Till havet går vi med vårt hat

Av , , Bli först att kommentera 1

I veckans fredagskrönika – den sista innan semestern – tar jag med mig klasshatsdebatten till havs.

……………………………………………… 

Havet är verkligheten. Det säger den 70-årige ensamseglaren Sven Yrvind i Monika Fagerholms och Martin Johnsons nyutkomna essäbok Havet, om det stora blå vi längtar till när sommaren öppnar dörren. Mötet med Yrvind är en fin avslutning på bokens både snabbfotat poetiska betraktelser och vetenskapliga grepp på havet – i intervjun nästar han sjömanskrasst fast det viktigaste vi behöver veta om det kanske råaste av grundelement som omger oss: Man kan inte lura havet, det hittar alla fel – det är verkligheten, säger Yrvind.

Är det därför vi blickar så trånsjukt mot kusten när sommaren nalkas? Är det därför vi söker mötet med de stora vattenmassorna – för att havet ger oss verkligheten? Havet; isfritt under en längre sammanhållen tid, under sommarmånaderna äntligen tillgängligt på ett annat sätt än under tider då kyla och plikter styr rörelsemönstren. 
Ja, kanske finns det skäl att ifrågasätta standarduppfattningen om att det är frihet och äventyr som lockar i mötet med havet – kanske är det snarare saknaden efter verkligheten som får oss att söka oss mot kusterna i sommartid?
I midsommartid vänder vi oss mot det stora blå och medan vi år 2012 lyssnar till havsbruset fyller det avklingande sorlet från klasshatsdebatten luftrummet och mediespalterna. Havet och hatet – i år samsas de för en stund i vår närhet när vi inviger sommaren – och tumlande om varandra visar det sig att de har sina beröringspunkter.  
Ursinnet och en vild kraft, ibland synlig, ibland hotande under en blank yta, förenar hat och hav – bland bilderna i vår kollektiva bank av ikoner och schabloner finns den av den lilla människan som i vrede eller förtvivlan vänder sig mot havet. Till havet går vi med vår sorg och ilska, i vågorna häller vi ned hatet. Och havet vrålar tillbaka, säger ”kom igen bara, jag kan ta det”.
 
Det finns väl någon sjöfararromantisk sanning om att det bara är den som inte förstår havet som fruktar det, att det är för den som möter havet utan respekt för dess väsen som havet blir farligt. På samma sätt kunde man tänka om hatet, för att förstå hatet gäller att utforska dess väsen med respekt, däremot utan rädsla – rädsla kan ju som bekant lätt gro vidare ut i ännu mera hat. 
Klasshatsdebatten har fyllts av olika teorier om hatet och hatets väsen – många relevanta för en förståelse av hatet, många sanna på sina skilda vis. Hatet kan helt visst bli större både hos den som hatar och bli hatad när det träffar sitt mål, men det kan också spys ut som rening för individen och kollektivet. 
Hatet är en drivkraft för förändring men kan förstås också vara bara destruktivt. En viss strävan efter klassåtskillnad (!) i själva hatet smög sig också in  i retoriken – så ville till exempel Dan Jönsson skilja på hat och vrede, göra hatet till den fulare av två bröder, där vreden skulle vara mer konstruktiv. Och i slutrepliken i måndagens DN – som följdes av ett ps till ps.et i en touché av Johan Jönsson i onsdags – blev det åter klasskillnad när Jens Liljestrand bekände sig privilegierad över att slippa hata. För, som Liljestrand skrev, människan krymper av att hata.  
I detta kom vi nära den sårigaste punkten i klasshatsfenomenet; det faktum som kvarstår hur mycket debattörer från både höger och vänster än försökt lyfta hatet till ett intellektuellt val, en hållning: att hatet inte är en åsikt eller en ståndpunkt, utan mycket mera ursprungsrått. Att hatet kommer när det kommer. Som känslor gör, de uppstår när de uppstår men aldrig utan anledning.
Som havet, det finns där. Det är verkligheten.
 
