Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Tillbaka till gymnasiets hackordning

Av , , 1 kommentar 8

I veckans fredagskrönika tar jag vägen via gymnasiets korridorer till Kulturväven.

…………………………………… 

Vi var ett gäng svårmodiga typer med rosa, blå och korpsvarta kalufser som hade samlats den där tisdagskvällen 1997. Platsen; ett lysrörsupplyst konferensrum i Örnsköldsviks stadsbibliotek. En mer passande lokal, enligt vår outtalade uppfattning, hade väl något rökinpyrt kyffe med rödvinsfläckar varit, gärna i Berlin, Prag eller Paris. Men året var 1997 och vi var fast i gymnasiets ändå trånga hägn – dessutom, just denna kväll hade trots allt viss doft av den stora världen – gästlärare vid aftonens skrivarkurs var nämligen Mikael Niemi, i dag högaktuell, men vid den tidpunkten ännu några år före det stora genombrottet. Dock lite lagom underground enligt vårt tycke och ändå; en riktig författare. 

Dessutom utan later, för i stället för att orda om sitt eget författarvärv sattes vi i arbete inom kvällens givna genre; skräck.
Vad resultatet blev i text har sjunkit i historisk glömska, men det blev sannolikt en del slafsig goth och säkert också en del hovsamma Kyrkdjävulen-plagiat. 
 
Hade vi blåhåriga gymnasister vid denna session varit klärvoajanta hade vi kanske skrivit en framtida skräckskildring om ett arbetslinjens 2012 och Moderatpolitiker som velat oss sköra estetsjälar ont. Velat rycka kolstift och trumstockar ur händerna på oss och ha oss alla in på företagarspåret eller åtminstone på de breda säkra natur- och samhällsprogrammen. 
Kanske hade vi kunnat skriva om den utbredning som skulle komma, en framtida kultursyn där hierarkierna från gymnasiet aldrig upphör och där hackordningen från hockeykille, företagarelev, ner mot esteterna fortsätter gälla i storformat i ett helt samhälle. 
Men så framsynta var vi förstås inte, vilket väl i någon mån var bra.
Jag minns i stället ett litet sentimentalt skimmer från kvällen då vi sveptes in i en suggestion av att den kreativa drömmen faktiskt låg inom räckhåll. Här fanns någon som hade just den svarta glimt i ögat som utstrålar; kör på bara, var inte så jävla rädd – världen är öppen.
 
Och vi, vi körde väl inte direkt på, men hankade oss vidare till student. Blev vi lönsamma? 
Kanske, kanske inte – allt beror på mätredskap. Några hockey- eller företagarmiljoner blev det ju inte och vid en snabb uppföljning 2012 via Facebook kan mellan tummen och pekfingret kanske en tiondel av oss som läste konst och form, musik eller teater försörja oss på det vi gymnasieutbildade oss till. 
Ett resultat som sett till rena fakta oundvikligen stöder Tomas Tobés argument i utspelet häromveckan om att skära ner antalet estetplatser i gymnasiet, anpassa utbildningarna efter arbetsmarknadens behov. 
För vi blev ju inte konstnärer. I stället rörde vi oss mer eller mindre långt från de estetiska ämnena och landade någonstans i närheten eller på helt andra ställen i våra yrkesliv. 
 
Håller vi arbetslinjen, bidrar vi? Återigen, det beror på mätredskap och på vid vilken tidpunkt vi räknar hem vinsten. Men mellan tummen och pekfingret ser de flesta ut att i dag vara på platser där de är lyckliga. Vem vet, kanske någon av oss som fick utrymme att vara gymnasiala drömmare, ackumulerade energi som i dag är lönsam på annan plats än inom konsten?
Tobé-förslaget fick nu välförtjänt mothugg – betryggande många anser fortfarande att ungdomar mellan 16 och 19 mer än att forma sig själva till produktionsenheter behöver lika delar grundläggande bildning, träning i självständigt tänkande och en tro på att kunna bli större än sig själv.
Trots det; varje litet utspel i Tobé-anda för mig snabbt tillbaka till gymnasieverkligheten, till lågstatusgänget i hockeystaden. 
Det brukar gå snabbt att skaka av sig, ett enstaka utspel är inget att oroa sig över. Det är när de kommer alltför tätt de börjar äta sig in i en. 
Det är när vi lägger utspelen av samma karaktär intill varandra som vi får en obehaglig vision. Av en alltmer steril kultursyn, ett ökande bildningsförakt, av en ordning där kulturen alltmer sorteras in i en upplevelseindustri som smörjmedel för att skapa effektivitet i ett tillväxtsamhälle snarare än som ett potentiellt grus i maktens maskineri.
 
