Stormen före lugnet
Veckans fredagskrönika tar avstamp i tempoökningen innan den traditionella sommarstiltjen – under semestertid ändrar Umeås kulturliv skepnad och frågan är vad det gör med bilden av Umeå som kulturell högborg genom sommarturisternas ögon. Hur bekymrade behöver vi vara över en missvisande sommarversion av kulturstaden?
……………………………………………..
För den som inte är bekant med kynnet hos oss nordbor kan just denna period av våren möjligen te sig lite skrämmande – transformationen i mentaliteten är total och dramatisk, efter att tyst tigande ha hukat under tyngden av snö och mörker reser sig nordbon nu väckt av ljuset med en kraft som sällan ses längre söderut.
Vi vet att tiden är utmätt och att devisen allt på en gång är den enda logiska. Den säregna formen av på samma gång målmedvetet och hämningslöst njutande som uppvisas hos nordbor under den korta försommaren ser man sällan på andra platser än där ljuset och värmen är sällangäster. För den som inte upplevt det nordliga varandets livsvillkor kan personlighetsförändringen – manin, klådan av stress över dagar och nätter att ta vara på – möjligen te sig svårbegriplig, kanske lite udda till och med.
Det har vi nu föga tid att bry oss om – låt dem titta, låt dem peka, det enda vi har för ögonen och det enda vi behöver bry oss om för tillfället är den lilla skatt av ljusblå nätter som givits oss.
Under maj månad följer också det lokala kulturlivet i någon mån det nordliga syndromets logik. Under ett par korta veckor maxas kulturprogrammen – ljuset! Folklivet! Vimlet ut från salongerna i de äntligen milda kvällarna! Allt är ett jubel och allt måste ske nu, nu, nu!
Under de kommande veckorna radar akterna upp sig ovanpå varandra i kalendern; Made-festival, Bildmuseipremiär, Konst, design- och arkitekthögskolor i examensparader, nycirkus med Cirkör, lunchteatrar och -konserter, Augustförfattare på besök, Norén och Strindberg på teaterscenerna, jazzdagar i Studion…
Hänryckningen kring pingst är aldrig större än i Umeås kulturliv. Efter detta, den explosionsartade finalen på vårsäsongen; stiltje. För i andra änden av det nordliga temperamentets tempoökning vid ljusets återkomst, finns i Umeå också en akademisk terminsordning som bromsar från andra hållet. Examenstid sätter utan vidare diskussion punkt för även kulturprogrammen. När universitetsfolket lämnar stan för semestrar gör kulturen likaså – flyttar ut på landet, ut i grönskan, kraftsamlar inför hösten.
Vi som bor här har vant oss leva med det, vi klarar oss gott sommaren igenom på vår- och höstsäsongsutbudet och förresten finns ju ständigt ett bokbestånd att tugga sig igenom när evenemangen uteblir och sommarutställningarna betats av.
Det är egentligen bara när man vallar runt utomsocknes besökare som sommarstiltjen blir ett besvär – med besökarens ögon till låns ser man tydligt hur bilden av Umeå som kulturstad krackelerar. I sommarskrud är Umeå som vilken annan mellanstor svensk stad som helst, samma butikskedjor i samma sorts stadskärna, samma stadsfester, samma loja mjukglassgäng.
Självbilden blir kluven, det kulturliv vi visar upp för sommargästerna stämmer dåligt med det kultur-Umeå vi känner som vårt, där utbudet under säsongstid i sina bästa faser står sig vid jämförelse med världsmetropolerna.
Ur varumärkessynpunkt är sommartorkan förstås katastrofal, att lansera Umeå som kulturell turistattraktion och sedan ta emot semestergästerna med en standardrepertoar av sommararrangemang – det håller inte.
Ska man bygga stad med hjälp av kultur är en pulserande kreativ stadskärna (eller ja, hamnområde…) en av attraktionskrafterna, det menade som bekant Richard Florida i sin idé om stadsutveckling i den teori vi väl känner till i den blivande kulturhuvudstaden. I Nya Vågens tisdagssändning i P1 diskuterades bland annat Florida under temat ”Staden som varumärke” och inslag om andra städer som tar kulturen till hjälp i stadsbygget gav i programmet gott stoff att spegla vårt Umeå i.
Mest intressant i det avseendet är såklart att sikta sprickorna i spegeln; för att bygga stad av och med kultur är inte oproblematiskt och den gode Florida har också sedan succéåren kring mitten av 2000-talet reviderat sin teori. Klyftorna har blivit synliga i teoribygget – det faktum att de kreativa klasserna kräver sina basbehov av vård-skola-omsorg och att alla inte inkluderas i en teknologi-och idédriven ekonomi har skamfilat visionen – en kritisk vinkel att ha med sig när vi bygger det nya Umeå.
Kultur som tillväxtfaktor löper längs ryggraden i 2014-projektet och ju närmare själva året vi kommer, desto mer angeläget blir det att reda ut vilken sorts kultur vi avser när vi pratar attraktionskraft och tillväxt. Evenemangen? Kreativa näringar i skärningspunkten mellan design, konst, pr, arkitektur, informationsteknologi? Eller; en samhällsanda präglad av tron på kulturens kraft och demokratiska värden?
För denna aspekt, kulturens i dess djupare mening klassöverbryggande funktion, den finns ju också – intill kulturentreprenörerna och kulturarrangemangen.
För städer som vill växa med hjälp av kultur är utmaningen att se till att alla får sitt, samtidigt som de kreativa klasserna ska lockas med ett sprakande utbud och gynnsamma miljöer för sitt arbete måste alla de övriga tas om hand, pratet om att allt ska komma alla till godo måste omsättas i praktik.
Detta är kanske ett kulturårs största uppgift, att i tillväxtarbetet använda kulturen som klassöverbryggare – också.
I detta tankespår finns nyckeln till hur vi kan betrakta sommarstiltjen med ro, sluta ängslas över tillresta besökares eventuellt skeva intryck av Umeå baserat på sommarversionen av staden – det är inte genom glansfulla kulturarrangemang som Umeå görs attraktivt, den främsta attraktionskraften torde vara att erbjuda en stad där kulturens kraft som demokratisk faktor fått sätta prägel på det politiska sammanhanget, där kreativitet på alla nivåer – också utanför den omedelbara kulturkretsen – tas tillvara.
Senaste kommentarerna