nivåer – också utanför den omedelbara kulturkretsen – tas tillvara.