Ett annat obehag som äter sig in alltmer rör vår egen Kulturväv, som sedan start varit ett projekt med många uppenbara problemområden sett till kultursyn och demokrati. I veckan kom det senaste illavarslande i processen, då VK:s Karin Bernspång på nyhetsplats kunde redogöra för omdisponeringar av ytor där kommunal verksamhet i ett hastigt omtag får maka på sig för Balticgruppen, enligt en diskussion som varken kommunen eller Balticgruppen tydligt vill redogöra för.
Att ytor omförhandlas under en byggprocess är väl i sig inget märkligt, det som verkligen oroar är oviljan hos parterna att redogöra för de beslut som tas i slutna rum under arbetsgången. Särskilt anmärkningsvärt är detta i skenet av det faktum att Umeå kommun i arbetet med Kulturväven genom bolagsbildandet med Balticgruppen borde ha ålagt sig själva ett extra tydligt uppdrag att värna öppenheten utåt genom processen. 
För att bevara förtroendet hos allmänheten, för att denna allmänhet ska kunna känna sig trygga med att de folkvalda driver den vision de säger sig vilja fylla huset med. 
Att kommunens företrädare under ett pågående stort projekt i nära och nyetablerat samarbete med en privat aktör väljer att sluta sig snarare än sträva efter ökad öppenhet, inger hos mig samma känsla som i gymnasiets korridorer. 
Esteterna förpassade till trapphusen, rökrutorna – medan företagarprogrammen och de breda samhällsnyttiga programmen låter entreprenörsandan fylla ljusgårdarna och ta höjd mot taket.
 
1 kommentar

Det sneda flinet fastnar halvvägs

Av , , Bli först att kommentera 6

Skriver på kultursidan  i dag om skördetid, självhushållning och en vardag som ett ständigt öråd…

………………………………………………………………………………………………………………………………….. 

"Skördetid, smaka på det ordet. Är det inte ett ord som tigger om att få dra på sig sin ulligaste tröja och längsta kjol och klampa omkring i naturen tills kinderna glöder? Plocka med sig mossa och gamla grenar och arrangera i lerkrus när man kommer hem?"

På jakt efter något kul till kräftdessert plockar jag upp soffbordskokboken Om jag vore din hemmafru, där matprofilen Lotta Lundgren raljerade över dimmig ekoromantik, som intro till en plommonpaj. 
 
Jag läser det hejiga receptet, men mitt roade leende är inte lika brett nu som när boken var färsk i ett avlägset 2011 då finkrogarna nådde klimax i närproducerat nörderi efter att ha fått korn på korn, långkok och nose-to-tail-matlagning och det därmed var hejdlöst kul att skämta om de nyfrälsta ekofanatikerna. 
För nu är det 2012 och från Grekland kommer rapporter om akademiker som flyr Aten för att bli självhushållande bönder. En verklighetens sensommarkyla har smugit sig in och beblandat sig med de ekologiska livsstilstrenderna – i tidskriften Filter läser jag om kursledaren i självhushållning Michael Raaman som i de Värmländska skogarna samlar människor som du och jag, vanligt folk som medelst kurs i småskaligt jordbruk rustar sig för en börskollaps och plötsligt framstår de inte som fanatiker, utan som rätt så rationella – som det vettiga gänget, i en verklighet då de ekonomiska systemen gungar och det, bara på något år, blivit en liten smula enklare att hålla sig för skratt överlag.
 