I Finland tänder man eldar vid havet vid midsommar – om det skriver Inger Wikström Lindgren i VK i dag. Och om havet är verkligheten kanske vi kan föreställa oss elden som hatet – havet speglar elden, gör det synligt på en yta där det inte smärtar och bränner, men där bilden blir möjlig att tolka och förstå. 
Havet är verkligheten, men också en projektionsyta. På samma sätt som kulturen erbjuder den en plats för reflektion, för spegling. Så enkelt kan det faktiskt få vara: Johan Jönssons hat mot överklassen speglar sig i vattnet i form av poesi som beskriver rasande handlingar och ska inte läsas som annat än just en spegling av en eld. Genom att titta på spegelbilden kan vi prata om elden, just för att det är en spegelbild är den möjlig att tolka, avkoda, just därför kan den också utan att säga emot sig själv applåderas i fina salonger. Det är det som är det fina med kultur, vilket förvånansvärt många tyckts glömma i debatten – att den ligger utom oss själva, att kulturyttringen som gestaltar hat stammar från samma källa som hatet, men att själva förflyttningen gör hatet enklare att prata om.
Frågan om huruvida det är okej eller inte att hata överklassen, som gjort marken sank på somliga ställen i debatten, är faktiskt inte relevant; hatet finns där, oavsett om det legitimeras av etablissemanget eller inte. 
Vår uppgift är att koda spegelbilden i kulturen av det hat som uppenbarligen brinner – detta utan att låta hatets eld få spridning. 
Förmågan att göra detta är väl ytterst det som kännetecknar mänskligheten, ett civiliserat samhälle – att kunna prata om det som bränner utan att själva förbrännas. 
Alltså; havet är sin egen verklighet, en yta för synliggörande – men vi människor måste fortfarande förbli människor, havet gör oss inte fria på det viset.
Sven Yrvinds visdomar igen; Havet talar sanning. Havet vill aldrig väl, vill aldrig ont. Havet är ett hav. Ingenting annat.
 
Sara Meidell
Bli först att kommentera

Kultursidan placerad i OBS-klass

Av , , Bli först att kommentera 0

I veckans fredagskrönika: den rafflande historien om när VK-kulturen blev placerad i OBS-klass av konstnären Channa Bankier.

——————————————–

Mitt i brin­nan­de terminsavslutningstid nås jag av be­ske­det att jag bli­vit pla­ce­rad i OBS-klass. Det är konst­nä­ren Chan­na Bankier som hör av sig, hon har som själv­ut­nämnd ma­gis­ter sam­lat ett gäng kul­tur­che­fer på den bloggbaserade upp­fost­rings­an­stal­ten ”konst­li­vet” – kul­tur­re­dak­tö­rer som en­ligt ma­gis­ter Bankier vi­sat prov på styv­mo­der­lig be­hand­ling av den artefaktiska kons­ten. Nu­för­ti­den krävs det att konst väc­ker skan­da­ler för att den ska be­re­das plats på lan­dets kul­tur­si­dor, skri­ver Bankier barskt och upp­ma­nar klas­sen att vid­ga per­spek­ti­ven och er­kän­na ock­så den föremålsbaserade bild­kons­ten på gal­le­ri­er­na som ett tungt ut­tryck bland and­ra, samt ge plats åt en sub­jek­tiv kri­tik och ett fritt eget tän­kan­de. 

På klass­fo­tot som bi­fo­gas pla­cer­ings­be­slu­tet fin­ner jag som mina nya klass­kam­ra­ter bland and­ra Björn Wi­man, Ka­rin Ols­son, Åsa Lin­der­borg, Mår­ten Arndt­zén, Kaj Schueler, Elin Claes­son och Eva Beck­man – de sto­ra dra­kar­na står upp­ra­da­de för upp­läx­ning och ja, ni fat­tar: un­der­kän­nan­det av konst­kri­ti­ken i dags­press, ra­dio och tv gäl­ler en nationstäckande kår och ska väl mest be­trak­tas som en mer ge­ne­rell såg­ning av en dags­kri­tik i för­fall. 
 
