Så gillar man att tänka på sin vardag ibland – ikoniskt, liksom. Vi utför rörelser långt från 2012-verkligheten, men iscensätter samtidigt ett litet skådespel av kunskapsöverföring generationer emellan. 

Vi människor gör ju gärna så, tar till äldre tiders repertoar av referenser, bilder och symboler för trygghet, när samtidens fästpunkter ligger för nära inpå och ger ett alltför svajigt bygge. Då kastar vi krokarna långt bakåt där de bör kunna fastna bra, mot ikonerna.

Vi gräver och sår, kör fast och ringer mormor. Vi åker på inrådan iväg och köper täckduk, fumlar allt på plats, mammakunskapens trådar löper fram och åter och jag tänker; detta håller inte, detta är inte bilden av det goda moderskapet 2012 – att odla gräslök, ringblommor. Men vi låtsas en stund.

 

Senare, när vi lämnat saker att förhoppningsvis gro och skjuta ned rötter i jorden, tänker jag att den ikoniska goda mamman är trevlig att iklä sig rollen av då och då, men att hon som vanligt ger usel vägledning till det goda moderskapet av i dag. En mamma i dag behöver inte kunna odla rädisor, men däremot veta hur man blixtsnabbt färdas genom nätets rymd till nioåringars planeter där bara datavärldars filmstjärnor bor. Hon behöver inte kunna sy en barnjacka, men däremot ha ett adekvat svar på vad ”ungdomsarbetslöshet” är när barnet frågar. Hon behöver inte kunna baka en endaste bulle, men vara en fena på att välja snabbt och välja rätt i utbildningsutbudet, aktivitetsutbudet, livsvalsutbudet som ska forma barnets väg till framgång. Samtidigt, men det gäller dock i alla tiders tider, måste hon vara både listig och stark, hela tiden kunna leva med att inte vara tillräcklig. Ändå gneta på.

 

På söndag hyllas mamman igen – och vi kan om vi vill smyga in ett allvar mellan stormarknadernas plastade buketter, spretiga barnteckningar och frukostbrickor. Välja att betrakta morsdag som ett årligen återkommande tillfälle att granska ikonerna och utvärdera vilka som tillkommit, vilka roller som påbjuds och vilka som inte längre är gångbara. 

Vanligtvis finns någon nyutgiven antologi att tillgå som referenslitteratur när vi gör detta – i år plockar jag upp den med titeln Mor, mamma, morsan, där bland ­andra Martina Montelius, Anna Jörgensdotter, Kristian Lundberg, Fredrik Strage och Agneta Klingspor skriver om sina mammor – och om sig själva. För så är det ju – när vi skriver om våra mammor skriver vi alltid också om oss själva, om vår längtan, om ambitioner och livsval som blev eller inte blev. Betraktat så ger de årliga morsdagshyllningarna också en god överblick över samhället av i dag – det vi skriver om när vi skriver om våra mammor avslöjar en del om vad som fattas oss i dag, för vi skriver alltid om en längtan tillbaka till den tid då föräldern är ofelbar, innan fallet, innan vi börjar se henne som människa. Till en tid då världen är en utopi.

 

Antologins texter präglas av en längtan efter osjälvisk kärlek, efter känslomässiga relationer som förpliktigar, efter en dröm om vardag och rutin. Gråkonservativt kan tyckas, men förståeligt mot bakgrund av 1960- och 1970-talsbarndomar i gränslöshet och upphävda regler och trots allt signifikant för ett samhälle av i dag där allt är flyktigt, valfritt, individualistiskt. 

Men det finaste med boken bortom studierna av en tidsanda, är att den på riktigt, utan att kokettera, faktiskt ger den lite mörkare och mindre fördelaktiga bild av mamman som baksidestexten beskriver. Fler mammamodeller att utöka sitt referensförråd med alltså. Både det vackra och det fula, tillkortakommandena och stordåden – omkring mörkret ändå ett skimmer. I jordens mörker fröer som kan gro.

Jag glömmer att vattna våra odlingar, men det regnar och jag tänker att den goda mamman sannerligen är en utopi och att det finaste vi kan göra för att hylla både våra mödrar och oss själva är att anstränga oss för att hålla två bilder i huvudet samtidigt – både se det vi ser, människan och hennes imperfektion, men också utopin som ett skimrande hölje däromkring. 

Och det regnar och jag tänker, ligger inte detta i hela det mänskliga varandets villkor – att ständigt försöka bevara ett hölje av utopi omkring sig själv, ett skal att sträva upp mot medan man skramlar runt däri, ofullständig.