Men skördetid är väl en sådan tid, en eftertankens krispiga tid, en tid i årscykeln som inskärper ett större allvar – överlag. 
Tur då att det finns en underhållningsindustri som träder fram och visar musklerna när vi som bäst behöver den för att få bedöva oss och försjunka i något tryggt, men samtidigt gärna lite kul, spännande och sexigt – i år med tidstypiskt ekotänk vad det verkar, då den bara i veckan dundrat till med nya omgångar av tv-underhållningsikonerna Dallas, Robinson och Fångarna på fortet. 
 
Även inför sådana här gamla reliker kunde man lätt vilja le lite snett raljant, men även här riskerar faktiskt flinet att fastna halvvägs – för hur gärna vi än tror och vill att det inte skulle vara så, är både Dallas och Robinson mer relevanta i dag än då de först blev del av vår populärkulturella verklighet. 
Har vi inte alla i dag lite, lite mer gemensamt med Dallas-gänget än när de paraderade genom våra 1980-talsvardagsrum? Är det inte så att den svulligt glamourösa livsstil som vi kunde låta oss fascineras av på avstånd i seriens förra vända, nu är en dröm det råder hyfsad konsensus kring i en ny ung generation som i massuggestion rör sig som målsökande robotar mot det liv som glittrar likt Zlatans och Blondinbellas? 
Och är inte hela vår tillvaro i allt snabbare och högre grad stadd i förvandling mot ett enda stort Robinson? Har vi inte sedan programmet lanserades, i ett sent 1990-tal där vi blåögt förfasade oss över den nya sortens mobbingtv, rört oss steg för steg mot en verklighet där utslagning under flagg av valfrihetens tid är en inympad del i vardagen och där vår sociala och ekonomiska trygghet alltmer baseras på något misstänkt likt ett stort öråd?
 
Röstning pågår – och vibrationer av fara sprider sig under våra fötter, minskar vidvinkelseendet och styr in oss mot en snävare livshållning. Där man ser om sitt hus, vässar armbågar på sig själv och de sina. 
Där man gör vad man kan med det man har. Kanske kan man skrapa ihop en slant, ta ett lån – köpa något, det brukar ju funka? Ett bättre läge? En plats i någon fin och bra kö? En kurshelg någonstans?
Det är 2012 – våra sneda leenden fastnar halvvägs och Robinson-logiken råder. Vi kan hålla hårt i våra kunskaper om överlevnad i en postapokalyptisk vildmark, men i slutändan är det alltid den som styr pakterna som klarar sig bäst. 
Bli först att kommentera

Vem får skämmas mest?

Av , , Bli först att kommentera 4

Den uppslutning som formerade sig kring Maud Olofsson till stöd för 2014 i SvD häromdagen i ett inlägg inför kommande budgetförhandlingar är den tyngsta som hittills samlat sig till upprop för kulturhuvudstadsprojektet – själva samlingen av namn; politiker, näringsliv och universitet, anger att ett inskärpt allvar nu inträder, att vi är inne i ett mer avgörande skede av processen än någonsin tidigare.
Kommer inte fria statliga pengar i höstens budgetbesked är det betydligt allvarligare än en markering från regeringshåll – i nuläget faktiskt mer av sankskjutning än skarp tillrättavisning. 

 
Sedan knäppen på näsan i och med det negativa beskedet om fria pengar i våras har en större handgriplighet och handlingskraft präglat 2014-arbetet: programåret fylls på i hög takt, sjösatta projekt fortskrider medan fler i jämn ström tillkommer, allt fler engagerar sig. Institutioner, föreningar och enskilda kulturutövare jobbar hårt, trots oviss budget medan finansiärer, både kommun och privata intressen, skjuter till de medel de kan. Det finns kort sagt färre ursäkter för statlig njugghet i det här läget, däremot ett akut behov av en rejäl skjuts fria pengar a´la Stockholm 1998. 
 