Men ändå – det är trots allt 2012 och nå­gon­stans har jag för­stått att sa­ker för­änd­rats se­dan jag själv tog stu­den­ten för tret­ton år se­dan. Att be­tyg och lä­rar­om­dö­men som de­las ut inte bara kan, utan bör, ifrå­ga­sät­tas. Så jag ber ma­gis­ter Bankier om ett ut­för­li­ga­re ut­lå­tan­de, med­ve­ten om att den som kas­tar sig in i nå­got som är miss­tänkt likt ett konst­pro­jekt be­hö­ver vara vak­sam, att allt man sä­ger kan kom­ma att hål­las emot en. Ska tår­tan ätas el­ler inte? Hur glatt ska man skrat­ta vid ka­la­set, när kor­sar man grän­sen mel­lan skå­de­spel och isan­de all­var?
Ef­ter lite ko­kett mejlbollande elev och ma­gis­ter emel­lan och ef­ter att Chan­na Bankier fak­tiskt be­kan­tat sig med VK-kul­tu­ren och fått lite ut­för­li­ga­re be­tygs­un­der­lag skic­ka­de till sig, kom­mer hon fram till att jag kan­ske inte alls ska sit­ta i OBS-klass, men att hon ändå be­hål­ler mig där för ob­ser­va­tion tills kul­tur­å­ret 2014 är till ända. 
 
Bra så, kan man tyc­ka – lite pin­samt var det väl att ma­gis­tern inte satt sig in i vad hen­nes OBS-klass fak­tiskt syss­la­de med in­nan pla­cer­ing­en sked­de, men smäl­lar från en slug­ger som faj­tas så sve­pan­de gör inte sär­skilt ont och ett visst mått av medskådespeleri kan man väl bju­da på. Men käns­lan när vi ta­git ett mejlfarväl i sam­för­stånd är den av en li­ten smy­gan­de för­ned­ring – å bå­das väg­nar.
Chan­na Bankier har en god po­äng i kri­ti­ken mot skan­dal­kons­tens oc­ku­pa­tion av me­die­ut­rym­met och mot den för­ut­säg­ba­ra mal­la­de konst­kri­ti­ken, men jag tän­ker; föll inte konst­nä­ren på eget grepp här? For­ma­de sig inte det lite löst un­der­bygg­da OBS-klass­pro­jek­tet ef­ter just de me­die­vän­li­ga konst­kup­per som det bland an­nat syf­ta­de till att ifrå­ga­sät­ta?
 
Och i så fall; hur ska vi då för­stå den up­pen­bart enor­ma makt som skan­dal­kons­ten och dess för­ut­säg­ba­ra me­ka­nis­mer har över kons­ten och konst­be­vak­ning­en?
Konst­kri­ti­kern Dan Jöns­son är någ­ra för­klar­ings­mo­del­ler på spå­ren i ny­ut­kom­na bo­ken Es­te­tisk rens­ning där han i tio es­sä­er grans­kar konst­skan­da­ler från det se­nas­te de­cen­ni­et – Anna Odell, NUG, Lars Vilks, Pål Hol­len­der är någ­ra av de väl­be­kan­ta nam­nen i bo­ken som dri­ver te­sen att skan­da­len är det som bry­ter konst­värl­dens tvångs­mäs­si­ga strä­van ef­ter kon­sen­sus, att gräns­över­skri­dan­det är ett tec­ken på snä­va­re ra­mar över­lag. 
Tja, teo­rin lå­ter ju rim­lig och den stärks av den för till­fäl­let bäs­ta skratt­spe­geln av konst­värl­den, SVT:s ny­in­köp­ta ut­slag­nings­så­pa Work of art, där konst­nä­rer täv­lar mot var­and­ra un­der be­döm­ning av en jury. Vi be­hö­ver inte orda mer om den­na be­syn­ner­li­ga tv-pro­duk­tion, men kan kon­sta­te­ra att den i all sin elän­dig­het åt­min­sto­ne har en för­tjänst, näm­li­gen som il­lust­ra­tivt ex­em­pel på en allt ökan­de mark­nads­an­pass­ning av kons­ten – där kons­ten är allt an­nat än ut­ma­nan­de och kri­tisk. 
 
