I veckans fredagskrönika: den rafflande historien om när VK-kulturen blev placerad i OBS-klass av konstnären Channa Bankier.
——————————————–
Mitt i brinnande terminsavslutningstid nås jag av beskedet att jag blivit placerad i OBS-klass. Det är konstnären Channa Bankier som hör av sig, hon har som självutnämnd magister samlat ett gäng kulturchefer på den bloggbaserade uppfostringsanstalten ”konstlivet” – kulturredaktörer som enligt magister Bankier visat prov på styvmoderlig behandling av den artefaktiska konsten. Nuförtiden krävs det att konst väcker skandaler för att den ska beredas plats på landets kultursidor, skriver Bankier barskt och uppmanar klassen att vidga perspektiven och erkänna också den föremålsbaserade bildkonsten på gallerierna som ett tungt uttryck bland andra, samt ge plats åt en subjektiv kritik och ett fritt eget tänkande.
På klassfotot som bifogas placeringsbeslutet finner jag som mina nya klasskamrater bland andra Björn Wiman, Karin Olsson, Åsa Linderborg, Mårten Arndtzén, Kaj Schueler, Elin Claesson och Eva Beckman – de stora drakarna står uppradade för uppläxning och ja, ni fattar: underkännandet av konstkritiken i dagspress, radio och tv gäller en nationstäckande kår och ska väl mest betraktas som en mer generell sågning av en dagskritik i förfall.
Men ändå – det är trots allt 2012 och någonstans har jag förstått att saker förändrats sedan jag själv tog studenten för tretton år sedan. Att betyg och läraromdömen som delas ut inte bara kan, utan bör, ifrågasättas. Så jag ber magister Bankier om ett utförligare utlåtande, medveten om att den som kastar sig in i något som är misstänkt likt ett konstprojekt behöver vara vaksam, att allt man säger kan komma att hållas emot en. Ska tårtan ätas eller inte? Hur glatt ska man skratta vid kalaset, när korsar man gränsen mellan skådespel och isande allvar?
Efter lite kokett mejlbollande elev och magister emellan och efter att Channa Bankier faktiskt bekantat sig med VK-kulturen och fått lite utförligare betygsunderlag skickade till sig, kommer hon fram till att jag kanske inte alls ska sitta i OBS-klass, men att hon ändå behåller mig där för observation tills kulturåret 2014 är till ända.
Bra så, kan man tycka – lite pinsamt var det väl att magistern inte satt sig in i vad hennes OBS-klass faktiskt sysslade med innan placeringen skedde, men smällar från en slugger som fajtas så svepande gör inte särskilt ont och ett visst mått av medskådespeleri kan man väl bjuda på. Men känslan när vi tagit ett mejlfarväl i samförstånd är den av en liten smygande förnedring – å bådas vägnar.
Channa Bankier har en god poäng i kritiken mot skandalkonstens ockupation av medieutrymmet och mot den förutsägbara mallade konstkritiken, men jag tänker; föll inte konstnären på eget grepp här? Formade sig inte det lite löst underbyggda OBS-klassprojektet efter just de medievänliga konstkupper som det bland annat syftade till att ifrågasätta?
Och i så fall; hur ska vi då förstå den uppenbart enorma makt som skandalkonsten och dess förutsägbara mekanismer har över konsten och konstbevakningen?
Konstkritikern Dan Jönsson är några förklaringsmodeller på spåren i nyutkomna boken Estetisk rensning där han i tio essäer granskar konstskandaler från det senaste decenniet – Anna Odell, NUG, Lars Vilks, Pål Hollender är några av de välbekanta namnen i boken som driver tesen att skandalen är det som bryter konstvärldens tvångsmässiga strävan efter konsensus, att gränsöverskridandet är ett tecken på snävare ramar överlag.
Tja, teorin låter ju rimlig och den stärks av den för tillfället bästa skrattspegeln av konstvärlden, SVT:s nyinköpta utslagningssåpa Work of art, där konstnärer tävlar mot varandra under bedömning av en jury. Vi behöver inte orda mer om denna besynnerliga tv-produktion, men kan konstatera att den i all sin eländighet åtminstone har en förtjänst, nämligen som illustrativt exempel på en allt ökande marknadsanpassning av konsten – där konsten är allt annat än utmanande och kritisk.
Ur en längtan bort från det förväntade söker vi med blicken efter ställen där det verkar röra på sig, där gränser verkar brytas. Men att det verkar röra på sig är inte samma sak som att det rör på sig – konsten i konsten är att genomskåda akterna där faktiskt allt bara följer förväntade mönster, där själva upproret är regisserat, slappt och tillrättalagt.
De skenbara upproren är farligare än vi tror. För vem ska utöva verklig kritik av rådande samhällelig konsensus, när barrikaderna är ockuperade av aktörer i ett medievänligt skådespeleri, vem granskar vilka konflikter som pågår bakom de iscensatta konflikterna?
Svaret leder oss tillbaka till; konstnärerna – i dem har vi ju de samhällets vapendragare vi behöver för att bryta vaneseendet, slåss emot svepande kategoriseringar.
Kanske är det därför det känns extra hårt när just konstnärerna blir förutsägbara. Kanske är det just därför vi provoceras så mycket av den ”provokativa” konsten.
Trots att det enda den gör är att följa den uppmaning en marknadsanpassad mentalitet präntar in i en hel offentlighet – söker medieljus för att bekräfta sin existens.
Senaste kommentarerna