Om en månad släpps höstens budget och den fråga som kunde få prägla arbetet hos dem som ännu tvivlar på Umeås förmåga att leverera, kan gärna få vara den om vem som blir den som får skämmas mest inför en sträng herre när det kanske för sent går upp för oss alla att det inte löste sig med god vilja och påtvingat samarbete med statsinstitutionerna; Umeå inför Stockholm – eller Sverige inför Europa?
Bli först att kommentera

Att skilja på verk och verklighet

Av , , 2 kommentarer 3

En manifestation för hat, kallar Umeå-professorn Kristo Ivanov det Scum-manifest, i höst på väg till Umeå med Turteatern, som han DO-anmält och berättar om sin syn på i VK:s nyhetsdel i dag.

Man behöver inte visa hatet mer, man måste få säga att viss konst knappast är konst, säger Kristo Ivanov om den pjäs han befarar ska splittra familjer med mera.
Visst, i ett fritt samhälle ingår också rätten att avfärda det man tycker är dålig konst. Men steget därifrån till att börja ropa Breivik inför konst som skaver till, är just sådant som långsamt gräver sönder grunden i det fria samhälle där vi har rätt att tycka att viss konst är skit.
 
I detta fria samhälle ingår att acceptera att konsten i sitt unika rum måste få göra sånt som att manifestera hat (märk väl, utföra en manifestation AV hat, inte FÖR), också visa hat, en fiktiv vision av hur hatet kan se ut, låt säga hos en hel kvinnlighet efter årtusenden av manligt förtryck.
Låt oss också påminna oss om att i villkoren för det fria samhället, det som bejakar den fria konsten, också ingår att acceptera att konstnärliga gestaltningar är konstnärliga gestaltningar. Inte journalistik, inte fakta, utan just konstverk. I detta borde också en princip gälla, som bevisligen har svårt att få genomslag i tider av hisnande fakta- och fiktionsglidningar, där ett konstnärligt verk inte vare sig sågas eller hyllas utan att den som fäller omdömet tagit del av verket ifråga. Självklarheter kan tyckas, men bra att hålla i minne – inte minst när det gäller Scum-manifestet. 
 
Därför, tills vidare och i väntan på det faktiska uppförandet i Umeå, kan vi kanske sitta stilla i näthatsbåten – men för all del leta upp recensioner av Stockholmsföreställningarna som berättar om hur både män och kvinnor som upplevt föreställningen känt sig skakade, upprörda – men också, jodå både män och kvinnor, sedda och bekräftade.
 
2 kommentarer

Upprop med lässtress på VK-kulturen

Av , , Bli först att kommentera 2

Åter på redaktionen efter fem veckors semester började jag dagen med ett tvåtimmarspass av öppning av paket med recensionsböcker.

Lätt svettig sysselsättning, inte främst av det fysiska slitet med att bära emballage till återvinningstunnorna, utan i vånda över att behöva inse vilken högoktanig läsning som legat på hög i kulturredaktionens hylla medan man (jag) förspillt dyrbara sommardagar på mer ogenomtänkt läsning – den som trodde att förlagen bara ger ut lättviktigheter och deckare under sommaren får tänka om, i dagens sent bärgade sommarskörd fanns både poeter, klassiker och tunga debattböcker.

Helt klart blev det i alla fall att jag tillbringat sommaren i fel lässällskap – det blev en övervägande manlig uppställning i år, bland andra har herrar Lundell, Houellebecq, och David Foster Wallace roat på skilda vis, men hade ändå lätt kastats åt sidan för hetare titlar, i dag upplockade i ljuset; Gardell förstås,  Lina Wollfs romandebut, Lars Ardelius, Magnus Dahlström, Mikael Niemis nya, nyutgåvan av Teratologen…

Man undrar; borde det inte finnas nån app för sånt här – ett pling som meddelar att nu ligger det en fysisk bok på ditt kontor, trots semestertider..?

Nå, höstmörkret faller snart, för var dag mindre tid för kvällsbad men mer för kvällsläsning fri från den djupt rotade nordiska ångesten över soltimmar som glider ur händerna…

 

Bli först att kommentera