Ur en läng­tan bort från det för­vän­ta­de sö­ker vi med blic­ken ­ef­ter stäl­len där det ver­kar röra på sig, där grän­ser ver­kar bry­tas. Men att det ver­kar röra på sig är inte sam­ma sak som att det rör på sig – kons­ten i kons­ten är att ge­nom­skå­da ak­ter­na där fak­tiskt allt bara föl­jer för­vän­ta­de möns­ter, där själ­va ­upp­ro­ret är ­re­gis­se­rat, slappt och till­rät­ta­lagt. 
De sken­ba­ra upp­ro­ren är far­li­ga­re än vi tror. För vem ska ut­ö­va verk­lig kri­tik av rå­dan­de sam­häl­le­lig ­kon­sen­sus, när bar­ri­ka­der­na är ­oc­ku­pe­ra­de av ak­tö­rer i ett medievänligt skå­de­spe­le­ri, vem grans­kar ­vil­ka kon­flik­ter som på­går bak­om de iscen­sat­ta kon­flik­ter­na? 
Sva­ret le­der oss till­ba­ka till; konst­nä­rer­na – i dem har vi ju de sam­häl­lets va­pen­dra­ga­re vi be­hö­ver för att bry­ta va­ne­se­en­det, slåss emot sve­pan­de ka­te­go­ri­ser­ing­ar. 
Kan­ske är det där­för det känns ex­tra hårt när just konst­nä­rer­na blir för­ut­säg­ba­ra. Kan­ske är det just där­för vi pro­vo­ce­ras så myc­ket av den ”pro­vo­ka­ti­va” kons­ten. 
Trots att det enda den gör är att föl­ja den upp­ma­ning en mark­nads­an­pas­sad men­ta­li­tet prän­tar in i en hel of­fent­lig­het – sö­ker medieljus för att be­kräf­ta sin ex­i­stens.
 
Bli först att kommentera

Bergmans brev som Facebooktråd

Av , , Bli först att kommentera 3

Fantastiska människor och fantastisk gåva till allmänheten: i veckans fredagskrönika handlar det om Hjalmar Bergman och om paret Marianne och Sverker Ek som tillsammans med Humlab låter humaniora möta teknik – och kärlek uppstå.

…………………………………………………………..

Att Strindberg hade omfamnat vår samtids kommunikationsteknik är en teori som framkastats med viss regelbundenhet ­under jubileumsåret och som också bär sin trovärdighet – de twitterkonton som skapats i gigantens namn har åtminstone varit ­roande att följa och har på sina ställen omisskännlig ton av Strindbergs röst. 

En annan person ur litteraturhistorien som man lätt kan föreställa sig skulle ha funnit sig väl tillrätta med sociala medier och nätets former för samtal är Hjalmar Bergman – dock, hade Facebook, mejl och sms funnits på Bergmans tid skulle han adresserat vänner och kollegor via dessa kanaler i stället för att plita ner det sagda i bläck på papper och vi hade behövt åkalla höga makter – FRA? Mark Zuckerberg? Google? – för att få tillgång till de databaser där de skrivna spåren singlat ned i stället för i handskriven brevform.

Brev tillhör hårdvalutan i litteraturforskningen och släpper oss nära inpå ett författarskap. Men deras värde är förstås direkt avhängigt tillgängligheten, av att de bevaras och att de sprids på lämpligt vis, givet den tid vi lever i. 

Och som tur är finns det människor i en eftervärld där Facebook ligger som ett raster över livet, som förstår värdet av att sträcka ut handen och plocka upp det bästa ur en tid av handskrift och ­fysiska dokument och fläta in det i våra samtida sammanhang. Litteraturprofilerna Marianne och Sverker Ek i Umeå är två av dessa kloka hjältar. ­

Sedan 1995 har makarna arbetat med insamling och analys av Hjalmar Bergmans brev och i veckan ­presenterade de en ny digital tjänst, där Bergmans brev mellan 1900 och 1930 gjorts inte bara tillgängliga på nätet utan sökbara i alla möjliga riktningar genom upprättandet av utförliga register, detta i samarbete med Humlab vid Umeå universitet. (www.hjalmarbergman.se)

Det är en riktig skatt den breda uppkopplade allmänheten nu får tillgång till och kanske, sa Sverker Ek pillemariskt vid premiärminglet i tisdags, kan utöver litteraturälskare också en och annan forskare vara intresserad av materialet. Breven, sammanlagt 878, från Hjalmar Bergman till vänner, kolleger och samtida kulturpersonligheter, ger en bild inte bara av ett författarskap utan av en hel tidsanda.

Nya distributionsformer hade passat Hjalmar Bergman, underströk Sverker Ek som också ­antydde en mera psykologisk än litterär förklaring till varför breven som form passade författaren.  I breven skrev Bergman ogarderat och fri från de störningsmoment som oundvikligen följer med ­möten i fysiska sammanhang där Bergman ofta ­utmålade fiender, blev agiterad. Breven å andra sidan, tillkom i en skyddad sfär och i full koncentration inför den han tilltalar – på samma avstånd alltså, som datorer och smarta telefoner ­anlägger mellan uppkopplade samtidsmänniskor. 

Hur breven som genre användes hos dåtidens kulturpersoner för att i gränsen mellan yrkesrollen och det privata forma sin person, har också mycket ­gemensamt med hur vi positionerar oss i dagens sociala medier. Man får anta att en viss medvetenhet fanns hos ­etablerade författare om att deras brevkorrespondens skulle komma att sparas för framtida intressen och samma halvoffentliga ton som präglar kommunikationen på Facebook återfinns också i breven – med poänger och litterära skruvar uppenbart riktade till en större publik än den direkta adressaten. 

Genom ett fenomenalt snillrikt registersystem där breven märkts upp efter bland annat adressater, omnämnda personer, avsändarort och litterära verk, går det att i materialet – just det, precis som på Facebook – snitsla sig fram genom konversationer, rika sidospår, faktiska och litterära nyckel­skeenden, vilket blåser liv i historien på ett fascinerande vis. 

Lanseringen av Hjalmar Bergmans brev på nätet är ett glädjeexempel på när humaniora möter ­teknik och kärlek uppstår. 

Humlabs Fredrik Palm, som stått för det tekniska arbetet konstaterade med glimten i ögat vid invigningstalen: Jag blir glad över att höra att det är kul att fotnoterna gjorts klickbara, även om jag inte förstår varför. Ett förtjusande uttalande i all sin blygsamhet som visar på hur stor ömsesidig respekt för varandras kompetensområden präglat arbetet.

Ibland får man tillfälle sig att glädjas åt goda exempel i den ständigt pågående framgångsberättelsen om ny teknik man inte alltid orkar applådera förbehållslöst. Och ibland måste vi få tillåta oss att gå tillbaka till en glad förtjusning över innovationer i teknikens namn, över ettorna och nollorna. 

Men förstås inte bara över html-exercisen: lika storögt förundrade kan vi unna oss att vara över hur engagerade samarbeten mellan mänskliga hjärnor ändå alltid finns bakom de smartaste tillämpningarna av den nya sköna tekniken.

Bli först att kommentera